Separationer

Näst sista gången på Gruppen idag. Det blev riktigt känslosamt. Kommer på mig själv med att tänka att jag hoppas de ska säga ”det är klart ni ska fortsätta hålla kontakten om ni vill det”. Det gör dem inte och jag vet varför. Det tar ändå inte bort känslan av att jag inte vill släppa relationerna även om jag är redo att gå vidare och göra något annat med tiden jag har lagt på att vara där varje vecka. En gång i grupp och en gång i enskilt samtal. Tillsammans med Lillebror såklart.

Nästa tisdag är sista. Jag vill inte skiljas. Av flera skäl.

Hösten på ingång

Dagis började förra veckan.

Sen dess har jag pysslat i vårt badrum och målat vitt, satt in badkar och köpt nya hyllor som ska sättas upp ikväll (om jag har turen på min sida). Maken och jag har tillsammans också rivit ut allt i våra två förråd och satt upp ett Elfasystem av hyllor för att göra ytan lite mer effektiv. Och för att riva ut sju lådor när vi bara ska ha den som står längst ner.

Idag började Maken jobba efter 7-8 veckors ledighet.

I morgon börjar jag och Lillebror på gruppen igen.

Idag blåste kyliga vindar på morgonen.

Jag är inte helt positivt inställd till allt detta just nu. Har varit skönt att ha Maken hemma på dagarna och kunna dela på ansvaret.

Ombytta roller

Med anledning av att jag har blivit ordinerad djupsömn i två veckors tid har vi fått göra en smärre omfördelning av nätterna hemma hos oss.

Naturligt nog har jag haft nätterna med Lillebror och har i gengäld oftast fått sova på morgonen. De nätter Storasyster vaknar har han tagit henne, om inte jag ändå varit vaken. Då Maken av förklarliga skäl också är rätt sliten och trött just nu är detta förstås ett dilemma. Men vi har ändå pratat om det och är överens om hur vi ska fördela det hela och varför det är så viktigt att vi gör det nu istället för att vänta.

Maken klagar ofta över att han är trött (även innan den senaste månadens påfrestningar). Men efter fyra för mig sovande nätter och bara fyra för Maken vakna nätter med Lillebror som fått mat och bajsat i upp till en timme på nätterna konstaterar han trött…

Nu förstår jag vad du menar när du säger att du är trött!

Kom igen om sju månader så kan vi snacka trötthet…

Slutkörd

Ikväll är jag slut. Slut i huvudet och slut i kroppen efter de senaste veckornas sjukdom och anspänning.

Jag glömde napparna kokandes på spisen så Maken upptäckte dem när det bara var liite liite vatten kvar. Sen tog det en timme, minst, att fixa med räkningarna (till på köpet några dagar för sent) för att jag inte riktigt kunde fatta vad jag höll på med och vad som var betalt och inte och från vilket konto etc…

Funderar över varför det egentligen heter föräldraledig. För någon ledig tid det finns det då rakt inte. Särskilt inte med två små barn. Borde det inte heta förälraarbete istället?

Jaja, jag vet att det är för att man är ledig från sitt jobb. Men det är ju bara ett annat typ av jobb.

Maken verkade lika förvirrad han när han plockade upp alla sju fulla maskiners tvätt som jag tvättade idag när mormor var här så jag fick lite tid till att komma ikapp en aning här hemma. Nu ska vi sova. Hoppas på en bra nattsömn. Det var ett tag sen.

Klart slut. Åtminstone SLUT

Medicineringens fördelar

Var hos psykologen på vuxenpsyk idag för att prata medicinering.

Jag har tidigare alltid varit emot medicinering och trott (eller velat tro) att det är annat som styr. Att jag kan förändra med hjälp av mina tankar och att jobba med mig själv. Och javisst, mycket går att förändra på den vägen. Det vet jag och det har jag också gjort.

Men så finns det en gräns som jag inte lyckats forcera. En barriär, en mur, en tröskel. Kalla det vad du vill. Jag vet inte vad det är. Något är det i alla fall som gör att jag inte lyckats eller lyckas ta mig förbi den jobbigaste och tyngsta biten. Den där som alltid kommer tillbaka på något outgrundligt sätt. Så jag börjar förstå och acceptera att det finns ytterligare en dimension.

Känslig för hormoner har jag alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas. Sen var det först för kanske 6-7 år sen som jag började föra bok på mitt humör och faktiskt förstod att det hängde ihop. Väldigt väl! Både vid ägglossning och precis innan mens. PMS-monster är bara förnamnet . På senare tid har jag även läst på en del om PMD och börjat misstänka att det kanske t.o.m är det som gäller för mig. Då är medicinering ytterligare ett skäl för att minska dessa problem.

