Kul jul

Kanske ska göra som alla andra i familjen.

Sova.

Julafton i korthet:

• Familjens yngsting har haft feber och varit gnällig hela dagen (förutom när han fick transportplanet med en safaribil till).
• Jag har hjälpt en granne vars dotter slog ögat i en bordskant. De åkte in med henne och allt gick bra, men det såg otäckt ut.
• Som vanligt sov jag under Kalle Ankatimmen (synd att bryta en vinnande tradition).
• Familjens äldsting har fått årets magsjuka (eller är det för att han är man kanske) och har varit däckad sen klockan fyra.
• Jag har ätit julmiddag med barnen i form av makaroner, juliga köttbullar, prinskorv och julskinka. Iddes inte med att koka potatisen bara till mig. (Resten spar vi till senare). Juligt värre
• Jag har fått en tvåtimmarsnattning med Storasyster som extra julklapp.

Ja, så kom det förstås en jultomte med klapparna från Morfar & Y och från Mormor (som också firar julafton med
magsjuka). Delen med tomte och julklappar under granen var riktigt
lyckad.

I morgon är en annan dag. Då tar jag hand om slagfältet i köket.

Helg i förkylningens och feberns tecken

Helgen har förlöpt rätt okej trots min förkylning med lite feber.

Jag klarade hela dagen igår utan Storasysterkonflikter. Nästan. På eftermiddagen när vi båda var lite för trötta så flippade vi båda ur en smula. Rodde det hela i hamn med att natta henne på stubben efter middagen. Det funkade alldeles utmärkt. Tills Pappan kom innanför dörren och det lockade upp henne ur sängen igen.

Lillebror var extra kinkig i natt och skulle ligga nära och gärna äta efter två nätter med oavbruten sömn. Trots att han ätit massor på kvällen. Det förklarades idag med att han fick feber under förmiddagen. Stackaren. Han är så emlig så emlig. Ni vet så där extra emliga som killar blir när de är sjuka.

Nu sover han i alla fall och jag ska passa på att lägga mig jag med så jag kanske får några timmar i natt.

En smula uppgiven

Känner mig aningen uppgiven ikväll.

Filten ligger i en ihoptejpad kartong i förrådet med löfte om att fås tillbaka när penicillinkuren är avklarad. Eller i morgon bitti om hon tagit dagens två sista tabletter som hon skulle. Strax innan sovdags fick hon ett erbjudande om att få sova med filten om hon tog skeden med kolasås som jag erbjöd henne.

En gång sa hon ledset

Min filt. Nappen.

när vi låg och läste inför natten. Hon förstod att det inte var någon idé att tjata, bråka och gråta om den. Hon var fullt medveten om att det var det som gällde eftersom hon vägrat medicinen idag. Och det spelade ingen roll.

Jag har fått någon kommentar om varför jag tog just filten. ”Funkar inte det, funkar inget” var min tanke. Det funkade fyra gånger, sen tog den äckliga smaken överhanden och det spelade inte längre någon roll.

Kolasås var ytterligare ett av alla förslag som sjukvården gav mig råd att prova med idag. Jag har ringt flertalet samtal för att få prata med en barnläkare. Antingen så är det semesterstängt, telefontid i typ fem minuter på morgonen, eller så får jag prata med någon specialist på barnfrågor (som faktiskt var den som tipsade om kolasås) vars enda lösning i slutänden var att boka in henne för en ny bedömning på samma Närakut som skrev ut Kåvepeninet från första början. När jag sa att det är en BARNLÄKARE jag vill prata med den här gången så skulle jag ringa till barnmottagningen på sjukhuset. Och det var ju en sjuksyster där som kopplade mig till denna specialist.

Jag har förstått att just Kåvepenin är den äckligaste varianten av penicillin. Och att det mot Borrelia tydligen bara är den som gäller. Det ironiska i sammanhanget, om det finns något, är att hon inte vill vara utan sina Omega 3 tabletter som hon får varje dag. Den har en smak som de flesta vuxna skulle avstå att tugga på. Men inte hon. Hon tycker den är god.

Nu har ju vi begåvats med en både smart, stark och evinnerligt envis tjej så hon är för smart för att gå på när jag kommer med något till henne att äta och är misstänksam redan innan. Tog självklart inte emot kolasåsen mer än stoppade fingrarna i skålen där det fanns lite extra för att smaka på. Hon är för stark för att hållas i och spruta in i munnen på. Hon vägrar svälja och fräser i slutändan ut det ändå. Och hon är tillräckligt envis för att klara av att vara utan både filt och nappar om hon måste för att slippa.

