Vi är på semester på platsen där jag spenderat somrarna under hela min uppväxt. Här har jag åkt båt, lärt mig simma, fiskat, seglat jolle, varit rädd för ”arga svanen”, windsurfat, trätt smultron på strån, varit lycklig, ledsen och arg om vartannat. Sådär som det kan vara när man är liten gissar jag.
Här lever vi rätt enkelt. Rinnande kallt vatten från egen borrad brunn. Utedass, med tunna som töms och grävs ner i närheten. Tvättar oss gör vi oftast i sjön, med dopp från bryggan.
För att komma hit parkerar vi bilen vid kanalen och åker egen lite mindre båt i max 10 minuter.
Min dotter var här första gången endast fyra veckor gammal. Förra året var hon ett och då var vi här samtidigt med tre av hennes kusiner. Allt gick som smort.
Nu är hon precis fyllda två år. Och nästan ingenting går som smort. Jag har fått inse att som förälder är det också min uppgift att hjälpa mitt barn att bryta sina barriärer. Jag visste det väl innan, men nu är det så mycket tydligare. Och samtidigt vet jag inte hur jag ska bära mig åt riktigt.
En vecka innan vi åkte var följande meningar väldigt vanliga: ”Ja åka mormors land. Åka mormors båt. Mormor köra båten. Mamma o pappa åka med i båten. Ja ha flyväst.” Det var lätt att förstå att hon längtade hit.
Jag hade svårare att förstå hennes rädsla för flugor och andra flygfän. Jag har vuxit upp med dem runt huvudet, även om jag förstås inte gillat varken surret i öronen när jag skulle sova eller kliandet. Men hennes upplevelse av när de kom nära var mycket mer än så. Fäktade med armar och blev rädd. Endast lugn i mitt knä. Tack och lov verkar det ha lättat en aning även om hon till flugorna argt säger ”Flyg, flyg fluga!”
Dessvärre har den milda rädslan ersatts av en närmast hysterisk rädsla för båtarna.
Det gick utmärkt att åka hit i söndags. Igår var hon med mormor i den lilla båten och hjälpte till att ösa ur vatten. Pappan satt intill på bryggan och läste. Någonting hände, vågor kom och båten guppade. Lova blev alldeles livrädd av vad som hände och jag vak nade från min vila av hennes skräckslagna skrik.
Efter det har vi knappt fått henne med ut på bryggan. Vi skulle skjutsa Pappan till kanalen igår och det gick vägen bara tack vare att jag följde med i båten. Men sen var hon alldeles ifrån sig hela kvällen, var orolig för pappa och bara hon tänkte på båten såg jag skräcken i hennes ögon. Har inte upplevt henne på detta sätt förut.
Jag tänkte att efter att hon fick bearbeta i mardrömmarna vid insomnandet igår skulle det vara bättre idag. Lite bättre än igår har det varit, dock har vi inte kunnat närma oss båtarna utan ett skräckslaget utbrott om att vi inte får åka iväg, eller ens sitta i båten.
Vid något tillfälle kunde jag prata med henne om det och jag förstod då att det handlade om att hon trott att hon skulle ramla i vattnet. Men att få henne att förstå att det krävs mycket för att det ska ske och att vi hade räddat henne direkt är utanför vad hon kan förstå eller ens är villig att utforska.
Istället för att vara här och mysa, bada och göra små utflykter tillsammans med båten blev min utmaning att få henne att komma över den värsta rädslan och acceptera att det går att någon av oss åker i båten OCH att vi kommer tillbaka.
I morgon ska jag till barnmorskan i stan och för att komma dit krävs en båtfärd. Jag vill ogärna lämna henne här med samma oro som hon hade när Pappan var på golfbanan igår. Jag vill inte heller gärna lämna landet på lördag med den upplevelsen lagrad i kroppen. Med en lång höst, vinter och vår innan hon kommer hit igen.
Som mamma blev min barriär nu att hjälpa mitt barn att bryta sin barriär. Inte desto mindre belöning när jag lyckas.
