Jag älskar dig så mycket

Jag tog tempen på Storasyster innan läggning. Hon var lite ledsen då vi var oense om i vilken ordning förberedelserna för sängen skulle göras. Jag lockade henne med att lista ut vilka siffror det var på örontermometern efter att jag tagit tempen på mig.

Det blev 37.4. Hon ville helst att 7:an skulle vara ett L. Och det är det ju, uppochnervänt. Sen var det hennes tur och den visade precis samma siffror.

Jag älskar dig så mycket så jag har samma som dig!

Älskade fialottan då. Jag älskar dig med! Extra skönt att höra på Alla Hjärtans Dag kanske.

Hon är så söt när hon sover…

Sex år senare

Sex år har gått sen den där kvällen när Maken kom ner från Dalarna för att fira nyår med mig hos kompisar inne i stan.

Vi hade varit hemma från Thailand i två dagar och levde fortfarande i ett töcken efter vad som hände den 26 december när tsunamin kom. Vi hade träffats bara två veckor tidigare och ändå hade han funnits i mitt liv i hundra år.

Vi stod på ett tak över Drottninggatan och såg galet mycket fyrverkerier. Jag tyckte det var sjukt jobbigt att se för jag kunde inte förstå hur man kunde smälla bort så mycket pengar. Inte ens hur man kunde välja att festa och fira just den här dagen. Trots att det var nyårsafton. För mig var det en helt annan verklighet än den jag kommit ifrån bara dagar innan.

Samtidigt var det mest bara Han som fanns i mina tankar. Och jag var så glad att han var där med mig. Att vi fick träffas och börja vårt liv tillsammans i vårt parallella universum.

Tänk att samme man nu sex år senare ligger här intill mig och sover. Och i rummet intill ligger våra fina fina barn.

Denna nyårsafton fick vi fira i parallella lägenheter. Lillebror inte tillräckligt pigg i magen så Maken fick sin middag hemlevererad från grannarna för att intas med goda viner och en skål med Lillebror.

Till tolvslaget sov även den stora ängeln och vi vågade oss på att låta dem sova hemma och fira in år 2011 tillsammans.

Gott Nytt År!!

Kärleken till en liten son

Jag kryper ner i värmen där Lillebror sträckt ut sig och somnat i den böljande sängen. Värmen sprider sig i min kropp. Den kommer inifrån.

Jag är så glad att han ligger här. Jag är så glad att han vill ligga i vår säng. Och jag är så glad att jag vill att han ska sova mellan oss.

Jag känner de små mjuka fötterna trampa på mina ben och min mage när han letar efter en skön ställning intill mig, under mitt täcke.

Han vaknar till och sätter sig upp. Kanske undrar han vart han är. Om han är trygg och kan sova vidare. En liten stund lägger han sig över min mage innan han rullar ner över min arm igen. Han nöjer sig inte med nappen i natt och i min längtan över att äntligen få somna är jag glad att han finner närheten och lugnet i mitt bröst. Han äter och minuterna innan jag somnar tänker jag på hur jag ska kunna sluta amma.

Jag är så tacksam att jag gav mig tid. Och att jag lyssnade på min psykolog när jag redan för ett år sen var redo att ge upp amningen. Att jag då trodde att det var den som gjorde att jag mådde dåligt. Hon tänkte att amningen var viktig för vår anknytning och nu i efterhand vet jag att det inte var amningshormonerna som gjorde skillnad. För i så fall hade inte allting vänt som det gjorde i september.

Kär i en pyjamas

Vi har letat efter en helpyjamas till Storasyster ett tag. En sån där med armar och ben och knappar. Som bebisar har. Vi fick en för ett tag sen som är på gränsen för liten.

Hur lätt är det att hitta såna i storlek 110 och uppåt tror du? Nä precis. Inte särskilt! För i de storlekarna blir det nästan bara prinsessnattlinnen. De där hela sakerna är för bebisar…

Min stora bebis har i alla fall blivit förtjust i att sova så. På HM hittade jag en i stl 122 vilket är på tok för stort för henne än. Men eftersom storleken hon behöver verkar slut köpte jag den stora till julklapp ändå.

Och gissa vad vi hittade på loppisen idag. En helpyjamas. Med Hello Kitty. Storlek 122. Lyckan var förstås total.

