Att starta en ny och egen verksamhet kan vara lite läskigt. Minst sagt. Det är en stor utmaning. Åtminstone har det varit det för mig. Det är något som jag velat göra under ett tag. Åtminstone har jag varit klar över att jag velat vara min egen. Samtidigt har jag varit väldigt osäker på vad jag skulle göra. Hur jag skulle göra. Och rädd för att jag inte skulle göra rätt val.
Ett stort steg att ta från att ha en ”trygg” inkomst från en anställning till att själv vara helt ansvarig för hur mycket pengar jag skulle få in på kontot varje månad.
Och så kom jag i kontakt med företaget jag arbetar med idag och bestämde mig för att prova mig fram. Framför allt att prova produkterna. För jobba, det skulle jag inte. Jag skulle ha en trygg inkomst som jag inbillade mig att en anställning skulle ge mig.
Efter några månader av provande och kännande och velande och startande av en ny anställning (som skulle ge den där säkra inkomsten) blev jag uppsagd igen. För andra gången inom ett halvår. Månaderna innan hade jag sagt upp mig från ett företag som veckan efter beslutades om avveckling. (Kan avslöja att jag idag har en helt annan inställning till ”trygg inkomst”.)
Detta skedde nu i april och jag insåg på allvar att det är ju nu jag har chansen att prova mig fram att vara min egen. Bygga mitt eget. Innan bebisen kommer i september (så nu var det sagt också, att det är september den är väntad). Först då började jag se detta som ett riktigt jobb. En kollega hjälpte mig att förstå att det bara handlar om min inställning till det. Om jag väljer att se det som ett riktigt jobb och väljer att stå för vad jag gör. Eller om jag väljer att inte göra det.
Jag har ju länge vetat att det mesta (om inte allt) handlar om min inställning till saker som händer. Och ibland behöver jag hjälp att tydliggöra det för mig själv innan jag kan fatta det också.
En dag i april hade jag ett samtal med en person som för ett år sen kanske börjat med en liknande verksamhet och inte tyckte att det fungerat. Det var inget för henne sa hon. Plötsligt hörde jag mig själv säga:
”Jag tror man behöver bestämma en gräns för hur många presentationer eller hur lång tid man ska ge det innan man kan avgöra om det är något för en själv eller inte”.
Det var inget som jag innan hade tänkt medvetet på. Däremot stämmer det så otroligt väl. Det är så lätt att bara ge upp när det kommer ett motstånd och allt inte går så lätt som jag tänkt mig innan. Precis som med alla nya saker vi börjar med, varje nytt jobb, ny uppgift, utmaning osv behöver vi en inkörsport och en upplärningstid innan vi kan avgöra om det är rätt, lätt, eller inte alls vad vi vill pyssla med.
Jag är så glad att jag kom till den förståelsen själv då när vi satt och pratade så att jag kunde ge mig den tiden jag behövde för att förstå att detta är något jag vill fortsätta med. För här finns verkligen möjligheter. Både för mig själv ekonomiskt, utvecklingsmässigt, i frihet, att få hjälpa andra. Och att dessutom få välja vem jag vill jobba med. Och när. Det är super.
Det enda som behövs är att ta sig över tröskeln och sätta den där gränsen för sig själv innan man bestämmer sig för vad som är rätt eller fel. För utan att prova sig fram kan jag aldrig veta!
