Ett år har gått

För ett år sen precis hade vi sett klart på första Idolkvalet och väntade in omröstningen. Jag satt i vår rödrandiga puff. Maken i soffan intill. På andra sidan satt barnens mormor och i det lilla rummet låg en blivande storasyster och sov. Jag hade haft sammandragningar under dagen. Men inget anmärkningsvärt.

På förmiddagen var vi på överburenhetskontroll och fick veta att jag var 3-4 cm öppen redan. Något med ctg-kurvan och att jag hade väldigt lite fostervatten gjorde att läkaren ville att vi skulle komma in på ny kontroll dagen efter. Därav tyckte vi det var smart att  mormor stannade kvar över natten. Ifall något skulle inträffa och det skulle gå snabbt.

När omröstningen var klar 22,40 hade jag haft tre sammandragningar med fem minuters mellanrum och jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag tog en varm dusch. Det gjorde ingen skillnad. Ändå var jag naiv nog att tro att jag faktiskt skulle kunna sova en stund under natten. Det gjorde ju inte ont. Det drog ihop sig i magen, men det var inte värre än lite mensvärk. Bara väldigt tydligt avgränsade när de kom och gick.

Bad Maken klocka sammandragningarna (ja, jag trodde fortfarande att det bara var sammandragningar) och under tiden som han höll på att fippla med klocka och dator för att få till det hann jag få både en och två sammandragningar till.

Klockan närmade sig midnatt och samtidigt som jag fortfarande trodde att jag skulle kunna sova började jag misstänka att det faktiskt var värkar som jag hade. Ringde förlossningen kl. 0,05 och frågade hur länge en andragångsföderska med förlossningsplan i 41+3, som är öppen 3-4 cm, ska ha värkar var 5:e minut innan hon ska komma in.

Du verkar inte ha sånt besvär av dem än, så du får nog vänta lite till. Du måste ha ont också. Annars kommer de inte ut…

Det var svaret jag fick. I efterhand var det ett mycket märkligt svar. Alla har ju olika smärttröskel och med tanke på min erfarenhet och den plan som var gjord hade det varit allt annat än bra om jag inte hunnit in.

Fem minuter efter samtalet drog det till ordentligt i nedre delarna i magen och jag fattade äntligen att det faktiskt var värkar. 1,5 timme senare var han ute. Vi hann vara på sjukhuset i hela 22 minuter. 01,42 var han ute.

Vattnet gick innanför ytterdörren och medan jag kämpade emot i mina krystvärkar eftersom varken Maken eller doulan riktigt var på plats än var det viktigaste för sköterskan att koppla på en ctg-apparat på magen på mig.

Efter att barnmorskan äntligen fattade att det faktiskt var ett barn på väg ut så tog det sju minuter innan första skriket från lilla E kom. Full i bajs låg han sen där på min mage. Finaste finaste killen. Med alla tår och fingrar på plats.

Trots att han var ute och mådde bra var det här min stora nervositet satte in. Blödde jag? Hur mycket? Behövde jag sys? Var de verkligen säkra på att det inte var mer än så? Slutligen kunde jag slappna av. Första delen var avklarad.

Nu har ett år gått och min prins fyller ett år i morgon. Det har varit ett år fyllt av känslor och hårt arbete. Ett arbete som verkligen givit lön för mödan. Han är världens finaste kille och jag njuter av att få dela mina dagar med honom.

Största och varmaste gratulationerna på 1-årsdagen önskar jag dig lilla fina Lillebror!

Tre år har gått

För tre år sen var jag i fullaste sjå med att invänta värkar på förlossningen. Jag hade blivit igångsatt efter att det visat sig att mitt vatten gått, fast jag inte märkt av det. Jag hade gått över knappt en vecka och det var inte aktuellt att vänta in att kroppen skulle sätta igång. Pga infektionsrisk som det är när vattnet gått.

De satte in en gel som skulle mjuka upp och sen få igång alltihopa. Lite grann hände väl och jag fick lite molande värk, men det blev värkstimulerande dropp någon gång efter midnatt. Från igångsättning tog det 19 timmar och från krystvärkarna som aldrig gjorde sig synliga tog det en timme och fyrtio minuter av pressande och krystande innan hon till slut kom ut.

Hon med egen vilja. Hon hade väl helt enkelt inte redo än och då skulle vi minsann få jobba för att få ut henne. Än idag är det svårt att få med henne på noterna om hon inte själv vill. Då blir vi nästintill alltid osams.

Tre år. Tre år som jag inte förstår vart de tagit vägen.

