Flexibilitet

Den första gången under jullovet som vi alla är friska och pigga på samma gång och ska till pulkabacken ringer en granne som alltid ställer upp när vi behöver hjälp.

Hon har precis blivit av med sin handväska med nycklar, plånbok och allt i och ville ha hjälp att vakta dörren tills hennes man kom hem. Självklart hjälpte jag till.

Maken fick gå ut själv idag med. Bättre lycka nästa gång. Å andra sidan kan han må bra av att va ute med båda samtidigt. Bra övning .

Varför stjäla någons handväska? Jag fattar inte!

Nu är jag åter hemma och börjar steka pannkakor till lunch istället. Snart kommer snöodjuren hem igen.

Kärleken till en liten son

Jag kryper ner i värmen där Lillebror sträckt ut sig och somnat i den böljande sängen. Värmen sprider sig i min kropp. Den kommer inifrån.

Jag är så glad att han ligger här. Jag är så glad att han vill ligga i vår säng. Och jag är så glad att jag vill att han ska sova mellan oss.

Jag känner de små mjuka fötterna trampa på mina ben och min mage när han letar efter en skön ställning intill mig, under mitt täcke.

Han vaknar till och sätter sig upp. Kanske undrar han vart han är. Om han är trygg och kan sova vidare. En liten stund lägger han sig över min mage innan han rullar ner över min arm igen. Han nöjer sig inte med nappen i natt och i min längtan över att äntligen få somna är jag glad att han finner närheten och lugnet i mitt bröst. Han äter och minuterna innan jag somnar tänker jag på hur jag ska kunna sluta amma.

Jag är så tacksam att jag gav mig tid. Och att jag lyssnade på min psykolog när jag redan för ett år sen var redo att ge upp amningen. Att jag då trodde att det var den som gjorde att jag mådde dåligt. Hon tänkte att amningen var viktig för vår anknytning och nu i efterhand vet jag att det inte var amningshormonerna som gjorde skillnad. För i så fall hade inte allting vänt som det gjorde i september.

Sjuk igen?

Storasyster är sjuk igen och genast går jag igång och tror än det ena, än det andra. Ibland tröstar jag mig med en sak jag läst eller hört för ett tag sen. Att det inte är ovanligt att föräldrar oroar sig extra mycket när det varit dramatiskt vid födelsen eller nära därefter. Antar att vi hamnar under den kategorin, när det gäller hur Storasyster kom till världen.

Hon har varit extra gnällig och trött idag. Läste i sängen efter lunch och det var nära att hon somnade. Jag riktigt såg hur ögonen höll på att trilla ihop på henne. Men expert på att knäppa på som hon är kom hon på att hon måste kissa. Och där rök den vilan.

Fick en kär vän på besök på eftermiddagen och precis när vi satte oss för att äta middag fick Storasyster ont i magen och höll på att trilla ihop av trötthet i stolen. Fick in henne i badrummet då jag var övertygad om att det var kräkningar på gång. Hon kröp lite fram och tillbaka i min famn innan hon däckade. På golvet, med huvudet på några kläder för att göra det mjukare och en handduk som filt. Där sov hon ett tag innan jag bar henne till sängen. Lite förhöjd temp men ingen direkt feber.

Hon betedde sig lite konstigt och slog omkring sig och jag fick absolut inte röra vid henne. Sov i drygt 2,5 timme innan hon vaknade till igen före kl 21. Ville äta lite men fick mest i sig några rån och lite mjölk.

Klagat över magont och att hon har ont i tuttarna. ”De lilla tuttarna” som hon själv säger och pekar på dem. Inte vet jag vad det kan vara. Hoppas bara det är ett påhitt och att det inte är värre än lite feber den här gången.

Slutligen somnade hon i pappans knä i soffan runt 23-tiden efter att ha bett om välling. Hon drack så mycket som en halv deciliter tror jag. Inte mycket alls med andra ord.

Nu ska jag passa på att sova och hoppas att natten blir lugn. Lillebror ville inte heller äta till middagen och sparar väl aptiten till natten, som vanligt. Tanken är ju att vända på det, men hur gör jag när han inte vill äta på kvällen då? Låter bli att ge honom på natten så att han bara gråter och ingen sover istället…. Det är väl så det får bli. Så småningom. Eller så är det bara en fas eller att han också är lite sjuk av sig.