Det var också vad psykologen bekräftade idag. Han tror absolut att det är en brist på ett hormon som jag saknar. Som jag behöver mer av för att må bra. Det stärktes han ytterligare av eftersom jag mådde så mycket bättre under tiden som jag åt levaxin under graviditeten. Även om ett vanligt blodprov säger att jag har normala värden så säger inte det allt. Det finns andra värden som också behöver undersökas. Och det är en sån undersökning som jag väntar på kallelse till nu. Till en endokrinolog. Det har snart gått två månader och det kan ta upp till tre innan kallelse kommer sa han…

Hur länge ska jag då medicinera? Cipralex heter medicinen förresten. Om han fick råda så skulle jag fortsätta så länge jag har mens. Jag måste ha sett ut som ett stort frågetecken för jag förstod inte om jag skulle börja och sluta varje månad liksom. Han menade att jag skulle fortsätta tills jag kommit i klimakteriet. Att det troligen är det jag behöver. Har man inte en fungerande sköldkörtel så kan kroppen inte tillgodogöra sig de hormoner den behöver för att må bra. Huruvida min sköldkörtel fungerar tillfredsställande eller ej återstår alltså att se.

Just nu känner jag mig i alla fall tillfreds och nöjd med att jag tagit detta steg. Det är faktiskt till och med en barriär jag brutit.

Skrivkramp

Har flera uppslag på saker jag tänker att jag ska skriva om. Både här och på barnens blogg.

Men så sitter jag här med bomull i hjärnan. Jag får inte fram något. Åtminstone inte något sammanhängande. Det blir mest bara blaj och så slänger jag det igen. Eller så blir jag sittande och läser på andra sidor istället.

Antingen är det förkylningen som gjort att jag har snutit ut alla hjärnceller… Eller så är det medicinen som gör så jag blir avdomnad istället för att känna något. Jag hoppas på förkylningen.

Åtgärder på gång, och det lättar

Gårdagen var betydligt bättre än i torsdags. Thank god!

Börjat ta tag i en del av sakerna jag skrev om här.

En anledning till att Lillebror fick magknip häromkvällen kan också ha varit att Pappan skulle ge honom mat på flaska med mjölk jag pumpat ut under dagen. Hade dessvärre missat att kolla att vi hade en flasknapp som funkade. Han vägrade suga och svalde nog på tok för mycket luft på köpet. Inte bra.

Kanhända var det en anledning till att mitt dåliga humör späddes på. Kände mig en aning (mild underdrift) uppgiven och såg framför mig att aldrig kunna komma hemifrån mer än ett par timmar i taget och att sluta amma eller ens ersätta ett mål med flaska bara var att glömma.

Igår köpte jag ny flaska som ska likna bröstet så mycket som möjligt. Tommee Tippee. Det gick lite bättre och hoppet kom tillbaka. Kanske kan det lösas med tiden ändå. Med lite träning.

Jag fick avlastning med hämtningen igår och hon tog även med sig Lillebror i vagnen så jag kunde gå och hämta ut de där pillrena på Apoteket i lugn och ro. Det är sannerligen en barriär att bryta… Har aldrig trott att jag skulle behöva eller ens vilja stoppa i mig medicin mot depression. Har alltid trott att det är annat som styr, som mina tankar osv…

Men på senare tid har jag börjat förstå att det kanske inte är enda anledningen. Jag har alltid varit väldigt känslig för hormoner och ibland har så mycket som två av fyra veckor varit riktig pest och de andra två varit helt okej. Alldeles tydligt har det hängt ihop med menscykeln.

Jag väntar på en kallelse för att göra en hormonutredning, men … vet hur lång tid det tar innan den kommer igång. Och jag vägrar må så här som jag gör nu. Det påverkar alldeles för mycket. På alla plan.

Så hur mycket jag än har varit emot det tidigare måste jag testa. Måste se på vilket sätt det kan underlätta så länge. Tills en annan lösning är på gång.

Biverkningslistan är gedigen… Så de kommande veckorna blir intressanta. Illamåendet känner jag redan av, efter bara en halv tablett.

Acceptans på ingång

Jag börjar inse att kanske det var lite tidigt för Maken att börja jobba igen. Även om jag egentligen inte vill det. Att det skulle vara för tidigt alltså.

Tre veckor har gått och jag tror bakslaget har kommit. Trött, nere och allmänt irriterad är jag. På det mesta. Jag har börjat på ett gäng inlägg de senaste dagarna men varken orkat eller vetat vad jag skulle skriva. Att ni ändå kommer tillbaka och läser hjälper mig att ta tag i det igen. Tack!

Jag var hos psykologen igår och vi pratade en del kring vad som kan vara bidragande orsaker och vad jag/vi behöver göra för att förändra situationen.

Saker jag själv funderar kring är amning, hormoner och sömn. Amningen för att den sätter en massa hormoner i spel och sömn för att det blir för få timmar per dygn. Jag har svårt att få till att sova på dagen pga Lillebrors lust till att sova oregelbundet. Gärna vara vaken på dagen och trött lagom tills det är dags att gå till dagis igen. (Tänk så det kan svänga). Den här veckan har jag inte kunnat varken dricka kaffe eller äta lunch i lugn och ro utan att han vaknar och jag stressar i mig…

Saker som ska åtgärdas, tror jag…

• Börja ersätta ett mål med flaska så att Maken kan ta ett mål och jag kan få några timmar och komma undan lite. Vara ifred och inte behöva tänka på om han ska äta eller sova hela tiden.