Det är första året som jag själv på en årsdag tänker tillbaka på det som hände. Inte bara det att Storasyster kom och att jag blev mamma. (För det blev jag långt senare. Långt senare!) Nej, jag tänker på den där kvällen och natten. Och hela dagen när vi kämpade för att hon skulle komma ut. Hur jag hade velat promenera och röra mig och istället knappt kunde röra mig. Hur jag velat att kroppen själv skulle vara redo och veta vad den skulle göra och inte vara beroende av medicinska ingrepp som dropp och press på mage. Hur jag velat få känna av det där ruset efteråt som jag hört andra prata om istället för det mörker som jag gick in i. Hur jag velat förstå den där känslan av obeskrivbar kärlek som bara finns där från start istället för att få kämpa så länge för att överhuvudtaget bara överleva. Och ta mig över vattenytan.

Nu har det gått tre år och jag kämpar fortfarande. Vi har underbara stunder och vi har jobbiga stunder. Oro kantas med glädje. Ilska och brist på tålamod kantas med kärlek. Kärlek till den mest fantastiska lilla tjej som finns. En tjej som ständigt lär mig om mig själv och som ideligen påminner mig om hur jag vill vara och vad jag vill att mina barn ska få med sig i sin ryggsäck genom livet.

I morgon fyller hon 3 år.

Min tjej! Tre år? Ofattbart!

Jag älskar dig!

Naturen accepterar ett visst svinn

Har just läst en lång och fantastisk förlossningsberättelse på bloggen Innan du fanns. Mot slutet av alltihopa bad jag Maken att vara medlyssnande. Först för att hon skriver så roligt och insiktsfullt mitt i all hennes smärta. Men på vägen märker jag hur att läsa högt hjälper mig att hålla mina egna minnen från Storasysters förlossning på avstånd. För att det var så mycket som påminde om mina egna upplevelser.

Maken påminner mig efteråt om det som kirurgen också sa när jag velade i slutet av Lillebrors tid i magen. Att naturen accepterar ett visst svinn.

Visst, vi är gjorda för att föda barn. Men naturen är också skapad på ett sånt sätt att alla faktiskt inte klarar sig. Så är det för djur. Så är det för människor.

Tack vare den fantastiska sjukvård vi har idag så kan så många fler klara sig.

Förlossningsberättelse

Fredag 2 oktober kl 11.15
Tid för överburenhetskontroll. Är i vecka 41+3. Tre veckor efter det tidigare bestämda kejsarsnittet. Jag är tydligt påverkad av att vara på kontroll. Minnen från förra gången kom tillbaka. Träffade samma fantastiska läkare som när vi ställde in snittet.

Började med en CTG-kurva och när Lotta (läkaren) kom såg hon att något inte var som det skulle. Tecken på att moderkakan kanske inte kunde ge samma näring längre. Jag förstod snabbt att kanske vi skulle behöva ta beslut om att sätta igång allt redan nu. Blev plötsligt tacksam för att jag ätit mellanmål innan vi åkte in plus att vi firade en tidig kanelbullens dag precis innan besöket.

Ytterligare påminnelser om hur vi efter ett barnmorskebesök när jag väntade storasyster plötsligt fick åka hem och hämta väskan för att bli igångsatt. Lätt att hålla mig för skratt nu. Vi skulle räkna med eftermiddagen där sa hon…

Efter en bra stund i väntrummet med sudoku och korsord (som jag inte kunde koncentrera mig på) var det dags för urinprov och ultraljud för att se mängden fostervatten och prata om hur vi skulle gå vidare. Det visade sig att det var för lite fostervatten för att jag skulle invänta spontan start utan täta kontroller. När hon skulle känna på livmodertappen blev vi alla positivt överraskade över att jag redan var 3-4 cm öppen. ”Du är redan halvvägs in i din förlossning. Det här är jättebra!” utbrast Lotta förvånat. ”Det räcker att du får regelbundna värkar så är du igång.” Förklarade att det troligen skulle gå fort när det väl kom igång, inte på en timme eller två kanske, men inte utdraget förlopp i alla fall.

Hon gjorde en hinnsvepning för att förhoppningsvis ytterligare öka på takten lite. Det innebär att hon pillade lite extra runt omkring där för att frigöra ett hormon som sätter igång förlossningen (om jag nu fick till det rätt).

Vi bokade in ett nytt besök i morgon för att se om det bildats mer fostervatten och om skulle gå att att vänta ytterligare en dag. Vi tänkte båda två att om det inte kommer igång innan den undersökningen så åker vi inte hem utan bebis. Då får de dra igång allt och ta ut den. Med snitt. Eller skulle en igångsättning nu trots allt kanske gå lättare än förra gången?