Otillräcklig tvåbarnsmorsa…

Vi är hos älskade Morfar och Ylva den här veckan på semester. Vi har varit hemifrån i två veckor och det har gått över förväntan med Storasysters humör och samspelet mellan syskonen.

Igår blev det lite mer utspel mellan dem (framför allt Storasyster som pockade på uppmärksamhet) och vi kom på kvällen att prata om syskonskap, att bli sedd eller inte bli sedd. Ett väldigt intressant och givande samtal för mig. Tack!

Hon var självklart inte med i samtalet utan låg och sov i källaren långt ifrån oss och alltså inte en chans att höra våra samtal. Ändå var det som att de båda visste att vi pratat om något som gällde dem båda för för första gången på länge vaknade båda två på natten och var ”otröstliga”. Först Lillebror innan vi ens hunnit avsluta kvällen (ööhhh natten kanske är mer riktigt…). Han somnade om sådär runt halv tretiden kanske. Någon gång på morgonkvisten kom Storasyster som valt ett eget rum till sig, in och var ledsen. Pappan flyttade över sig själv till större säng och jag somnade om. En liten stund. Lillebror vaknade, ammade och var sånär på klar när hon vaknade igen och storgrät. Jag hade hoppat ut genom fönstret i hennes dröm och hon undrade varför. Ett bra tag senare var klockan sju och Lillebror somnade äntligen om och vi sov väl alla till strax före nio kanske.

Det som hände sen var att Storasyster i ett obevakat ögonblick puttade omkull Lillebror framåt så han slog sig så att han blödde från munnen. Klart skamsen men ändå inte ångerfull. Bara en liten stund senare hinner jag precis stoppa den stora pilatesbollen som skickas iväg med all kraft rakt emot honom där han fridfullt sitter i dörröppningen.

Hon blir precis ursinnig för att jag hinner stoppa upp henne. Tar henne om axlarna och säger ifrån. Inte alls med sådan ilska som jag nog använt tidigare. Nu reagerade hon. Verkligen! Kanske använde jag mer kraft i mina ord eller så var det att hon blev tagen på bar gärning.

Pappan kom och lugnade. Mig ville hon inte vara hos. ”Jag slog henne” sa hon och slet sig från min famn.

Härlig morgon med andra ord. Nu är hon iväg för att bada och fiska krabba med Pappan och Ylva. Innan de åkte försökte jag luska vad det var som gjorde att hon var dum mot Lillebror. Hon vill vara med mig. Inget särskilt ska vi göra men jag ska vara med henne. Visst kan jag bli bättre på det. Det är bara att det ibland ändå inte känns som det räcker. Har hon fått en massa tid och uppmärksamhet så blir det ändå utspel när Lillebror är nära. När han sover är hon inte intresserad. När han är vaken är det ändå bara hon som gäller.

Jag gullar, busar och pratar mycket med henne för att jag vet att hon behöver uppmärksamheten. Jag sitter bredvid henne när vi äter för att hjälpa henne. Och Lillebror. Ofta äter jag efter alla andra (särskilt nu under semestern har det blivit så) Tiden räcker inte till så värst mycket mer.

Önskar att det kan lätta snart och att vi kan hitta fler och bättre lösningar. För när det blir såhär är det tufft. Det går inte att släppa ögonen ifrån dem eller lämna dem själva i ett rum om än för bara 30 sekunder. Rätt var det är så smäller det.

Tre år har gått

För tre år sen var jag i fullaste sjå med att invänta värkar på förlossningen. Jag hade blivit igångsatt efter att det visat sig att mitt vatten gått, fast jag inte märkt av det. Jag hade gått över knappt en vecka och det var inte aktuellt att vänta in att kroppen skulle sätta igång. Pga infektionsrisk som det är när vattnet gått.

De satte in en gel som skulle mjuka upp och sen få igång alltihopa. Lite grann hände väl och jag fick lite molande värk, men det blev värkstimulerande dropp någon gång efter midnatt. Från igångsättning tog det 19 timmar och från krystvärkarna som aldrig gjorde sig synliga tog det en timme och fyrtio minuter av pressande och krystande innan hon till slut kom ut.