Som Hanna skrev i en kommentar ”hon kommer gå långt”. Och så är det kanske, om vi bara tar oss igenom åren på vägen dit och lyckas få in henne på rätt spår. För vem vet vad hon annars kan få för sig…

Önskar vrida klockan framåt

Känner mig närmast förtvivlad över att inte lyckas få Storasyster att ta medicin. Att förstå allvaret och att vissa saker bara är att göra, eller åtminstone att göra som vi säger.

Efter att ha känt smaken av dem så har hon bestämt sig för att det är äckligt och hur mycket jag än disikerat leverpastej, torkade aprikoser och russin för att operera in tabletterna i dem så att hon kan svälja utan att känna smaken så SKA hon tugga så att det blir äckligt och sen spottas allting ut igen.

I morse tog det kanske 1,5 timme innan vi var klara. Pappan tog eftermiddagspillret med sig när de drog iväg till Farbror och kom hem utan lockbeten men med piller intakt.

Hon och jag har haft vår värsta fajt någonsin, där jag inte alls var arg, men höll i henne för att hon skulle ge med sig till slut och förstå att jag menar allvar. Kändes som en evighet innan hon släppte mig inpå sig igen och jag skulle helst haft allting ogjort. Det var fullständigt vidrigt och slutade med att vi båda bara grät. Låg på golvet och läste nära varandra en lång stund efteråt. Allt detta gick vi igenom utan att hon på något sätt förstod och gjorde som vi bad, trugade, lockade eller erbjöd godsaker efteråt.

Önskar också att det gick att skita i medicinen, för det gjorde vi sist. En halsfluss går ju över ändå. Men nu, vad blir konsekvensen i så fall? Och samtidigt måste hon ju lära sig att ibland måste vi göra saker även om det är äckligt och vi inte vill…

Jag är glad att hon är viljestark. Eller? Just nu tror jag faktiskt inte att jag är det. För detta är SKIT!

Varför inte slå till med lite Borrelia när vi ändå är i farten..

Du som har läst här ett tag (sen i våras i alla fall) har säkert förstått att det här med mediciner inte är vår grej precis.

För några dagar sedan såg Maken ett bett på benet som då såg ut som ett myggbett ungefär, fast lite irriterat. Jag har visst varit lite frånvarande och tror inte att jag upptäckte det förrän igår. Då tyckte jag det såg lite märkligt ut och höll koll på det idag med.

Bett?

I kombination med att hon varit extra trött sen febern i tisdags tyckte jag det var dags att kolla upp det med vårdcentralen. Fick en tid på lättakuten precis när det var dags för födelsedagsmiddag för Maken som fyller år just idag.

Läkaren ville påbörja behandling för Borrelia på en gång eftersom ett test bara visar positivt efter två veckor. Och det är av vikt att man kommer igång med behandling tidigt. Jag är annars inte så mycket för penicillin så där bara utifall att. Borrelia är något annat. Då chansar jag inte.

Däremot vägrar jag Kåvepenin i flytande form. En oavslutad behandling räcker. Nu testar vi tabletter och pratar INTE medicin alls här hemma. Vi pratar tabletter. Som tar död på dåliga och dumma bakterier i kroppen. Som bonus får hon en annan ”vitamin” som hon gillar, men bara får ibland. Då magen behöver lite extra. Acidophilus Plus. Och kanske en och annan extra c-vitamin som kan tuggas på ifall hon ändå känner av smaken.

Första dosen är intagen och jag fick mixtra lite innan jag lyckades.

Jag tror inte jag vill ha fler såna

Vi får se hur det går i morgon. 1 tablett, 3 ggr om dagen i 10 dagar. Det blir en härlig utmaning det. Inför henne gör vi det inte till någon stor grej bara. Det är en självklarhet att den ska tas och så är det bara.

Sjuk igen?

Storasyster är sjuk igen och genast går jag igång och tror än det ena, än det andra. Ibland tröstar jag mig med en sak jag läst eller hört för ett tag sen. Att det inte är ovanligt att föräldrar oroar sig extra mycket när det varit dramatiskt vid födelsen eller nära därefter. Antar att vi hamnar under den kategorin, när det gäller hur Storasyster kom till världen.

