Året 2010 i korta drag

Förra året går inte till historien som ett av mina bästa år. Inte heller som det sämsta. Mera som det året då jag jobbade hårt för att komma tillbaka till mig själv igen.

Året började tungt med mycket hormonomställningar, en liten bebis på tre månader och en trotsig två och ett halvtåring. I slutet av januari insåg jag att jag behövde göra något nytt för att skapa nya resultat. Som jag mådde och med mina hormonsvängningar var vi varannan vecka mer eller mindre på väg åt skilda håll. Cipralex blev min räddning och jag har förstått att det också är den medicin som används just vid svåra PMSproblem. Gissa om det varit en lättnad?

I mars påbörjade jag behandling på Mellanvården tillsammans med Lillebror och tre andra mamma-barnpar. Det var ett tillfälle med grupp och ett enskilt samtal i veckan. Så otroligt skönt att kunna prata fritt om alla jobbiga tankar med andra med liknande upplevelser.

Under våren var gruppen det jag fokuserade på. Så mycket annat fanns varken tid eller ork till då svärfar också gick bort efter många års sjukdom. Till på köpet var Storasyster sjuk i flera veckor med trötthet och feber till och från. I efterhand misstänker vi att pollen kanske var boven i dramat.

Sommaren spenderade vi med att rensa ut farfars hus, ha semester i stugan vi hyrt två somrar och sen en tur till Morfar och Y på västkusten. Efter närmare tre veckor på resande fot och med en Lillebror som stal uppmärksamhet blev det många konflikter och utbrott de sista dagarna innan vi styrde kosan hemåt igen.

Sensommaren inleddes med att lägga ut dyra Carpe Diemsängen på Blocket i hopp om att kunna köpa vattensäng. Väl såld inleddes en period på sju veckor, minst, med att sova på madrass och soffa i väntan på den beställda sängen.

Under tiden revs en vägg, byttes parkett, målades väggar och tak och lades klinker i hall.

Hade jag vetat bättre skulle jag nog inte givit mig på detta samtidigt som jag gick i behandling, hade en ettåring hemma och ett barn på dagis som skulle hämtas och lämnas.

Fram emot jul närmade vi oss att bli helt klara och hade barnen inte insjuknat samtidigt i vattkoppor i början på december så hade nog allt blivit färdigställt innan jul. Månaden förlöpte i stället i ett töcken av prickar, förkylning och magsjuka och golven skriker fortfarande efter sina övergångslister och trösklar.

Det var en tuff start och ett tufft slut på 2010. Jag är väldigt tacksam för att motgångarna spelade i helt olika ligor. Början av året var mentalt jobbig i det mesta medan jag i slutet av året var betydligt starkare. Även om jag var trött och slutkörd av alla sjukdomar fanns styrkan och glädjen ändå med i bakgrunden. Och viljan att börja leva och utvecklas igen.

Jag avslutade året starkt med att påbörja en 10-dagarsintroduktion på Bikramyoga. Allt för att bygga upp mig själv inför starten av 2011. Året då det är min tur.

Min tur att leva. Må bra. Jobba. Och att tjäna pengar igen. Min tur att skörda frukterna av de tuffa åren.

Lång dags färd emot natt

Så kändes det i morse.

Trots sovmorgon för andra dagen i rad (det måste ha något med det där Tavegylet att göra. Kanske skulle ta och fortsätta med det. Nu har jag ju fått smak av att sova ) började Storpricken med att helt enkelt inte svara på tilltal. Och så fortsatte det. Dagen lång.

Pms:ig som jag är har jag verkligen väldigt lite tålamod med sånt. Jag tycker det är ignorant och nonchalant och jag går igång på fem röda. Då har det ingen betydelse att hon inte är mer än 3,5 år. Jag tycker (känslomässigt) att hon ska fatta bättre.

