Testa och prova

Igår lite champagne och färdknäpp…

Idag hallonbladste…

Vem vet, kanske något hjälper. Eller så är det ju kul i alla fall .

Nu ska jag vila en stund. Trött trots att jag fick sova riktigt bra i natt. Med bra menar jag att jag somnade strax innan midnatt och vaknade första gången först 02.45. Sov sen mest i lättare slummer ihop med sammandragningar någon timme. Vaknade till slut inte förrän 06.45. Rekord!!

Ironi att jag hittat en bra ställning att ligga i när det bara är några nätter kvar innan Bäsen garanterat är ute…

Igångsättare

Champagne, färdknäpp, promenader, vila, rödvinsvinäger, hallonbladste…

Tipsen är många om hur man kan sätta igång en förlossning. Hur många som faktiskt fungerar är säkert en helt annan siffra. Jag gissar att det är svårt att veta om det är ”igångsättaren” som fick det att komma igång eller om det ändå skulle ha gjort det.

Gällande färdknäpp har jag dock förstått att det finns ett ämne som är detsamma som ett ämne som finns i gelén man använder vid igångsättningar. Läst att det inte räcker med en gång för att det ska funka och vem orkar med att leka kanin när man gått mer än en vecka över tiden och allt bara växer…

Hur som helst träffade jag en barnmorska idag som sa att de faktiskt använde det som rekommendation på en klinik hon jobbat på förr när mammorna gått över lite grann. Lite god mat och sen avsluta med lite ”Tätatät” och hoppas på det bästa.

Jag har nu inte så fasligt många dagar och jag har insett att jag verkligen vill att kroppen ska komma igång av sig själv. Jag blir nästan arg när jag tänker på att det kan bli så att det blir snitt i alla fall, när jag väl bestämt mig för att få en vaginal förlossning.

Så hur det blir just ikväll vet jag inte än, men vi får väl se om det hjälper

Tecken på start

Letar efter tecken på att förlossningen kan vara på gång. Kan säga att jag är väldigt framgångrik på att inte hitta några. Har nu gått två dagar över det beräknade förlossningsdatumet och får frågan hur det är att gå över tiden.

Jag har ju redan valt att passera ett datum. Jag hade kunnat vara tvåbarnsmor i tolv dagar redan och valde att inte gå den vägen. Är fortfarande förvånansvärt lugn i mitt beslut.

Och ändå letar jag efter tecken… Samtidigt som jag vet att ingenting är ju ändå säkert. Varken förvärkar, slempropp, diarréer eller annat som kan tänkas uppdaga sig (inte för att kan bocka av ens dessa tecken…) är något särskilt säkert tecken på att det är på gång. Vattenavgång är ju normalt ett rätt säkert tecken. Men inte ens det funkade på mig förra gången…

Jag vill ju helst att allt ska komma igång av sig självt och samtidigt kan jag inte låta bli att misströsta. Jag kanske inte är tänkt att gå den ”naturliga” vägen. Det kanske finns något annat utstakat för mig.

Även denna gång har jag ett slutdatum. Som sannolikt inte kommer att passeras. Om bebisen vill hålla sig inne ända tills dess har jag givit den dryga tre veckor extra på sig att växa till sig och bli stor och gosig. Det finns säkert någon anledning till det med.

Så… det gäller att hålla ut ett tag till. Ta en dag i taget. Och göra det som känns bra för stunden.

Påminnelser om förra förlossningen

Häromdagen träffade jag en mamma som väntar sin tvåa och trea, samtidigt.

På bara en kort kort stund kunde jag uppfatta att hennes rädsla för hur den kommande förlossningen skulle gå påminde väldigt mycket om hur jag kände det tidigare. Tror inte jag träffat någon med så liknande upplevelser och tankar som jag själv haft tidigare. Åtminstone inte som har delat med sig av det till mig.

Det fick mig att tänka på hur det var fram till sommaren för mig. Hur min ångest och oro tog överhanden. Hur jag längtade efter att få njuta över att vara gravid. Att få må bra och se fram emot den kommande förlossningen. Jag kunde inte förstå hur andra kunde längta och tycka att det är spännande.

Någongång under tidiga sommaren vände det. Sen var det riktigt bra fram tills mina sammandragningar började i mitten på juli. Då blev jag påmind igen om vad som väntar mig.