Hon med egen vilja. Hon hade väl helt enkelt inte redo än och då skulle vi minsann få jobba för att få ut henne. Än idag är det svårt att få med henne på noterna om hon inte själv vill. Då blir vi nästintill alltid osams.

Tre år. Tre år som jag inte förstår vart de tagit vägen.

Det är första året som jag själv på en årsdag tänker tillbaka på det som hände. Inte bara det att Storasyster kom och att jag blev mamma. (För det blev jag långt senare. Långt senare!) Nej, jag tänker på den där kvällen och natten. Och hela dagen när vi kämpade för att hon skulle komma ut. Hur jag hade velat promenera och röra mig och istället knappt kunde röra mig. Hur jag velat att kroppen själv skulle vara redo och veta vad den skulle göra och inte vara beroende av medicinska ingrepp som dropp och press på mage. Hur jag velat få känna av det där ruset efteråt som jag hört andra prata om istället för det mörker som jag gick in i. Hur jag velat förstå den där känslan av obeskrivbar kärlek som bara finns där från start istället för att få kämpa så länge för att överhuvudtaget bara överleva. Och ta mig över vattenytan.

Nu har det gått tre år och jag kämpar fortfarande. Vi har underbara stunder och vi har jobbiga stunder. Oro kantas med glädje. Ilska och brist på tålamod kantas med kärlek. Kärlek till den mest fantastiska lilla tjej som finns. En tjej som ständigt lär mig om mig själv och som ideligen påminner mig om hur jag vill vara och vad jag vill att mina barn ska få med sig i sin ryggsäck genom livet.

I morgon fyller hon 3 år.

Min tjej! Tre år? Ofattbart!

Jag älskar dig!

Bestämd åsikt om amning

Det finns både för- och nackdelar med att vara lattemorsa till två ungar. En av fördelarna är onekligen att jag med andra ungen kan slappna av lite mer (eller är det för att de är olika kanske) och också veta mer vad som är smart att göra för att få till det som ibland inte är så solklart.

Det är lätt att stånga huvudet i väggen för att få igenom det man själv vill. Misstänker att de flesta föräldrar med en extra trotsig unge vet vad jag menar. Det enda som sker är ju att det bara blir ännu svårare och tar än längre tid att få ungen dit man vill. ”Follow, pace, lead” som det skulle heta på NLP-språk är kanske en lite smartare väg.

Att istället följa barnens behov och uttryck kan göra det så mycket lättare ibland. Med en galet viljestark dotter kan jag lugnt säga att jag fått träna en hel del på detta.

Så när min lille kille nu har börjat visa sin bestämda åsikt om hur han vill att mjölken ska serveras fann jag mig själv i eftermiddags plötsligt liggande på golvet i en provhytt.

Vart har du gjort det någonstans?

Avskyr denna trots

Tänk dig följande scenario:

Lillebror sover förmiddag och du erbjuder storasyster att ni ska passa på att mysa och läsa tillsammans. En bok plockas med glädje fram, men tv-n ska vara på och intresset för boken är minimal. Likaså intresset för att vara med dig.

En stund senare kommer hon på att hon absolut ska spela på lilla pianot även om du ber henne låta bli eftersom brorsan sover ”jag kan spela tyst” och sätter på den på högsta volym.

Gissa vem som vaknar. Helt riktigt.

I samma stund som han kommer upp tas samma bok fram igen och hon kräver att du ska läsa för henne. NU! Samtidigt som hon ska sitta i din famn, hänga runt halsen och bara vara där du är. Total punktmarkering. Allt för att brorsan är vaken igen. Innan var det inte intressant.

Ett par timmar fortlöper med större eller mindre utbrott och brorsan sover igen. Plötsligt är det inte längre intressant att få på kläder för gå ut tillsammans med dig längre. Hon gör allt annat för att slippa.