-Mamma, jag vill ha den här i morgon också.
-Det kan du väl. Om den är ren.
-Men jag vill inte äta frukost i den. Då kanske jag spiller…

Vilken glädje! Även jag är glad. Imorgon kan jag lämna tillbaka julklappen och blir med ens 139:- rikare.

Inte minst är jag lycklig över att få dela hennes lycka!

Unnar min kärlek en bra kväll

Jag har namnsdag idag.

Det firade jag med att skicka iväg käraste Maken på den här föreläsningen med Joseph McClendon på måndag. Jag hade själv gärna gått och ännu hellre tillsammans med Maken. Nu är det inte möjligt att lösa med två små hemma och en barnvakt som är bortrest.

För två år sen fick jag chansen att gå på Tony Robbins när han var i Sverige och det var sååå givande och helt enkelt skitbra. Joseph McClendon är visst chefstränare på Tony Robbins Master University och lär vara riktigt bra. Och eftersom jag fick gå när Tony var här tyckte jag att det var Makens tur att komma iväg den här gången. Det är han värd!

 

 

Fint som kärlek

Storasysters härliga lyckliga kommentar när hon en dag i veckan kom hem och såg att golvet i hallen var lagt och väggarna i köket äntligen var målade.

Fint som kärlek mamma!! Fint som kärlek!

Och så slängde hon sig i min famn och dansade runt. Underbara unge!!!

Ett år har gått

För ett år sen precis hade vi sett klart på första Idolkvalet och väntade in omröstningen. Jag satt i vår rödrandiga puff. Maken i soffan intill. På andra sidan satt barnens mormor och i det lilla rummet låg en blivande storasyster och sov. Jag hade haft sammandragningar under dagen. Men inget anmärkningsvärt.

På förmiddagen var vi på överburenhetskontroll och fick veta att jag var 3-4 cm öppen redan. Något med ctg-kurvan och att jag hade väldigt lite fostervatten gjorde att läkaren ville att vi skulle komma in på ny kontroll dagen efter. Därav tyckte vi det var smart att  mormor stannade kvar över natten. Ifall något skulle inträffa och det skulle gå snabbt.

När omröstningen var klar 22,40 hade jag haft tre sammandragningar med fem minuters mellanrum och jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag tog en varm dusch. Det gjorde ingen skillnad. Ändå var jag naiv nog att tro att jag faktiskt skulle kunna sova en stund under natten. Det gjorde ju inte ont. Det drog ihop sig i magen, men det var inte värre än lite mensvärk. Bara väldigt tydligt avgränsade när de kom och gick.

Bad Maken klocka sammandragningarna (ja, jag trodde fortfarande att det bara var sammandragningar) och under tiden som han höll på att fippla med klocka och dator för att få till det hann jag få både en och två sammandragningar till.

Klockan närmade sig midnatt och samtidigt som jag fortfarande trodde att jag skulle kunna sova började jag misstänka att det faktiskt var värkar som jag hade. Ringde förlossningen kl. 0,05 och frågade hur länge en andragångsföderska med förlossningsplan i 41+3, som är öppen 3-4 cm, ska ha värkar var 5:e minut innan hon ska komma in.

Du verkar inte ha sånt besvär av dem än, så du får nog vänta lite till. Du måste ha ont också. Annars kommer de inte ut…

Det var svaret jag fick. I efterhand var det ett mycket märkligt svar. Alla har ju olika smärttröskel och med tanke på min erfarenhet och den plan som var gjord hade det varit allt annat än bra om jag inte hunnit in.

Fem minuter efter samtalet drog det till ordentligt i nedre delarna i magen och jag fattade äntligen att det faktiskt var värkar. 1,5 timme senare var han ute. Vi hann vara på sjukhuset i hela 22 minuter. 01,42 var han ute.

Vattnet gick innanför ytterdörren och medan jag kämpade emot i mina krystvärkar eftersom varken Maken eller doulan riktigt var på plats än var det viktigaste för sköterskan att koppla på en ctg-apparat på magen på mig.

Efter att barnmorskan äntligen fattade att det faktiskt var ett barn på väg ut så tog det sju minuter innan första skriket från lilla E kom. Full i bajs låg han sen där på min mage. Finaste finaste killen. Med alla tår och fingrar på plats.

Trots att han var ute och mådde bra var det här min stora nervositet satte in. Blödde jag? Hur mycket? Behövde jag sys? Var de verkligen säkra på att det inte var mer än så? Slutligen kunde jag slappna av. Första delen var avklarad.