Hon har varit extra gnällig och trött idag. Läste i sängen efter lunch och det var nära att hon somnade. Jag riktigt såg hur ögonen höll på att trilla ihop på henne. Men expert på att knäppa på som hon är kom hon på att hon måste kissa. Och där rök den vilan.

Fick en kär vän på besök på eftermiddagen och precis när vi satte oss för att äta middag fick Storasyster ont i magen och höll på att trilla ihop av trötthet i stolen. Fick in henne i badrummet då jag var övertygad om att det var kräkningar på gång. Hon kröp lite fram och tillbaka i min famn innan hon däckade. På golvet, med huvudet på några kläder för att göra det mjukare och en handduk som filt. Där sov hon ett tag innan jag bar henne till sängen. Lite förhöjd temp men ingen direkt feber.

Hon betedde sig lite konstigt och slog omkring sig och jag fick absolut inte röra vid henne. Sov i drygt 2,5 timme innan hon vaknade till igen före kl 21. Ville äta lite men fick mest i sig några rån och lite mjölk.

Klagat över magont och att hon har ont i tuttarna. ”De lilla tuttarna” som hon själv säger och pekar på dem. Inte vet jag vad det kan vara. Hoppas bara det är ett påhitt och att det inte är värre än lite feber den här gången.

Slutligen somnade hon i pappans knä i soffan runt 23-tiden efter att ha bett om välling. Hon drack så mycket som en halv deciliter tror jag. Inte mycket alls med andra ord.

Nu ska jag passa på att sova och hoppas att natten blir lugn. Lillebror ville inte heller äta till middagen och sparar väl aptiten till natten, som vanligt. Tanken är ju att vända på det, men hur gör jag när han inte vill äta på kvällen då? Låter bli att ge honom på natten så att han bara gråter och ingen sover istället…. Det är väl så det får bli. Så småningom. Eller så är det bara en fas eller att han också är lite sjuk av sig.

Vem är hon?

Vem är hon som svarar

Inte så bra

när jag frågar hur hon mår?

Hon som nu är inne på tredje veckans halsont. Som till och från klagar över att hon har ont i benen och andra delar av kroppen.

Hon som livnärt sig på mjölk, yoghurt, russin, en och annan smörgås och glass den sista tiden. Och vitacinerna*** så klart (extra tacksam för dem nu).

Hon som springer och hoppar en liten stund och som sen säger att hon är trött och vill vila. Som är trött redan klockan nio på morgonen men ändå lyckas hålla sig vaken genom att trycka på fastforward när hon annars skulle somna om hon vore stilla.

Hon som drömmer mardrömmar och i sömnen säger

Jag är kär i dig Lotten (ja inte i samma dröm kanske)

Det är hon som är min fantastiska underbara och tokiga tjej som den här våren haft oturen att dra på sig körtelfeber. Läkaren trodde att det nog kunde dröja ett par veckor till innan hon är pigg igen. Jag hoppas det går snabbare än så!

***Vitaciner är hennes eget ord på de vitaminer och kosttillskott från GNLD som hon tar varje dag. De består av Carotenoider (med frukt och grönt som ökar immunförsvaret), Omega-3 Salmon Oil plus och Vitasquares.

Äntligen svar…

Nu vet jag vad det är. Och jag är faktiskt lättad. Ingen penicillin hjälper hur som helst så det är bara att vänta.

Här är symptomen:

• Fram till dess att sjukdomen riktigt bryter ut kan det gå en period på 1-2 veckor med influensaliknande symptom. – Troligen ja
• Halsfluss (tonsillit) med förstorade mandlar med tjocka, vita beläggningar. – Check
• Illaluktande andedräkt. – Check
• Feber. – Check
• Uttalad trötthet. – Check
• Muskelsmärtor. -Check
• Svettendens. – check
• Magsmärtor som kan vara ett tecken på förstorad mjälte. – Klagade över magen för några veckor sen
• Förstorade och ömma lymfkörtlar på halsen, i armhålorna och i ljumsken. – Check
• Eventuellt förstorad lever.
• Eventuellt utslag. Dessutom om man – pga felaktig diagnos – skulle påbörja behandling med ampiclillin, kan detta resultera i kliande utslag. Körtelfeber skall dock inte behandlas med antibiotika, eftersom den är en virusorsakad sjukdom.

Körtelfeber kan du läsa mer om här.

Tack Lena!!

Tack för att jag fick veta att ni haft samma problem med mediciner som vi.