********************

Följande händer med mig: Jag går sönder lite till och orkar inte locka, tjafsa och tvinga längre. Samtidigt vill jag komma ut. Känns som det är en vecka sen nu. Vilket det också var i stort sett. Förutom turer till affären och ett och annat kortare möte. Ingen utetid under hela förra veckan. Det kunde lika gärna varit istid ute. Hade inte spelat någon roll.

Hur hanterar du trotsande ungar i din familj?

Älskade egentid

Hade en riktigt lyxig dag igår.

Först tvättade jag (och fick lite tid för mig själv). Sen dammsög jag lägenheten (och fick lite tid för mig själv). Sen storhandlade jag på Maxi (och fick ännu mer tid för mig själv).

På kvällen (tidig sådan, började redan klockan sex för att komma undan nattningarna) var det tjejmys med härliga grannar och jag fick ytterligare tid för mig själv.

Gissa vad vi pratade om? Japp, helt riktigt. Förlossningar, amning och trotsiga barn… Vad annars när ett antal småbarnsmorsor äntligen får lite tid för sig själva.

När jag sen kom hem efter en lång dag med rätt mycket tid för mig själv att andas ville jag mysa lite med Maken. Men han bad mig bara vända mig åt andra hållet. Luktade visst alldeles för mycket vitlök. Ännu mer tid för mig själv tänkte jag och somnade gott.

Vad gjorde vi utan dessa tider för oss själva? En sak är i alla fall klar, jag skulle ha svårt (ännu svårare) att orka med utan dem.

Prioriteringar

Ibland får jag för mig att jag ska hitta på en massa nya projekt. Jag vill måla om badrummet (istället för att göra om det helt), beställa inglasning av balkongen, måla om köket som vi pratat om i två år. Byta plats på barnrum och vårt sovrum, genom att bygga upp sängen och på så sätt också få extra utrymme under sängen. Ibland är det ett projekt bara att städa.

Egentligen tror jag det handlar om ett behov av förändring och en rastlöshet. Och, inte minst, en liten liten skev uppfattning om hur mycket jag (vi) ska hinna med att göra som småbarnsföräldrar.

Det senaste är att jag fått en förfrågan om att komma igång och börja jobba. För att starta upp något nytt. Tanken är att vi ska göra det ”vid sidan om”, på den tid som finns.

Som vanligt är jag i början optimistisk och tänker att ”det vill jag göra, det blir kul”. Sen när jag inser att det första jag ska göra när jag börjar må bättre är framför allt att vara med familjen och njuta av den. Att se till att vi fungerar här hemma. I första hand.

Sen är det klart att jag behöver göra saker för mig själv också. Men de där timmarna jag skulle kunna lägga ner i veckan på att arbeta just nu skulle sannolikt bli förlagda till den där underbara tiden efter nio på kvällarna. Då när jag som småbarnsmorsa stirrar blint framför mig på tv:n för att försöka hänga med i något jag vill se.

Dagarna för övrigt går mest ut på att tömma och fylla diskmaskinen, mata barn, vänta på att barn ska bajsa, byta blöja, tvätta kläder, tvätta barn. Och någon gång däremellan själv ta en dusch. Jag förfaller..

Jag har börjat inse att som tvåbarnsmorsa får jag helt enkelt vara glad om jag får dricka min morgonlatte i lugn och ro. Innan det kallnat.

Begränsande tankar…

Jag vill gärna uppfostra mina barn till att allt (åtminstone det mesta) är möjligt. Jag vill också att de ska känna att de inte behöver begränsas av skillnader, ålder, utseenden eller kön.

Men vad gör jag när hon om och om igen säger att hon vill att de stora killarna på gården ska gunga henne? Killarna som är i tio tolv årsåldern som står och hänger med varandra och snackar. Killarna som varken hon eller jag känner.

Hon vill att jag ska be dem gunga henne. När jag tycker att hon ska gå och fråga dem själv om hon vill det vill hon skicka tjejen som är ett år yngre och fråga om de kan gunga henne högt. På något sätt vågar hon inte själv fråga dem. Jag föreslår att vi ska gå tillsammans istället. Det vill hon inte. Det slutar med att hon nöjer sig med att jag gungar henne högt.