Bestämde att det nog var lika bra att be mormor stanna över natten, ifall ifall…

Ca 15.00
Lunch i Nacka Forum. Unnade mig en stor, god och dyr (för att vara lunch) skaldjurspasta. Träffade en granne som gjorde oss sällskap en liten stund. Det molade lite mer i ryggen än tidigare och sammandragningarna kom till och från, utan att göra ont, precis som de gjort sen i juli. Köpte en vinterjacka till blivande storasyster.

Ca 17.30
Fika med bulle hemma med mormor och blivande storasyster. Egentligen dags för middag. Ingen koll på tid alls. Lite förvirrad efter kontrollen tidigare under dagen.

18.30
Satt på sängen med datorn en stund. Klockade sammandragningar. Runt 8 minuter emellan under kanske 45 minuter. Eftersom det fortfarande bara spände i magen och inte gjorde ont tänkte jag inte mer på det än att det var lite skoj att få möjligheten att klocka dem. Sen blev det längre emellan igen.

19.00
Jag fick natta blivande storasyster, sista gången innan bebisen skulle komma. Pratade och myste i sängen innan hon somnade. Förklarade än en gång att kanske mamma och pappa var på sjukhuset när hon vaknade, men att mormor skulle vara här i så fall.

19.30
Middag med tacos

20.00-21.30
Fredagsfinal i Idol. Maken satt med www.varktimer.se och klockade när jag sa till att jag hade en sammandragning. Fortfarande utan att vara besvärad av dem alls. Mormor som också satt i soffan märkte nog inte av att något var på gång. Och jag ville gärna ha det så också.

21.30-22.25
I Idolpausen packade vi om BB-väskan. Den återkommande frågan om musiken dök upp igen…  Maken hade fixat med stora högtalare och en massa låtar. Allt utifrån att vi skulle ha många timmars väntan innan bebisen skulle komma ut. Jag nöjer mig med en enkel bandspelare eller t.o.m datorljudet, men där är vi lite olika…

23.00
Idol var slut och jag hade nu haft tre sammandragningar (jag skriver inte värkar eftersom jag inte hade ont av dem) med 5 minuters mellanrum, från start till start. Tog en varm dusch och tänkte att det nog skulle avta. Maken gjorde mig sällskap en stund, SD avtog inte.

23.30
La oss i sängen och dividerade en lång stund hur vi skulle klocka sammandragningarna nu. Väntade fortfarande på att det skulle göra ont.

23.45
Sa till Maken att han skulle klocka och när han tog tid på sig innan han kollade klockan sa jag lite surt att om han ska klocka måste han ju kolla tiden jag säger till och inte vänta en halv minut… Han replikerade med frågan ”Men det är väl bara en sammandragning, eller?” 

”Nej, från nu tror jag att du ska räkna med att detta är värkar och att det är igång.”

Trots att vi släckt lampan och jag för några minuter trodde att jag skulle somna insåg jag nu att de var här för att stanna och att vi nog inte skulle få sova något i natt.

23.55
Fem minuter emellan det som jag kallade sammandragningar och jag ringde två gånger till förlossningen utan att någon svarade. Ville fråga hur länge jag skulle ha regelbundna ”värkar” med fem minuters mellanrum innan vi åkte in.

0.00
Fick svar på förlossningen. ”Jag var inne på 41+3 idag, jag var då 3-4 cm öppen. Det finns en förlossningsplan på mig. Hur länge ska det vara regelbundet med fem min. emellan innan vi kommer in?” Fick svaret att eftersom jag inte verkade ha något besvär av dem skulle vi vänta ett tag till. ”Du måste ha ont också, annars kommer de inte ut…”

”Nej, det förstår jag också”, svarar jag med ett leende i rösten.

0.05
Skickade ett sms till vår Doula Pia och skrev att det nog var på gång nu och att jag skulle ringa när vi skulle åka in. Inget svar. Hon ligger säkert och sover.

0.10
Det drog ihop sig i magen och plötsligt gjorde det också lite ont. Jag tog några djupa andetag för att slappna av. Kortare än fem minuter emellan nu. Nu är det inte längre sammandragningar. Det här är värkar.

Ca 0.15-0.20 kanske
Jag behövde gå på toa. Maken ville hämta bilen och göra allt klart. Jag tyckte han kunde ställa den i hörnet på gården så länge så den inte stod i vägen. Trodde fortfarande att det var långt kvar.

0.30
Satt på toa och tömde magen samtidigt som jag klockade värkarna med www.varktimer.se på mobilen. Nu var det inte mer än mellan två och fyra minuter emellan. Jag fick andas igenom värkarna. Ringde Pia och sa att nu är det igång och frågade hur lång tid hon behöver för att hinna till förlossningen.

