På Camillas lockar blev jag uppmärksammad på DN´s artikel om barn och sömn. Här skriver de om Maja som inte sov en hel natt förrän hon var 5,5 år. Det höll på att knäcka familjen.
Jag har inte skrivit om det här men jag har många gånger tänkt på hur tacksamma jag är som har förmånen att ha fått två barn som sovit hela nätter redan från början. Sen har det förstås gått i perioder.
Storasyster sov från början också hela nätter, när hon väl somnade. Ammade hela kvällarna och hon sov och vaknade ett antal gånger innan hon slappnade av och somnade. I perioder har hon sen vaknat och ätit på natten. Andra perioder velat vara vaken och leka. För oss har det oftast bara hållit i sig i upp till en vecka i taget kanske. I samband med en utvecklingsfas, när hon varit på väg att bli sjuk eller när hon drömt mycket mardrömmar.
Vi har provat olika metoder för att hon skulle somna själv men givit upp rätt snabbt. Det har inte funkat för oss. Vi har följt det vi upplevt att hon haft behov av för stunden och det har funkat för oss.
Fram tills hon var 1,5 år vägrade hon att sova i vår säng om hon vaknade på natten. Vi provade ibland för att vi trodde det skulle lugna, men hon bara skrek ”NEJ NEJ NEJ” och det var soffan eller hennes egen säng som gällde. Själv sov jag också uselt med henne i sängen så det var förstås det bästa för oss alla. Nu har hon slutat veva runt som en helikopter på natten så nu kan det vara riktigt mysigt att ha henne nära inpå. Känna den där gosiga handen som klappar på kinden på morgonen och säger ”mamma, vakna”. När hon inte ska ligga med huvudet på mig och fötterna på Pappan förstås. Tvärtom är nog värre förresten.
Däremot har hon alltid haft svårt att slappna av på kvällarna. Hon har snurrat runt länge innan hon kommit till ro. På dagarna var det länge en kamp att få henne att somna, både inne och ute. Det var bara i bilen hon somnade utan motstånd. De trodde oss inte på dagis när vi sa att det kunde bli ett problem med vilan, tills dem själva märkte. Nu ligger hon stilla och vilar eller bläddrar i en bok när de andra sover.
När hon fyllde två ”slet” vi i över en timme för att hon skulle sova middag och sen ytterligare i över en timme på kvällen. Inför sommarlovet gav vi upp. Vi hade ingen lust att ägna halva dagarna i sex veckor åt att hon skulle sova middag och bli låsta av det. Plötsligt lossnade det på kvällen och nattningen blev ett rent nöje efter ett tag.
Jag kan ana mig till att det inte kommer bli likadant med Lillebror.
Jag känner stor medkänsla för dem som har problem med sömnstörningar och är glad att vi sluppit det, hittills.