Ju närmare jag kom det planerade datumet för kejsarsnittet desto mer stressad blev jag. Och veckan innan det skulle bli av ställde jag in alltihop (se tidigare inlägg). Om någon hade sagt det till mig när jag var runt vecka 15-20, att jag skulle ändra mig (om det var någon som sa det så hörde jag det inte) hade jag nog dumförklarat dem och sagt att de inte förstod vad det var jag gått igenom.

Tack vare fantastisk hjälp på BUP framför allt dit jag fått komma och prata ett par gånger varje månad så har jag kommit förbi det där allra allra värsta. Till och med så mycket att jag nästan behövde tänka efter hur det var jag kände i början av graviditeten.

Nu har jag ju inte glömt hur det var vid blivande storasysters födelse (kommer jag aldrig göra). Däremot kan jag tänka (och logiskt förstå) att mina upplevelser och erfarenheter har stärkt mig och att jag kommer ha stor nytta av dem i framtiden.

Det finns en anledning till allt vi går igenom. Det gäller bara att vi väljer att se upplevelserna mer som möjligheter än som problem. Då kan vi också använda oss av dem längre fram och förhoppningsvis också hjälpa andra som går igenom samma sak.

Konst?

Ja, bebisen bor fortfarande kvar där inne i värmen. Förra veckan målade vi lite…

 

Kroppen förbereder sig…

Kroppens sätt att ställa in sig innan en förlossning är väl konstig ändå…

Borde det inte vara att vilja vila och sova när det är natt? För att vara så utvilad om möjligt när det väl sätter igång. Om ändå inte förvärkar, sammandragningar eller värkar håller på menar jag? Eller ens att blåsan är full och jag behöver vakna för att gå upp och kissa…

Istället för att sova på natten såg föregående natt ut så här för mig;

Vi har bestämt att lägga oss tidigare på kvällen (när jag ändå inte somnat i soffan kl 20,30 eller 19…) för att få chansen att sova när det går. Igår var en sån kväll och jag somnade före 23 i alla fall. Första gången jag vaknade var 01,22.

Gick upp på toa fast jag egentligen inte behövde. Ville förebygga att jag skulle slippa vakna senare av att vara kissnödig och behöva gå upp. Hjälpte föga… 

Nästa gång visade klockan 02,33 eller möjligen 03,20. Jag hann också vakna 04,33 och 06,18.

06,18 verkar vara ett magiskt klockslag här hemma just nu. Är det inte blivande storasyster som ropar på pappa det klockslaget så är det någon av de blivande tvåbarnsföräldrarna som vaknar och ser på klockan just mellan 06,15 och 06,19.

Jag somnade om en knapp timme och bytte sen sängen mot mys i soffan en stund med blivande storasyster som redan mös framför Barnkanalen under täcke, kuddar och filt. Imorse fick t.o.m. Kanin fick vara med.

Tur jag det enda jag hade bokat idag var just en dag i soffan. Inte göra något, bara vila, se Greys Anatomy säsong 1 (har fått låna alla säsonger av ”Pappas moster Lena”. Tack!), sova och så blogga lite förstås. I like!

Jag lägger pussel

Jag håller på med ett födelsepussel.

För några månader sedan var alla bitar i en enda röra. Det fanns inte ens något facit för hur slutresultatet skulle se ut. För att inte tala om osäkerheten om hur många bitar pusslet innehåller.

Jag har jobbat på bred front hela graviditeten för att sortera upp bitarna. Utan något tydligare mål än att det när pusslet blivit lagt borde finnas en livs levande person utanför min kropp istället för inne i min mage. Jag har mest gått omkring och varit orolig, stressad över att det närmat sig och undrat hur det kommer bli att bli tvåbarnsmamma. För att inte tala om själva förlossningen…

Den senaste veckan är det som att kartongen till pusslet plötsligt dök upp med färdiga instruktioner, tydlig bild och vilka bitar som återstod att lägga. Jag lokaliserade vilka bitar som saknades, letade fram dem och har också hittat rätt plats för de flesta av dem. Ett par återstår.