0.40
Kallsvettig och yr. Ringde förlossningen igen och sa hur täta värkar jag hade och att jag kände att det var dags att komma in. Värkarna var ca 40-45 sek långa och hon tyckte att de var lite för korta. Hon trodde att min yrsel berodde på att jag andades för fort igenom värken… Orkade inte säga emot även om jag visste att det inte hade med det att göra. De behövde städa ett rum innan vi kunde komma in och hon undrade om vi kunde vänta i ca 30 min. Det var på håret för min del, men eftersom det tar ca 15 minuter att köra och jag förstod att det skulle ta en stund innan jag fått på mig kläder och vi kommit iväg fick det vara ok.

0.45
Ringde Pia igen och sa att vi skulle åka in så snart vi kunde. Kände mig rädd. Min mamma stod i dörröppningen till toan som en vilsen höna och jag fräste att hon inte skulle stå där och glo. Jag ville vara ifred, eller ha Maken där, ingen annan just då. Orolig att blivande storasystern skulle vakna mitt i allt stökande utanför hennes sovrumsdörr.

0.50-1.00
Mamma fick packa bilen trots att Maken då inte skulle veta vilken väska som stod vart, vilket störde honom . Jag ville hellre ha hans hjälp just då. Rädslan för vad som var på gång kom med all kraft när jag skulle ta mig ner för trappan och sätta mig i bilen. Vill inte gå igenom detta…

1.00-1.20
Satt i bilen på väg till sjukhuset och gjorde allt för att slappna av. Andades igenom värkarna. Hoppas att vi skulle komma fram fort och att Maken skulle köra lugnt över alla gupp. Öppnade ögonen då och då och påminde om de värsta guppen och sa att han måste köra lugnt.

1.20
Framme på Södersjukhuset. Tog en värk innan jag klev ur bilen vid ingången. En sköterska öppnade dörren. Precis innanför dörren lutade jag mig mot en brits när nästa värk kom. Samtidigt kände jag hur det blev varmt mellan benen när vattnet gick och rann ner på golvet. (Hur kunde jag inte ha märkt när vattnet gick i förra graviditeten?)

1.20-1.35
Allt går väldigt fort nu. I hissen upp till förlossningen kommer nästa värk och nu känner jag hur det trycker på bakåt. Säger det högt, men sköterskan verkar inte förstå eller snappa upp min signal. Ser barnmorskor och sköterskor bakom disken när vi kommer upp. Paniken över att vi ska få samma förlossningsrum väller fram. Stannar till när nästa värk kommer och hör sköterskan konstatera att de kommer tätt. (det är ju det jag sagt hela tiden…) Vi får ett rum på andra sidan korridoren och jag kan andas ut. Slipper den påminnelsen. Ser tavlan med alla nålar och tänker att snart kommer det sitta en nål för vårat barn också. Undra vilken färg det blir på den?

Vi kommer in i rummet, konstaterar att det är större än sist. Märkligt vad öppna alla sinnen är. Sköterskan surrar om att jag måste lägga mig på sängen för hon ska undersöka mig och sätta CTG. Talar om att det går inte att få upp mig där nu. Och sätta CTG är inte heller aktuellt. Det trycker på redan.

Maken ringer Pia som är vid Danvikstull. Min tanke: det är ju skitlångt kvar… Jag är rädd. Vill att hon ska vara där nu. Tror inte att hon kommer hinna fram.

Sköterskan försöker sätta fast ctg-grejerna under tiden som jag står lutad mot sängen. Maken fixar väl fortfarande med väskor och funderar på hur han ska göra med bilen. Sköterskan tjatar om att undersöka mig och jag talar om, igen, att det trycker på och att jag inte vill ligga på sängen.

När Pia kommer innanför dörren tog jag mig hur som helst upp på sängen, liggande på sidan. Pias händer är kalla när hon kommer och pratar med mig och hör efter hur jag mår. Jag säger att jag är rädd, vill inte det här! Hör hur Maken pratar om att han ska flytta och parkera bilen. Överväger en kort sekund att det kommer bli tajt för honom att hinna tillbaka. Orkar inte säga något om det. Han går.

Fortfarande bara en sköterska i rummet och så jag och Pia. Sköterskan gör vad hon kan för att få till en ctg-kurva i alla fall, men hon fick aldrig fast någon. Hör hur någon frågar om jag vill ha lustgas och samtidigt som jag lägger mig på rygg svarar jag ”det har jag aldrig provat”. Lustgasen kommer aldrig fram.