Nu är det så att vi fått rådet att prova att inte göra det så svårt för henne hela tiden. Att komma ihåg att hon inte är äldre än hon är. Utvecklingsmässigt kan hon vara mycket äldre än hon är. Men känslomässigt kan barn inte vara äldre än just den faktiska åldern. Eftersom hon är så tidig i det mesta och kan så mycket så är det lätt att falla in i att hon kan och helt glömma bort att det också blir för mycket och för svårt för henne ibland.

Idag har jag fått tänka på det. Många gånger. Vi pratade också om det hon och jag och hon höll med. Ibland blir det för svårt och vi ställer för höga krav. Nu längtar jag tills nästa möte för att få ventilera mer och få fler råd och tips. För vissa dagar blir det bara fööör mycket.

Sexgumma

Stora Prick kan en massa saker. På 3-årskontrollen i juni gick vi inte igenom vissa saker eftersom han hörde att hon redan kunde orden triangel och fyrkant.

Det blir inte precis rätt varje gång men bara det att hon visste att det finns något som heter så räckte för honom. Det är först vid fem sex års ålder man kollar sånt.

På förskolan pratar de mycket om matematik i vardagen för att på ett naturligt och roligt sätt skapa intresse för siffror och matematiska termer.

Nu när hon är sjuk blir det mycket pyssel och hon gillar att rita. Hon började prata om fyrkanter och vi byggde vidare på det. Byggde former och bokstäver med hennes tuschpennor och pratade om vad de hette.

Det var lite svårt att förstå kopplingen med att det är antalet kanter som bestämmer om det är en trekant eller fyrkant. Idag blev allting trekant. Förutom en sak som hon la på minnet.

SEXGUMMA

Inte en lugn stund

Ungen har precis lärt sig gå och klättrar redan upp på allt han kommer åt.

Hittills har vi hittat honom ståendes på toastolen, en pall på väg upp till Storasysters stege till loftsängen. Han har klättrat upp på tripptrappstolen och alldeles nyss tog han sig upp i soffan, helt själv.

Det är ju bra på ett sätt.

Ännu bättre vore det förstås om han hade koll på vart lilla rumpan tar vägen när han ska sätta sig ner igen. Minuten innan han klättrade upp i soffan slog han nämligen pannan i golvet när jag såg bort i två sekunder och han skulle ta sig ner framlänges från lilla pallen.

Det blir lugna puckar att va hemma med honom till mars, det märker jag det. För övrigt är han alldeles underbar!

Varför varför varför

Storasyster är i de tusen frågornas ålder. I alla fall där hon är i sin utveckling. Vi blir smått tokiga på henne till och från. Hon säger varför till allt. Särskilt när hon blir trött och liksom inte orkar varken lyssna eller tänka efter själv. Men absolut inte ska somna i bilen. Då är det bäst att ställa alla frågor hon kan komma på för att hålla sig vaken.

Ibland ber jag henne att spara på frågorna för att jag just då inte orkar svara och hitta svaren på allt. Då går hon till Pappan istället…

Häromkvällen visade hon att hon också har ett mått av självinsikt då hon till middagen hemma hos morfar och Ylva sa:

Jag säger varför hela tiden!

Gissa vad hon fick till svar från oss andra. Helt riktig. Här kommer svaret på varför.

För att jag vill det!

så det så!!

Barn med extra allt

Så många gånger jag funderat över hur Storasyster är, vad hon oroar sig för, hennes intensivitet, glädje, känslighet, svårighet att komma till ro, hur hon slukar nya saker att lära sig, hennes minne etc. För att inte tala om hennes humör. Åt alla håll. Har hon en känsla så är den stark, glädje som ilska. Hon har väldigt få mellanlägen. Så har det varit från början.

Och så lyssnade jag på veckans Knattetimmen för en stund sen. Det är för övrigt ett fantastiskt program som jag tycker att alla föräldrar bör lyssna på ibland. Och ta till sig det som passar dem och deras barn. Eller kanske t.o.m. ställa frågorna själv.