Nu har ett år gått och min prins fyller ett år i morgon. Det har varit ett år fyllt av känslor och hårt arbete. Ett arbete som verkligen givit lön för mödan. Han är världens finaste kille och jag njuter av att få dela mina dagar med honom.

Största och varmaste gratulationerna på 1-årsdagen önskar jag dig lilla fina Lillebror!

Han är nog kär i mig

Fick äran att följa med in på dagis (jaja, förskolan, men jag tänker fortsätta säga och skriva dagis) idag eftersom Storasyster inte ville släppa taget om mig. Lillebror var vaken och fick följa med han också.

Hade jag inte hållit i honom hade han nog blivit uppäten av nyfikna bebistörstande förskolebarn i treårsåldern.

Sedermera behövde Storasyster kissa och tog med sig både mig och bästa kompisen in på toaletten. Bästisen tjatar varje dag på sin mamma att hon också vill ha en bebis och har döpt en av sina dockor efter honom. Hon är minst sagt förtjust kan man säga. Det var också hon som pussade söta Lillebror…

Efter en liten stund går konversationen såhär mellan de två små stora tjejerna:

Jag tror Lillebror tycker om mig. Han är nog kär i mig.

Jag inflikade: Ja, det tror jag också.

Han är nog kär i dig med (till Storasyster) Är du kär i honom?

Ja, det ÄR jag.

Ja, vad säger man. Det ska börjas i tid. Vi får hoppas att kärleken inte kommer emellan bästisarnas stormande vänskap så småningom…

Tre år har gått

För tre år sen var jag i fullaste sjå med att invänta värkar på förlossningen. Jag hade blivit igångsatt efter att det visat sig att mitt vatten gått, fast jag inte märkt av det. Jag hade gått över knappt en vecka och det var inte aktuellt att vänta in att kroppen skulle sätta igång. Pga infektionsrisk som det är när vattnet gått.

De satte in en gel som skulle mjuka upp och sen få igång alltihopa. Lite grann hände väl och jag fick lite molande värk, men det blev värkstimulerande dropp någon gång efter midnatt. Från igångsättning tog det 19 timmar och från krystvärkarna som aldrig gjorde sig synliga tog det en timme och fyrtio minuter av pressande och krystande innan hon till slut kom ut.

Hon med egen vilja. Hon hade väl helt enkelt inte redo än och då skulle vi minsann få jobba för att få ut henne. Än idag är det svårt att få med henne på noterna om hon inte själv vill. Då blir vi nästintill alltid osams.

Tre år. Tre år som jag inte förstår vart de tagit vägen.

Det är första året som jag själv på en årsdag tänker tillbaka på det som hände. Inte bara det att Storasyster kom och att jag blev mamma. (För det blev jag långt senare. Långt senare!) Nej, jag tänker på den där kvällen och natten. Och hela dagen när vi kämpade för att hon skulle komma ut. Hur jag hade velat promenera och röra mig och istället knappt kunde röra mig. Hur jag velat att kroppen själv skulle vara redo och veta vad den skulle göra och inte vara beroende av medicinska ingrepp som dropp och press på mage. Hur jag velat få känna av det där ruset efteråt som jag hört andra prata om istället för det mörker som jag gick in i. Hur jag velat förstå den där känslan av obeskrivbar kärlek som bara finns där från start istället för att få kämpa så länge för att överhuvudtaget bara överleva. Och ta mig över vattenytan.

Nu har det gått tre år och jag kämpar fortfarande. Vi har underbara stunder och vi har jobbiga stunder. Oro kantas med glädje. Ilska och brist på tålamod kantas med kärlek. Kärlek till den mest fantastiska lilla tjej som finns. En tjej som ständigt lär mig om mig själv och som ideligen påminner mig om hur jag vill vara och vad jag vill att mina barn ska få med sig i sin ryggsäck genom livet.

I morgon fyller hon 3 år.

Min tjej! Tre år? Ofattbart!

Jag älskar dig!

Underbara älskade

Inte så vanligt förekommande men ibland händer det även den bästa...

Lillebror får fortfarande inte så mycket plats härinne som han faktiskt förtjänar.