01.30
Nu trycker det på ordentligt och kanske säger jag nu de magiska orden om att det trycker på bakåt, för nu dyker en barnmorska in i rummet, tittar fram till mig där jag ligger och berättar att eftersom jag blödde så mycket förra gången så ska de sätta en infart i handen, för att kunna stoppa och vara förberedda. I periferin hör jag vad hon ber göra med handen samtidigt som jag krystar och blåser ut när barnmorska ett säger till. Hon ber mig sära på benen så att hon kan se hur det ser ut och utbrister förvånat ”Jaha du, här är den ju. Nu får du blåsa ut.” Äntligen förstår de vad jag sagt hela tiden sen vi kom in.

01.35
Krystvärkar startar, enligt journalen. Samtidigt som barnmorskan plötsligt inser att barnet ÄR på väg ut är jag övertygad att den skulle kunna komma ut på första värken. På något sätt lyckas jag slappna av och blåsa ut (snarare hålla andan sa Pia efteråt). Pia står på min vänstra sida. Hon pratar med mig men jag minns inte om vad.

01.37 kanske
Dörren går upp och jag blir förvånad att Tony redan är tillbaka. Tyckte att han precis gick. Nu kan barnet få komma.

Någonstans under dessa sista 10-15 minuter hinner jag tänka på hur rädd jag är. Jag vill ha ett snitt, NU. Samtidigt kommer insikten att ett kejsarsnitt nu inte skulle kunna innebära något annat än att jag skulle bli sövd. Och det är ju mardröm nr 2. Så det är bara att härda ut.

01.42
Tredje (kanske fjärde) och sista krystvärken och bebisen kommer ut. Nerbajsad och blå i ansiktet. Jag upplever det som en hel evighet innan jag får upp den på magen så att jag får se vad det blev. Jag försöker kika ner, men kan inte se. Barnmorskan torkar av den innan den de lägger upp paketet i höjd med min egen navel. Navelsträngen hindrar att den kommer högre upp. Tvåbarnspappan klipper navelsträngen och jag får äntligen se att det faktiskt är en liten pojke som huserat inne i min mage, precis som jag kännt hela graviditeten.

Glädjen och lättnaden över att förlossningen äntligen är över sprider sig inom mig. Det blev inte som förra gången. Jag fick en spontan start. Jag fick uppleva vattnet gå. Jag fick uppleva riktiga värkar. Framför allt fick jag insikten om att det som gjorde att jag till slut lyckades få ut Storasyster efter 100 min krystning inte alls var krystvärkar. Det var något i stil med sammandragningar eller värkar där jag fick göra det mesta jobbet på egen hand. Inte undra på att jag var så slut i kroppen efteråt…

02.00
Krystar ut moderkakan.

Cirka 02.00-02.45
Barnmorskan kontrollerar att livmodern drar ihop sig. Har full koll på blödning och syr också de få stygn som ska sys. Jag får en hysterisk frossa och kan inte ligga still. Skakar i hela kroppen. Länge. Barnmorska 2 kommer in för att massera magen. Hon ursäktar sig att hon har lite kalla händer. ”Hahaha, och jag som inte alls fryser” säger jag under alla mina filtar.

02.52
Den efterlängtade brickan kommer in och jag pustar ut. Om risken för stor blödning kvarstått hade jag inte fått äta. Faran är över. Vi myser, äter våra smörgåsar, dricker varm choklad och pratar om hur lätt och fort allt plötsligt gick. Jag fyller på med medhavd nyponsoppa. Det blir varmt och kletigt under filtarna och jag inser att han har bajsat ner hela mig… Ringer på barnmorskan och Tvåbarnspappan får torka bort sitt första bajs på sonen. Pia säger hejdå och åker hem och sover vidare.

04.00
Vi får komma till en provisorisk BB-mottagning på Gyn. Helt fullt på BB. Delar rum med två andra nyblivna mammor som gömmer sig bakom sina skynken. Paniken väller upp inom mig då jag inser att min man inte får stanna kvar hos mig under de första kritiska timmarna. Jag hade fått honom att lova att under inga omständigheter lämna mig själv den första natten. Han skulle sova på en stol om det så behövdes. Minnena från de första nätterna efter Storasyster är fortfarande plågsamt nära.

Han blir kvar ett tag medans jag tar en dusch och gör mitt bästa för att samla mig. Åker hem till Storasyster och mormor runt 05.30 och jag förstår att han kommer tillbaka om bara några timmar. Jag kan hålla mig vaken så länge. På något sätt slumrar jag in med Lillebror brevid mig på sängen. Vaknar med oro i kroppen efter att ha drömt något jobbigt. Sätter mig upp i sängen i stället och härdar ut tills Maken kommer tillbaka runt 8.30. Fixar frukost till mig.

Dagen som följer består mest av väntan. Väntan på att få veta när vi får komma till en riktig BB-avdelning. När vi ska få lunch. När barnmorskan kommer och informerar osv osv.

Ca 15.00
Kommer till BB.