Idag hade det kunnat vara jag som ställt första frågan efter nyheterna kl 09.30. 8 minuter in i programet. Skillnaden är förstås att vi har en lillebror i familjen istället för att vi ska flytta och att pappan redan åkt (vår pappa är hemma). Allt annat stämmer…

Den välgörande förvirringen

Jag går omkring och känner mig allmänt förvirrad nu för tiden. Det finns säkert en massa anledningar till det. Alla helt naturliga. Inte desto mindre lite sådär småjobbiga att umgås med. Jag vet liksom varken in eller ut om någonting. Oftast.

Ikväll kom jag plötsligt ihåg att det är ju i förvirringen som saker händer inombords. Det är då som föreställningar, tankar och känslor skakas om för att slutligen falla på rätt plats. Och det är när saker faller på plats som dimman lättar och det går att se vad som hänt under förvirringens tidsepok.

Det är alltså ett rätt bra tillstånd att vara i. Egentligen. Även om det är en smula enerverande och frustrerande allt som oftast.

I barnens egen takt

Jag har en tes om att barn lär sig saker i den takt som de själva är redo för det. Som förälder eller dagispersonal eller andra runt omkring barnen kan bara hjälpa dem på traven i en viss utsträckning. Om de inte själva vill så kan vi som vuxna inte pränta in i dem vad de ska eller inte ska göra. De vet bäst själva.

I vår familj har Storasyster varit väldigt tidig med det mesta i sin utveckling. Både i tal och motorik.

• vände från rygg till mage 2,5 mån
• satt själv utan stöd 5 mån
• gick utan stöd 9,5 mån
• ca 30 ord 1 år
• pratar oavbrutet och ohämmat vid 2,5 år

Det mesta går i ett rasande tempo och hon suger i sig nya lärdomar. Precis som sig bör i hennes ålder förstås.

Hon är en tjej som mår bra av rutiner (har jag lärt mig den hårda vägen, utan några som helst rutiner) och att veta i förväg vad som gäller. Stark vilja och integritet. Ve den som gör något som hon inte tycker är bra.

Jag har sett och lärt mig att allt har sin tid. Hon vet själv bäst när hon är redo för stora förändringar. Som att sluta med godnattsångerna vi sjungit i 5-6 månader. Eller blöja. Eller napp.

Jag pressar henne inte. Frågar ibland om hon vill vara utan. Ibland vill hon, oftast inte.

I samband med att jag skrev om vår nattningsritual för ett tag sen var det plötsligt slut med sjungandet på kvällen. Nej, nej och nej. Vad nu?

Igår när jag la henne plockade hon plötsligt ut nappen och gav den till mig:

-Jag vill inte ha min napp Lotten.

I morse frågade jag om hon hade sovit hela natten utan napp. Nöjt tittade hon på mig från pappas famn och sa

-Mmm, jag har slutat med napp.

En vacker dag kommer hon väl hem från skolan och säger att hon tagit körkort. Eller?

Vad hindrar dig från att…

… bryta dina barriärer?

Häromdagen ställde jag en fråga om vad som gör att du tar dig över tröskeln när något känns läskigt och tar emot att göra. Jag har hittills fått ett svar. Skulle bli glad om fler vill kommentera

När jag har tänkt på inlägget har jag insett att det är ju minst lika viktigt att förstå vad det är som håller oss tillbaka. Vad är det som gör att du inte bryter en barriär som kommer upp. Som gör att du stannar i din lilla box, komfortzon eller vad du valt att kalla din bekvämlighetszon?

För min del är det alltid alltid rädsla. Den kan vara av stora mått mätt och ibland bara en liten skiträdsla. Dock handlar det alltid om att jag är rädd för att göra det som står framför mig. Rädd för vad andra ska tycka, rädd för att jag inte vet HUR jag ska göra, för att jag inte vet vad jag kommer få ut av det, eller något annat som jag just då tycker verkar vara en otroligt smart idé för att hålla mig från att utvecklas. För det är ju precis vad det handlar om att bryta barriärer och gå utanför komfortzonen.

Vi utvecklas. Vi växer och vi lär oss något som vi annars inte skulle kunnat om vi valt att inte trotsa rädslan och istället stanna kvar i lådan.

