Det är förstås lite för tidigt för att dra några slutsatser än. Men vi har haft några dagar med ett helt nytt lugn kring matbordet.
Jag fick lite hjälp på traven i måndags av härliga Psykologen med att vi behöver hjälpa Storasyster att dra ner på tiden som hon tar på sig innan hon får i sig maten. Ända sen hon var liten och började sitta i barnstol vid bordet har vi fått kommentarer om att hon har sånt tålamod att sitta länge. I positiv mening. Vi har inte alltid tyckt det varit positivt då vi sett timmarna gå utan att kunna göra något annat kul tillsammans. Dryga timmen har varit mer regel än undantag.
På sista tiden har det urartat då hon först inte velat komma till bordet och när hon väl är där är hon inte still en sekund. Hon klättrar, sjunger, fantiserar, leker, tänker, pratar och pular. Och så tar hon en liten tugga emellanåt. Vi har provat att få mata henne ”kan sjäv”, säga att hon får sitta still när hon äter osv. Ingenting har verkat fungera, mer än när vi sagt att vi tar bort maten. DÅ vill hon äta, t.o.m bli matad går bra. Har vi sagt det från början så har hon inte brytt sig.
Den här veckan var det nog för oss (framför allt för mig som haft behov av lugn kring matbordet). Vi bestämde att sätta en äggklocka och förklarade att om hon inte satt vid bordet när den ringde så tog vi bort henes mat. Första dagen kom hon efter en stund och konstaterade att ”Den ringer inte” och klättrade upp på stolen när vi sa att den gör det snart.
Efter en stund satte vi klockan igen och sa att middagen är avslutad när klockan ringer, så om hon är hungrig och vill äta så får hon göra det innan den ringer. Klockan har hittills inte ringt innan hon varit klar. När vi påmint henne om att den ringer snart så sätter hon igång och äter igen. Och säger sen själv till när hon är mätt.
Det blev väldigt tydligt för mig att hon längtat efter någon form av gränsdragning från oss för att själv få lugn till bords. Jag fick inte lämna bordet för att ge Lillebror mat. ”Om du vill att jag sitter kvar tills du har ätit klart är det dags att du börjar äta nu, för jag kan inte sitta här så länge idag”. Hon förstod direkt vad vår nya lek går ut på utan några som helst diskussioner eller dramer.
Vi har tidigare heller aldrig tvingat henne att äta och jobbar på att inte tjata när hon inte gör det eller berömma när hon äter. Det ska vara trevligt och gott att äta och att ibland är man mer hungrig än annars. Däremot har jag förstått att hon ändå vill äta, för hon vill inte gå från bordet när vi säger det då hon inte sitter still.
Det som fick mig att testa detta nu var psykologens kommentar om att ”hon vet ju att hon på något vis får i sig maten så småningom”. Och det stämmer ju så väl. Någon av oss har ju suttit kvar tills hon ätit klart, eller tills tålamodet att vänta var slut.
Jag hoppas innerligt att detta håller i sig och att vi snart inte heller behöver ha en klocka som ska ringa utan att hon förstår att vi äter vid bordet och sen gör vi något annat.
) började Storpricken med att helt enkelt inte svara på tilltal. Och så fortsatte det. Dagen lång.