Kvällen
Pratar med Storasyster i telefon som undrar när hon får hämta mig och Lillebror. ”Kanske i morgon”, svarar jag.
”Nej, hämta Lillebror NU” blir hennes ledsna svar. Jag förklarar att det inte går och säger ”Jag längtar efter dig”. ”Åh, nu är jag glad igen”, säger fina fina Storasystern samtidigt som hon sitter i badbaljan och målar med badkritor med mormor.

Söndag 4 oktober

Hemgång från BB. Äntligen får jag presentera Lillebror för Storasyster och få ta en lång härlig dusch i eget badrum.
Nu börjar livet som tvåbarnsmamma.

Förlossningen blev allt annat än den förra. Nu återstår att se vad eftertiden erbjuder.

En lillebror!

Nu har han äntligen kommit vår kära fina söta lillebror.

Lördag morgon kl 01,42. 22 min efter ankomsten till förlossningen…

3295 gr och 50 cm lång.

Upplevelsen så långt ifrån min tidigare förlossning som det bara går att komma. Stod i duschen hemma på söndag kväll och insåg att efter lika många timmar förra gången var jag fortfarande sängliggande.

Jag är sååå glad och tacksam för allt jag fått uppleva denna gång. Att jag tog beslutet att vänta in en spontan start. För alla fantastiska personer jag har och har haft omkring mig under denna tid som har stöttat mig och hjälpt mig igenom mina tankar och rädslor. Att jag valde att följa mitt hjärta.

Detta är en Belöning av stora mått för att jag Bröt min stora Barriär.

Berättar mer en annan dag.

Igångsättare

Champagne, färdknäpp, promenader, vila, rödvinsvinäger, hallonbladste…

Tipsen är många om hur man kan sätta igång en förlossning. Hur många som faktiskt fungerar är säkert en helt annan siffra. Jag gissar att det är svårt att veta om det är ”igångsättaren” som fick det att komma igång eller om det ändå skulle ha gjort det.

Gällande färdknäpp har jag dock förstått att det finns ett ämne som är detsamma som ett ämne som finns i gelén man använder vid igångsättningar. Läst att det inte räcker med en gång för att det ska funka och vem orkar med att leka kanin när man gått mer än en vecka över tiden och allt bara växer…

Hur som helst träffade jag en barnmorska idag som sa att de faktiskt använde det som rekommendation på en klinik hon jobbat på förr när mammorna gått över lite grann. Lite god mat och sen avsluta med lite ”Tätatät” och hoppas på det bästa.

Jag har nu inte så fasligt många dagar och jag har insett att jag verkligen vill att kroppen ska komma igång av sig själv. Jag blir nästan arg när jag tänker på att det kan bli så att det blir snitt i alla fall, när jag väl bestämt mig för att få en vaginal förlossning.

Så hur det blir just ikväll vet jag inte än, men vi får väl se om det hjälper

Tecken på start

Letar efter tecken på att förlossningen kan vara på gång. Kan säga att jag är väldigt framgångrik på att inte hitta några. Har nu gått två dagar över det beräknade förlossningsdatumet och får frågan hur det är att gå över tiden.

Jag har ju redan valt att passera ett datum. Jag hade kunnat vara tvåbarnsmor i tolv dagar redan och valde att inte gå den vägen. Är fortfarande förvånansvärt lugn i mitt beslut.

Och ändå letar jag efter tecken… Samtidigt som jag vet att ingenting är ju ändå säkert. Varken förvärkar, slempropp, diarréer eller annat som kan tänkas uppdaga sig (inte för att kan bocka av ens dessa tecken…) är något särskilt säkert tecken på att det är på gång. Vattenavgång är ju normalt ett rätt säkert tecken. Men inte ens det funkade på mig förra gången…

Jag vill ju helst att allt ska komma igång av sig självt och samtidigt kan jag inte låta bli att misströsta. Jag kanske inte är tänkt att gå den ”naturliga” vägen. Det kanske finns något annat utstakat för mig.

Även denna gång har jag ett slutdatum. Som sannolikt inte kommer att passeras. Om bebisen vill hålla sig inne ända tills dess har jag givit den dryga tre veckor extra på sig att växa till sig och bli stor och gosig. Det finns säkert någon anledning till det med.

Så… det gäller att hålla ut ett tag till. Ta en dag i taget. Och göra det som känns bra för stunden.

Påminnelser om förra förlossningen

Häromdagen träffade jag en mamma som väntar sin tvåa och trea, samtidigt.

På bara en kort kort stund kunde jag uppfatta att hennes rädsla för hur den kommande förlossningen skulle gå påminde väldigt mycket om hur jag kände det tidigare. Tror inte jag träffat någon med så liknande upplevelser och tankar som jag själv haft tidigare. Åtminstone inte som har delat med sig av det till mig.