Nä, jag förordar att bryta barriären oavsett vad rädslan står för. För känslan jag får när jag nått fram är alltid en segerkänsla. Jag känner mig stolt, trygg och säker och vet att jag kan göra det bara jag vill.

Och nu är jag nyfiken på hur du tänker. Vad är viktigast för dig? Hur tänker du kring att bryta en barriär, vad håller dig kvar och vad får dig att ta steget? Det finns inget som är rätt eller fel. Vi har alla olika tankar, förutsättningar och erfarenheter. Det som känns rätt för dig är troligen också det bästa för dig.

På gång igen

Några dagar har gått sen senaste inlägget. Då när jag tyckte att det blev lite jobbigt att ta in spälsängen, göra om hemma och när rädslan för att all min ”egen” tid som jag börjat kunna få nu igen kommer att vara som bortblåst om ca sex veckor.

Jag är glad att jag jobbat så mycket med mig själv så att jag lärt mig känna igen mina mönster och också kan förstå vad som händer och vad jag behöver för att komma igenom det som sätter igång i mitt huvud sådana dagar. Det som så starkt påverkar mina känslor och gör att jag inte kommer någonvart alls. Blir gnällig och irriterad och tycker ofta att andra kunde göra annorlunda istället för att ta mitt eget ansvar.

Det jag har lärt mig fungerar, är att låta känslorna om allt det jobbiga få vara där ett par dagar. Inte pressa mig själv och göra tusen saker för att ”komma på bättre humör”. Om jag bara låter det vara där och prata med min kära make om vad som stör mig och vad vi gemensamt kan göra så blir det automatiskt bättre. Ofta bara inom två dagar.

Häromkvällen pratade vi om allt det där som stressar mig. I att göra om och fixa hemma så att jag känner mig redo att ta emot en liten bebis och att sitta och amma dagarna igenom. Saker som jag tycker att vi pratat om tidigare också men som ändå inte blivit av.

Som av en händelse nu har vi efter det fått eld i baken och gjort värsta rokaden med bokhyllor och skåp, för att få mer yta i kök och sovrum. Jag fick klaustrofobi när det kom in en spjälsäng i sovrummet, som också är vårt arbetsrum. Nu har vi flyttat ut allt som inte ”måste” vara precis intill skrivbordet. Det får stå i en hylla i vardagsrummet istället.

I morgon ska vi till IKEA och slutföra lite inköp. Sen kan jag kanske slappna av när det gäller dessa bitar i alla fall. Skönt!

Ta mig över tröskeln

Att starta en ny och egen verksamhet kan vara lite läskigt. Minst sagt. Det är en stor utmaning. Åtminstone har det varit det för mig. Det är något som jag velat göra under ett tag. Åtminstone har jag varit klar över att jag velat vara min egen. Samtidigt har jag varit väldigt osäker på vad jag skulle göra. Hur jag skulle göra. Och rädd för att jag inte skulle göra rätt val.

Ett stort steg att ta från att ha en ”trygg” inkomst från en anställning till att själv vara helt ansvarig för hur mycket pengar jag skulle få in på kontot varje månad.

Och så kom jag i kontakt med företaget jag arbetar med idag och bestämde mig för att prova mig fram. Framför allt att prova produkterna. För jobba, det skulle jag inte. Jag skulle ha en trygg inkomst som jag inbillade mig att en anställning skulle ge mig.

Efter några månader av provande och kännande och velande och startande av en ny anställning (som skulle ge den där säkra inkomsten) blev jag uppsagd igen. För andra gången inom ett halvår. Månaderna innan hade jag sagt upp mig från ett företag som veckan efter beslutades om avveckling. (Kan avslöja att jag idag har en helt annan inställning till ”trygg inkomst”.)

Detta skedde nu i april och jag insåg på allvar att det är ju nu jag har chansen att prova mig fram att vara min egen. Bygga mitt eget. Innan bebisen kommer i september (så nu var det sagt också, att det är september den är väntad). Först då började jag se detta som ett riktigt jobb. En kollega hjälpte mig att förstå att det bara handlar om min inställning till det. Om jag väljer att se det som ett riktigt jobb och väljer att stå för vad jag gör. Eller om jag väljer att inte göra det.