Jag har nästan börjat tvivla på att det är vi som gör fel och det var så skönt att höra att det finns fler än vi som gått igenom samma sak. Även om jag på inget sätt önskar fler att få uppleva det.

På andra låter det så lätt när de säger att de mutar och trixar och tvingar. Det är verkligen vidrigt att tvinga och nu kan jag på ett annat sätt slappna av och veta att det inte är något att göra. Är det inte akut så får det vara. Tror jag.

Dagens ironi

Jag har med hjälp av ett halvt litet vitt piller (Propavan) varje kväll fått sova varje natt i två veckor. De första nätterna var det ändå svårt att slappna av och sömnen var väl lite sisådär. Maken har varit uppe varje natt och assisterat lillebror med mjölkvärmaren och blöjbyten. Han har förstått hur det är att vara vaken varje natt. Nu har jag fått det bekräftat. Det ÄR en annan trötthet. Det är också viktigt att påpeka att han faktiskt varit vaken varje natt i två veckor. Ni förstår balansen va?

Misstolka mig inte nu. Jag är väldigt tacksam över att ha en så förstående Make som har varit villig att sätta sig in i hur det är att vara mamma och vaken varje natt. Han till och med ammar Lillebror säger han när tungan slinter. Det är väl ändå jämställdhet? Vad jag fått ut av det skulle jag skrivit om igår kväll, om jag inte varit så trött efter en dag ute i solen så jag mest stirrade framför mig. Det får bli ett separat inlägg.

Han har varit villig att göra detta eftersom jag var i stort behov av sömn för att återhämta mig.

Igår kväll pratade vi om hur vi ska dela upp det framöver, eftersom det inte vore så lyckat att gå tillbaka till samma mönster. Vi bestämde två nätter i taget och att vi på helgen alltid har en av nätterna som vi vet att vi får sova.

Två veckors nätter har jag alltså fått sova. Två veckor då alla varit friska.

I natt var det min tur att ha jouren. Och vad tror du händer?

Jo, Storasyster vaknar, gnyr och gråter. Jag klarvaken på två röda. 40 graders feber, vad jag vet. Jag väntade inte för att se vart den skulle ta vägen. Nu var det supp. som gällde. På stört. Mot hennes vilja.

Självklart vaknade Lillebror och det blev till att lugna, amma och buffa för att han skulle somna om. Samtidigt som Storasyster feberyrade intill.

Nu nästan två timmar senare har det blivit lugnt och båda sover. Snart även jag, hoppas jag.

Omvänd ordning önskvärt

Det hade ju varit mkt smartare om vi föräldrar var sjuka innan barnen. Då skulle vi ju veta vad de går igenom och ha lättare att förstå varför de inte vill varken äta eller dricka när vi sen smittat dem.

När de smittar oss istället så får vi förstås en förståelse i efterhand. Ingalunda desto mer krafter att ta hand om deras pockande uppmärksamhet eftersom dem tog slut de där veckorna när barnen var sjuka. När farfar också får sin sista vila på samma gång blir det extra tungt och prövande. Vila i frid Bozze!

Allt kommer i tre

Det finns ett talesätt att en olycka sällan kommer ensam.

En granne sa häromdagen att hon alltid får besked om tre graviditeter på samma gång (från personer i hennes närhet). Jag är benägen att hålla med, även om jag inte tänkt just på det sambandet tidigare.

Just nu är det väl olyckor/sjukdom/bortgång jag tänker på som inte kommer ensam.

I förra veckan fick jag veta att en släkting (på min mans sida) ligger på sjukhus, svårt sjuk.
Idag läste jag om en väns mamma som också ligger på sjukhus och är väldigt dålig.

Jag tänker på dem båda och hoppas på tillfrisknande snart. Sänder tankar till deras nära och kära. De är båda alldeles för unga för vad de får gå igenom.

Det fick mig att tänka på vem den tredje personen skulle vara som jag skulle få besked om.

Fem minuter senare ringer min mamma och berättar att farmor blivit sämre igen. Hon fyllde ärade 97 år i augusti så det vore inte konstigt om hon inte orkar längre. Flera gånger förut har vi trott att det varit dags. Personligen tror jag att det är något hon väntar på som gör att hon ändå håller ut, men jag vet inte vad.

Kanske är det det femte barnbarnsbarnet hon väntar på. Åtminstone är det det barnbarnsbarnet som väntar inne i min mage.

Tänk att få leva ett så långt liv och att få uppleva så många barnbarnsbarn.