Det fick mig att tänka på hur det var fram till sommaren för mig. Hur min ångest och oro tog överhanden. Hur jag längtade efter att få njuta över att vara gravid. Att få må bra och se fram emot den kommande förlossningen. Jag kunde inte förstå hur andra kunde längta och tycka att det är spännande.

Någongång under tidiga sommaren vände det. Sen var det riktigt bra fram tills mina sammandragningar började i mitten på juli. Då blev jag påmind igen om vad som väntar mig.

Ju närmare jag kom det planerade datumet för kejsarsnittet desto mer stressad blev jag. Och veckan innan det skulle bli av ställde jag in alltihop (se tidigare inlägg). Om någon hade sagt det till mig när jag var runt vecka 15-20, att jag skulle ändra mig (om det var någon som sa det så hörde jag det inte) hade jag nog dumförklarat dem och sagt att de inte förstod vad det var jag gått igenom.

Tack vare fantastisk hjälp på BUP framför allt dit jag fått komma och prata ett par gånger varje månad så har jag kommit förbi det där allra allra värsta. Till och med så mycket att jag nästan behövde tänka efter hur det var jag kände i början av graviditeten.

Nu har jag ju inte glömt hur det var vid blivande storasysters födelse (kommer jag aldrig göra). Däremot kan jag tänka (och logiskt förstå) att mina upplevelser och erfarenheter har stärkt mig och att jag kommer ha stor nytta av dem i framtiden.

Det finns en anledning till allt vi går igenom. Det gäller bara att vi väljer att se upplevelserna mer som möjligheter än som problem. Då kan vi också använda oss av dem längre fram och förhoppningsvis också hjälpa andra som går igenom samma sak.

Jag lägger pussel

Jag håller på med ett födelsepussel.

För några månader sedan var alla bitar i en enda röra. Det fanns inte ens något facit för hur slutresultatet skulle se ut. För att inte tala om osäkerheten om hur många bitar pusslet innehåller.

Jag har jobbat på bred front hela graviditeten för att sortera upp bitarna. Utan något tydligare mål än att det när pusslet blivit lagt borde finnas en livs levande person utanför min kropp istället för inne i min mage. Jag har mest gått omkring och varit orolig, stressad över att det närmat sig och undrat hur det kommer bli att bli tvåbarnsmamma. För att inte tala om själva förlossningen…

Den senaste veckan är det som att kartongen till pusslet plötsligt dök upp med färdiga instruktioner, tydlig bild och vilka bitar som återstod att lägga. Jag lokaliserade vilka bitar som saknades, letade fram dem och har också hittat rätt plats för de flesta av dem. Ett par återstår.

När jag följer mitt hjärta och blir medveten om känslan som är starkast inom mig är det som att allt bara faller på plats. Då är allt så lätt. Då kan jag beta av bit för bit. Och så snart en bit är lagd så blir nästa tydlig, klar och tillgänglig för mig att också lägga på rätt plats i helhetens pussel. Allt för att mitt födelsepussel ska bli så vackert och fint som jag kan önska mig.

Snacka om belöning för att jag bröt min barriär och ändrade en utstakad plan som skapades i april.

Vila eller fixa… Det är frågan

När det är mindre än två veckor till förlossning är det visst meningen att man ska ta det lugnt och bara sitta still i soffan, läsa, se på film, sticka eller what ever… säger dem som vet.

Då jag ändrade planerna i början på veckan och ställde in det planerade kejsarsnittet har jag fått obestämt antal dagar till godo. Jag var allt annat än redo att få barn när det var inplanerat i kalendern.

När jag tänkte på dagen som var planerad kände jag mest stress, oro och lite ångest på det. Efter ett mycket uppskattat besök med en snittläkare på sjukhuset känner jag mig redo på ett helt nytt sätt. Och snart har jag gjort det där andra som ”ska bara…” göras innan också.

När mormor och särbo idag kom och tog med blivande storasyster på lite uppskattade aktiviteter passade jag på att nyttja dagen till sånt som jag lätt kunnat skjuta på annars. Jag hade kunnat lägga mig eller sätta mig i soffan med en tidning, film eller bara sovit kanske. Istället passade jag på att få lite tvätt fixad, har dammsugit (t.o.m soffan!!!), diskat och plockat undan några tusen leksaker och kläder som varit utspridda över golv och stolar.

Troligen hade det varit smart för kroppen att bara vila och ta det lugnt. För knoppen gällde något annat idag. Det är helg och ikväll ska vi se film och mysa jag och maken. Då känns det skönt att få lite rent, på både golv och i storasysters säng.