Vad lärde vi oss på detta då… Kanske blev det en första lärdom om att det är okej att leka med andra åldrar, inom vissa ramar. Och om mamma inte vill hjälpa mig så låter jag bli… Eller?

Nyordning

I morgon är det dags för Maken att börja jobba. Han har varit hemma ända sen Lillebror föddes för 3 månader sen eftersom jag varit sjukskriven. Jag har i första hand kunnat ta hand om mig själv för att återgå till livet. Och så Lillebror förstås.

Det har varit guld värt att få den här tiden tillsammans hemma. Tänk vilket fantastiskt land vi lever i som har den här möjligheten.

I början var det tungt men jag skrev inte så mycket om det här då. Hade svårt att acceptera det själv och ville därför inte prata om det så mycket. Efter 7-8 veckor kanske mådde jag bättre. Ville inte bara sova hela tiden. Orkade vara hemifrån en hel dag utan att vara helt slut. 

Jag kände pressen då att han nog skulle börja jobba. Att jag borde klar av det. Vi blev rådda att ta det lugnt och se till att jag hamnade på en bra jämn nivå INNAN vi drog igång med vardagens sus i 180. Jobb har vi tid för längre fram. Barnen är bara så här små en kort tid. Vi förlängde året ut så att jag verkligen skulle få tid på mig.

Så kom julen och någonting släppte när jag följde mitt hjärta och satte mina och min familjs behov på första plats. Söndagarna som varit så jobbiga efter att Storasyster varit hemma från dagis ett par dagar skulle plötsligt vara i två veckor. Jag har knappt märkt av den. Vilken lättnad! Klart att vissa dagar fortfarande är jobbiga. Men så är ju livet.

I morgon är det i alla fall dags för mig att komma in i egna rutiner. Med Lillebror. Med Storasyster. Och med mig själv. Inte minst.

Storasyster ska till dagis klockan 9. Lillebror sjusovaren somnar numera oftast vid 23-tiden och vaknar sen inte förrän vid 8-tiden. Jag likaså. Nu blir det till att ställa klockan så jag hinner få på mig och Storasyster kläder. Fixa frukost och äta samtidigt som Lillebror ska ha sin morgonmjölk. Sen bär det iväg. Förhoppningsvis utan alltför stor fight.

Sen är det kaffe. Hemma. I lugn och ro. Bara jag. Och Lillebror som sover i vagnen. Om jag har tur…

Idag är det inte en lika stor Barriär längre. Nu känns det helt okej.

Tvåbarnsmamma med egen tid

Sedan jag fick barn har begreppet ”Egen tid”  fått helt nya innebörder.

Jag har rätt stort behov av egen tid, då jag kan välja helt fritt vad jag vill göra. För att tanka energi och möjligheter till vila, skoj och utveckling. När Storasyster kom till världen minskade den möjligheten rätt drastiskt. Plötsligt fanns det en annan person som behövde min tid och omvårdnad i första hand.

När hon fyllde två i somras blev det lite större möjligheter igen. Egen tid då kunde bestå i att få en möjlighet att sitta vid datorn medans hon leker själv en liten stund. Eller när vi kunde ha barnvakt och få chansen att åka till IKEA i lugn och ro. Då kunde t.o.m möjligheten att jobba kännas som just ”Egen tid”.

Nu när Lillebror har kommit och jag blivit tvåbarnsmamma börjar jag förstå att Egen tid för mig just nu mest handlar om att tillfredsställa Storasysters behov av Egen tid. Tillsammans med mig.

Hennes utbrott har escalerat senaste dagarna då hon absolut ska va med mig all den tid jag är upptagen med Lillebror och när jag kan vara med henne är hon inte längre intresserad…

Så i eftermiddag skickade jag ut Pappan i det mörka regnet med Lillebror så att jag fick lite egen tid, med Storasyster innan middagen. Plötsligt var det riktigt lugnt här hemma. Allt springande, skuttande och pladdrande var som bortblåst och i samma sekund som Pappan kom hem med Lillebror igen satte virvelvinden igång igen.

Jag insåg med ett sting i hjärtat att det var första gången på sex veckor som jag och Storasyster hade en stund bara för oss själva. Ingen pappa och ingen Lillebror som stjäl uppmärksamhet och tid.