När jag följer mitt hjärta och blir medveten om känslan som är starkast inom mig är det som att allt bara faller på plats. Då är allt så lätt. Då kan jag beta av bit för bit. Och så snart en bit är lagd så blir nästa tydlig, klar och tillgänglig för mig att också lägga på rätt plats i helhetens pussel. Allt för att mitt födelsepussel ska bli så vackert och fint som jag kan önska mig.

Snacka om belöning för att jag bröt min barriär och ändrade en utstakad plan som skapades i april.

Vila eller fixa… Det är frågan

När det är mindre än två veckor till förlossning är det visst meningen att man ska ta det lugnt och bara sitta still i soffan, läsa, se på film, sticka eller what ever… säger dem som vet.

Då jag ändrade planerna i början på veckan och ställde in det planerade kejsarsnittet har jag fått obestämt antal dagar till godo. Jag var allt annat än redo att få barn när det var inplanerat i kalendern.

När jag tänkte på dagen som var planerad kände jag mest stress, oro och lite ångest på det. Efter ett mycket uppskattat besök med en snittläkare på sjukhuset känner jag mig redo på ett helt nytt sätt. Och snart har jag gjort det där andra som ”ska bara…” göras innan också.

När mormor och särbo idag kom och tog med blivande storasyster på lite uppskattade aktiviteter passade jag på att nyttja dagen till sånt som jag lätt kunnat skjuta på annars. Jag hade kunnat lägga mig eller sätta mig i soffan med en tidning, film eller bara sovit kanske. Istället passade jag på att få lite tvätt fixad, har dammsugit (t.o.m soffan!!!), diskat och plockat undan några tusen leksaker och kläder som varit utspridda över golv och stolar.

Troligen hade det varit smart för kroppen att bara vila och ta det lugnt. För knoppen gällde något annat idag. Det är helg och ikväll ska vi se film och mysa jag och maken. Då känns det skönt att få lite rent, på både golv och i storasysters säng.

Idag hade jag kunnat få träffa den där kickboxaren som lever omkring i magen. Jag gjorde ett annat val och känner mig helt tillfreds med att det kanske tar ytterligare tre och en halv vecka innan vi blir en till i familjen. Det är först nu som jag börjar kunna förverkliga att det är en liten person där inne. Och jag är så nöjd och stolt över att jag givit mig mer tid.

Ambivalens

Ända sedan i april har jag varit inställd på kejsarsnitt och sen i maj/juni har jag vetat vilket datum det är planerat till. Det har varit skönt att veta vilken dag och att bebisen kommer ut på ett kontrollerat sätt. Att risken för att samma sak ska hända igen är mindre.

Ju närmare jag kommer utsatt datum växer andra tankar och känslor inom mig. De har funnits där hela tiden om än väldigt väldigt små och oviktiga. Fram tills nu. Nu vet jag inte längre vad jag vill.

Det finns en dröm inom mig att få uppleva det naturliga på ett positivt sätt. Att få veta hur det känns när värkarna kommer igång av sig självt och det där nervösa om ”när är det dags?” ska komma. Att få må bra efteråt och att få ha min bebis nära mig från början. Inte behöva lämna ifrån mig den nyfödda. Samtidigt har rädslan för att det ska bli som förra gången varit starkare och att få det kontrollerade snitt som är planerat har vunnit i mina tankar och känslor. Senast jag var på BUP och pratade så nämnde jag det för psykologen. Jag tog upp det hemma också. Kan ju vara bra att Pappan vet hur jag tänker också…

Idag på morgonen visste jag inte längre vilken sida som överväger och vilken som kommer att ”vinna”. Det jag vet är att jag till hundra procent inte vill bli igångsatt. Kommer det inte igång av sig självt så kommer jag att välja snitt före dropp och igångsättning. Men jag vet inte längre om jag vill ha det utsatta datumet.

Kanhända beror det bara på att jag inte känner mig redo. Att jag helst bara vill vila och inte tycker att jag hinner det så mycket som jag skulle vilja. Eller på rädslan och påminnelserna från förra gången. Att om jag väntar lite till så kanske jag aldrig når ända fram. Naivt? Absolut! Oavsett vad är detta just nu min sanning som jag jobbar med. Sen finns det andra tankar också som jag väljer att inte skriva om här…

Vi (läs jag) har valt att hålla det planerade datumet för oss själva. Anledningen till det är att jag inte vill ha frågor och lyckönskningar dagarna innan från alla nyfikna då jag har nog med mina egna tankar, planeringar och oro för hur det kommer att gå. Vill inte behöva svara på andras tankar och funderingar utöver mina egna…

Hade det inte varit planerat hade ju ingen vetat i vilket fall. Då blir det ju när det blir. Och kanske blir det så även för oss, även om jag haft en annan tanke och plan fram tills nu…

Sömnbehov eller bara gravid…

Jag satt och läste för blivande storasyster nu på förmiddagen. Innan lunchen. Böcker om att få småsyskon som vi lånat på biblioteket. En efter en. Fyra stycken blev det.