Kanske beror det på att det just nu flyter på bra och då blir det mindre för mig att skriva om. För det är mycket runt omkring Storasyster, hennes humör och trots, hennes kommentarer och sånt som jag behöver få låta pysa innan det blir för mycket och jag sprängs. När allt flyter så har jag mindre att skriva om. Gobitarna får liksom stå åt sidan för det som är jobbigare.

Det passar egentligen inte alls ihop med mig och hur jag ser på (och vill se på) livet.

För visst är det väl så att det man matar och vattnar är det som växer?

Om det är så skulle det betyda att ifall jag matar det som är negativt och jobbigt så blir det mer negativt och jobbigt. Och tvärtom förstås. Jag vet ju att det funkar så, ändå ger jag de jobbiga bitarna mer utrymme än de goda och härliga, åtminstone här på bloggen just nu. Kanske (eller ganska troligt) hänger det ihop med mitt tillstånd och hur jag mår. Och att det är något jag behöver göra för att lära mig att acceptera att de delarna också får ha en plats i livet. Att alla faktiskt har rätt till alla känslor. För så har jag nog inte alltid känt att det är.

Nu var det inte därför som jag började på detta inlägg utan jag ville ge lille söte Lillebror lite extra utrymme. Mata de härliga och varma bitarna istället.

Han har hunnit bli 8 månader och 8 dagar idag. Han väger lite mer än 8 kilo och ammar säkert 8 gånger om dagen. Ja, bara på dagen, för på natten då sover det lilla underbarnet. Han äter direkt ur förpackningen på morgon och förmiddag. Äter mosad fast föda till lunch och gröt i samband med att vi äter middag. Däremellan och efter får han tutten till mellis och innan han somnar. Så det blir inte riktigt åtta gånger, men sex eller sju, eller fem kanske. Lite olika.

Han skrattar hejdlöst åt sin älskade storasyster när hon busar med honom och gråter och säger ifrån när hon råkar bli lite för ivrig och intensiv och antingen välter omkull honom eller tar för hårt i honom. Han mår fortfarande bäst när han ligger på rygg och leker. Eller så sitter han upp och sträcker sig så långt han bara kan för att nå något som rullat ifrån honom. På mage blir han mest sur eftersom han fortfarande bara kommer längre ifrån det han vill ha. Har inte alls fattat det där med att dra upp benen under sig. Än.

Idag såg jag nämligen första tendensen till att lyfta upp även magen från golvet. Så kanske han kan bli en liten krypare ändå. Syrran var en sitthasare som snabbt kom på att hon kom framåt om hon satte ena foten i marken och hade det andra benet under sig.

Nu till det bästa av allt. Jag älskar hur han skrattar. När jag ammar så är han snabb och effektiv, vänder sig sen om, tittar på någon fläck i taket och skrattar förnöjt, innan han vänder tillbaka och fortsätter en stund till. Då med sina ögon långt in i mina samtidigt som han pillar på mitt halsband. Han har länge hittat rätt med nappen och tar ut den ur munnen när han ska hosta, och sätter sen in den igen. Jag älskar hur han gosar in sig i min famn när han är trött och faktiskt fortfarande ibland somnar i mina armar, med ansiktet trött vänt mot min hals… Det får han gärna fortsätta med, länge länge.

Underbara älskade Lillebror. Du är så fin och jag är så glad och tacksam att du ville komma till just mig!

Mycket mera vanlig min

Energipåfyllning

Nya sommarskor

Snodde åt mig en riktigt mysig eftermiddag med älskade Storasyster idag.

Hämtade henne efter vilan, som hon som vanligt inte sovit på. På grund av det härliga regnet som fallit nästan hela dagen hade de hållit sig inne hela dagen vilket säkert var en bidragande anledning till att jag fick med mig en piggare tjej än jag haft på flera flera veckor. Underbart!!

Vi åkte till Sickla köpkvarter och shoppade. Det gäller ju att lära dem tidigt att gå i affärer, eller hur?! Lite skoaffärer (på jakt efter en enkel sommarsko) leksaksaffärer och så obligatoriska H&M besöket förstås.

Hon var så mysig och go och det var så skönt att inte ha något annat ärende än att bara vara tillsammans hon och jag och kunna titta på det som hon ville. Och självklart utan en Lillebror som skulle månas om heller. (Han hade det bra hemma med mormor).

När vi hittat ett par skor på Din Sko som passade både hennes (och min) smak gick vi på Naked Juice Bar och fikade innan det var dags att åka hem till den tutt-törstande lillbrorsan.

Mysigt fika