Idag hade jag kunnat få träffa den där kickboxaren som lever omkring i magen. Jag gjorde ett annat val och känner mig helt tillfreds med att det kanske tar ytterligare tre och en halv vecka innan vi blir en till i familjen. Det är först nu som jag börjar kunna förverkliga att det är en liten person där inne. Och jag är så nöjd och stolt över att jag givit mig mer tid.

Ambivalens

Ända sedan i april har jag varit inställd på kejsarsnitt och sen i maj/juni har jag vetat vilket datum det är planerat till. Det har varit skönt att veta vilken dag och att bebisen kommer ut på ett kontrollerat sätt. Att risken för att samma sak ska hända igen är mindre.

Ju närmare jag kommer utsatt datum växer andra tankar och känslor inom mig. De har funnits där hela tiden om än väldigt väldigt små och oviktiga. Fram tills nu. Nu vet jag inte längre vad jag vill.

Det finns en dröm inom mig att få uppleva det naturliga på ett positivt sätt. Att få veta hur det känns när värkarna kommer igång av sig självt och det där nervösa om ”när är det dags?” ska komma. Att få må bra efteråt och att få ha min bebis nära mig från början. Inte behöva lämna ifrån mig den nyfödda. Samtidigt har rädslan för att det ska bli som förra gången varit starkare och att få det kontrollerade snitt som är planerat har vunnit i mina tankar och känslor. Senast jag var på BUP och pratade så nämnde jag det för psykologen. Jag tog upp det hemma också. Kan ju vara bra att Pappan vet hur jag tänker också…

Idag på morgonen visste jag inte längre vilken sida som överväger och vilken som kommer att ”vinna”. Det jag vet är att jag till hundra procent inte vill bli igångsatt. Kommer det inte igång av sig självt så kommer jag att välja snitt före dropp och igångsättning. Men jag vet inte längre om jag vill ha det utsatta datumet.

Kanhända beror det bara på att jag inte känner mig redo. Att jag helst bara vill vila och inte tycker att jag hinner det så mycket som jag skulle vilja. Eller på rädslan och påminnelserna från förra gången. Att om jag väntar lite till så kanske jag aldrig når ända fram. Naivt? Absolut! Oavsett vad är detta just nu min sanning som jag jobbar med. Sen finns det andra tankar också som jag väljer att inte skriva om här…

Vi (läs jag) har valt att hålla det planerade datumet för oss själva. Anledningen till det är att jag inte vill ha frågor och lyckönskningar dagarna innan från alla nyfikna då jag har nog med mina egna tankar, planeringar och oro för hur det kommer att gå. Vill inte behöva svara på andras tankar och funderingar utöver mina egna…

Hade det inte varit planerat hade ju ingen vetat i vilket fall. Då blir det ju när det blir. Och kanske blir det så även för oss, även om jag haft en annan tanke och plan fram tills nu…

Hur overkligt kan det bli?

Nu är det inte så mycket tid kvar innan bebisen ska flytta ut ur magen och bo hemma hos oss på riktigt (inte bara i min mage).

Någonstans har jag trott att det skulle vara lättare att ”förverkliga” bebisen i magen när jag redan varit gravid en gång och har upplevt det tidigare. Logiskt vet jag såklart att det är en bebis i magen och samtidigt är det så svårt att förstå hur det funkar och att bäsen också ska komma ut och bo här hos oss.

Den lever om dukigt i magen så det är ingen tveksamhet om att det är någon där inne, men det är ändå lika overkligt.

Är det någon som har tips på hur jag kan göra det verkligare för mig själv? Tar tacksamt emot tips!!

Jag som är en typisk kinestet och har svårt att visuellt se saker framför mig önskar mig fler förslag än att se barnet framför mig. Rent konkreta förslag som går att känna och klämma på som exempel… Här är några saker som är gjorda hittills för att förbereda;

Spjälsängen är på plats, kläder är tvättade och fint sorterade och vikta i lådorna i skötbordet (Lova har fått ett nytt skåp för sina kläder), små små blöjor är inköpta, babyskyddet står i bilen och insatsen till vagnen tog jag in från förrådet idag (för att kolla att den är ok).

Igår tog jag med blivande storasyster till Barnens Hus och lät henne välja en present till bebisen.

Jag tror att jag gjort det mesta för att förbereda mig inför det som är på gång och ändå är jag inte redo… Kommer på nya saker hela tiden som ska göras. Det är förstås ingenting som inte går att lösa i efterhand, förutom att ta fram vad jag vill ha med till sjukhuset och packa ner i en väska. Det är ju ännu ett tag kvar till beräknat datum så jag bör ju hinna med det också… Men… man kan ju aldrig veta.