I andra boken började jag få svårt att koncentrera mig och ögonen klippte. De ville liksom bara trilla ihop och jag fick anstränga mig för att få orden rätt när jag läste högt. Och bok efter bok plockades fram…

Jag lyckades till slut slita mig från läsandet för att ordna fram lunchen. I eftermiddag får jag vila. Då är Pappan hemma från jobbet.

Hur overkligt kan det bli?

Nu är det inte så mycket tid kvar innan bebisen ska flytta ut ur magen och bo hemma hos oss på riktigt (inte bara i min mage).

Någonstans har jag trott att det skulle vara lättare att ”förverkliga” bebisen i magen när jag redan varit gravid en gång och har upplevt det tidigare. Logiskt vet jag såklart att det är en bebis i magen och samtidigt är det så svårt att förstå hur det funkar och att bäsen också ska komma ut och bo här hos oss.

Den lever om dukigt i magen så det är ingen tveksamhet om att det är någon där inne, men det är ändå lika overkligt.

Är det någon som har tips på hur jag kan göra det verkligare för mig själv? Tar tacksamt emot tips!!

Jag som är en typisk kinestet och har svårt att visuellt se saker framför mig önskar mig fler förslag än att se barnet framför mig. Rent konkreta förslag som går att känna och klämma på som exempel… Här är några saker som är gjorda hittills för att förbereda;

Spjälsängen är på plats, kläder är tvättade och fint sorterade och vikta i lådorna i skötbordet (Lova har fått ett nytt skåp för sina kläder), små små blöjor är inköpta, babyskyddet står i bilen och insatsen till vagnen tog jag in från förrådet idag (för att kolla att den är ok).

Igår tog jag med blivande storasyster till Barnens Hus och lät henne välja en present till bebisen.

Jag tror att jag gjort det mesta för att förbereda mig inför det som är på gång och ändå är jag inte redo… Kommer på nya saker hela tiden som ska göras. Det är förstås ingenting som inte går att lösa i efterhand, förutom att ta fram vad jag vill ha med till sjukhuset och packa ner i en väska. Det är ju ännu ett tag kvar till beräknat datum så jag bör ju hinna med det också… Men… man kan ju aldrig veta.

Omega 3 minskar risk för depressioner

Häromdagen skrev jag om mina funderingar kring att Omega kan mildra gravidglömska.

Igår läste min man en bok av Nisse Simonson. ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”.

Simonsson är kirurg och föreläsare med ett stort intresse för hjärnan. I hans bok läste maken igår att när mamman ammar och bebisen suger ut allt Omega-3 fett ur mammans hjärna ökar risken för depressioner.

Det stärker min redan rätt starka tro på hur viktig Omegan är för att vi ska må bra både som gravida och ammande. Särskilt med tanke på att jag hört så många prata om det på senaste tiden. Det kan också vara en rätt tydlig förklaring till varför jag blev såå dålig när dottern var liten. Sen hjälper det ju bebisens hjärnas utveckling också.

Så framför allt till alla gravida och ammande som läser, jag tipsar om följande för att öka välbefinnandet;

se till att du får i dig tillräckligt med Omega-3 fetter och var noga med VAD det är du stoppar i dig. Alla tillskott är inte bra. 
Om du väljer att få i dig vad du behöver bara genom att äta fisk är det minst tre portioner i veckan med FETA fiskar vi behöver. Dvs lax, makrill, ansjovis, tonfisk bl.a.

Om du inte tror dig (eller som jag vet med säkerhet) att du inte äter dessa mängder fisk varje vecka är det ett smart drag för hälsan att investera i ett bra tillskott (inte bara om du är gravid eller ammar). Jag tipsar förstås om Omega-3 Plus.

God hälsa!