Jag har ju länge vetat att det mesta (om inte allt) handlar om min inställning till saker som händer. Och ibland behöver jag hjälp att tydliggöra det för mig själv innan jag kan fatta det också.

En dag i april hade jag ett samtal med en person som för ett år sen kanske börjat med en liknande verksamhet och inte tyckte att det fungerat. Det var inget för henne sa hon. Plötsligt hörde jag mig själv säga:

”Jag tror man behöver bestämma en gräns för hur många presentationer eller hur lång tid man ska ge det innan man kan avgöra om det är något för en själv eller inte”.

Det var inget som jag innan hade tänkt medvetet på. Däremot stämmer det så otroligt väl. Det är så lätt att bara ge upp när det kommer ett motstånd och allt inte går så lätt som jag tänkt mig innan. Precis som med alla nya saker vi börjar med, varje nytt jobb, ny uppgift, utmaning osv behöver vi en inkörsport och en upplärningstid innan vi kan avgöra om det är rätt, lätt, eller inte alls vad vi vill pyssla med.

Jag är så glad att jag kom till den förståelsen själv då när vi satt och pratade så att jag kunde ge mig den tiden jag behövde för att förstå att detta är något jag vill fortsätta med. För här finns verkligen möjligheter. Både för mig själv ekonomiskt, utvecklingsmässigt, i frihet, att få hjälpa andra. Och att dessutom få välja vem jag vill jobba med. Och när. Det är super.

Det enda som behövs är att ta sig över tröskeln och sätta den där gränsen för sig själv innan man bestämmer sig för vad som är rätt eller fel. För utan att prova sig fram kan jag aldrig veta!

Anställd eller inte anställd, det är frågan

För mig är det inte ens en fråga. Jag längtar inte alls tillbaka till livet som anställd.

Jag älskar friheten. Friheten att kunna välja. Friheten att ha inflytande över mina dagar, min tid och min ekonomi. Ingen chef som bestämmer när jag ska vara på jobbet och hur länge jag måste stanna innan jag kan gå hem.

Med små barn och behovet att hämta på dagis är det underbart att själv kunna välja. Att slippa det där med att ”Oohps klockan är 14,30 och jag måste gå för att hinna till dagis, samtidigt som något dyker upp på jobbet som också ”måste” göras.”

Idag (inte just idag den 7 juli utan över lag den senaste månaden) har jag dessutom kommit till insikt och tillit att jag kommer att fixa det. Jag kommer att nå målen jag har satt upp. Vi kommer att ha en helt annan situation när båda barnen ska gå på dagis igen någon gång om 1,5 år. Vi kommer att ha råd med det där huset vi vill ha och vi kommer kunna resa som vi vill. Tills dess bor vi sannolikt kvar i vår 2:a och gör det bästa av det.

Att vara min egen är ett bra val. Jag är så glad att jag vågade mig ut på denna okända stig som så länge lockade och pockade på min uppmärksamhet. Av rädsla för det okända har jag stått emot. Inte vågat, inte vetat hur, inte vetat vad.

Så en dag vågade jag bryta barriären. Vågade jag mig utanför cirkeln att prova på någonting nytt. Jag följde mitt hjärta och började satsa på något jag inte helt och hållet visste vad det skulle innebära.

Som så mycket annat som är utanför komfortzonen så vet vi inte innan vad det kommer att ge när vi trotsar motståndet och vågar oss utanför, om så bara en liten liten bit i taget. Innan vi vet ordet av har något hänt. Cirkeln är vidgad och ingenting är sig helt och hållet likt längre. Vi har lärt oss något nytt. Vuxit en smula. Fått en insikt och vi kan aldrig mer gå tillbaka till att inte veta det vi lärde oss på att gå utanför cirkeln.

Livet har blivit en liten bit större, även idag.