• Prata om det är rimligt att Maken jobbar hundra procent eller om han ska vara hemma lite mer.

• Kalla in hjälp med hämtning och lämning någon dag i veckan för att om möjligt kunna lägga mig igen på morgonen och inte heller behöva väcka för att han ska äta innan vi ska iväg till dagis på eftermiddagen (det blir för många timmar annars). Detta är fixat i ett första steg med en granne idag. Vi har bokat in dagar i hela februari. Underbart!

• Ringa andra psykologen om eventuell medicinering. Har inte alls velat detta förut men börjar inse att kanske är det vad jag behöver för att underlätta denna situation tills Lillebror är äldre och det är dags att helt sluta amma.

Klart jag skulle kunna sluta helt på en gång, men blir avrådd av psykologen just för att det också handlar om min och Lillebrors relation. Vi börjar med att dra ner på det och se på vilket sätt det kan hjälpa. Tror själv inte heller att jag är redo att avsluta det helt. Det får bli i etapper.

En annan anledning till att jag dippade nu kan säkert vara att gruppstarten blev uppskjuten, igen. Hade preppat mig själv för att gå dit i torsdags i tron att det skulle bli en start nu och så blev det inte så. Antiklimax.

Med andra ord börjar jag acceptera att så här blev det för mig. Vare sig jag vill det eller inte. Och nu är det dags att ta hjälp av och med de medel som behövs. För att ta mig igenom och för att underlätta.

Nu är han självklart vaken igen och det är dags att sluta skriva.

Nyordning

I morgon är det dags för Maken att börja jobba. Han har varit hemma ända sen Lillebror föddes för 3 månader sen eftersom jag varit sjukskriven. Jag har i första hand kunnat ta hand om mig själv för att återgå till livet. Och så Lillebror förstås.

Det har varit guld värt att få den här tiden tillsammans hemma. Tänk vilket fantastiskt land vi lever i som har den här möjligheten.

I början var det tungt men jag skrev inte så mycket om det här då. Hade svårt att acceptera det själv och ville därför inte prata om det så mycket. Efter 7-8 veckor kanske mådde jag bättre. Ville inte bara sova hela tiden. Orkade vara hemifrån en hel dag utan att vara helt slut. 

Jag kände pressen då att han nog skulle börja jobba. Att jag borde klar av det. Vi blev rådda att ta det lugnt och se till att jag hamnade på en bra jämn nivå INNAN vi drog igång med vardagens sus i 180. Jobb har vi tid för längre fram. Barnen är bara så här små en kort tid. Vi förlängde året ut så att jag verkligen skulle få tid på mig.

Så kom julen och någonting släppte när jag följde mitt hjärta och satte mina och min familjs behov på första plats. Söndagarna som varit så jobbiga efter att Storasyster varit hemma från dagis ett par dagar skulle plötsligt vara i två veckor. Jag har knappt märkt av den. Vilken lättnad! Klart att vissa dagar fortfarande är jobbiga. Men så är ju livet.

I morgon är det i alla fall dags för mig att komma in i egna rutiner. Med Lillebror. Med Storasyster. Och med mig själv. Inte minst.

Storasyster ska till dagis klockan 9. Lillebror sjusovaren somnar numera oftast vid 23-tiden och vaknar sen inte förrän vid 8-tiden. Jag likaså. Nu blir det till att ställa klockan så jag hinner få på mig och Storasyster kläder. Fixa frukost och äta samtidigt som Lillebror ska ha sin morgonmjölk. Sen bär det iväg. Förhoppningsvis utan alltför stor fight.

Sen är det kaffe. Hemma. I lugn och ro. Bara jag. Och Lillebror som sover i vagnen. Om jag har tur…

Idag är det inte en lika stor Barriär längre. Nu känns det helt okej.

Dessa söndagar

Återigen en söndag då jag vaknade med ett humör jag inte önskar ha. Återigen en söndag då tålamodet bara tar slut. Eller inte existerar. Så har det varit sen ett par veckor efter Lillebror kom. Och det är just söndagar det infaller. Ibland redan på lördagen.

Det blir tungt när jag förstår varför det kommer just på söndagar. Samtidigt är jag glad över att det numera är i stort sett begränsat bara till då. Tålamodet med Storasyster är bättre nu och de senaste två veckorna har jag också börjat må bättre. Jag kan känna glädje i små händelser igen och jag kan skratta och skoja igen. De senaste veckorna har jag fått (tagit) tillbaka lite energi och börjat ta tag i surdegar.

Men så blev det söndag den här veckan också. Jag sov länge i morse. Lillebror och jag vaknade faktiskt inte förrän kl 10 efter att ha ammat två gånger sen före midnatt. Så sömnen skyller jag inte på. Jag bara märker att jag vill vara ifred, energin tar slut och att jag blir irriterad av minsta lilla. Storasyster har varit hängig, extra mammig med extra allt.

Jag tog mig ut på en promenad, till Sickla för att ha ett mål med promenaden. Skönt väder. Väl där ringer Maken och säger att de är på väg ut. Storasyster hade hört att jag var i Sickla och tyckte att hon och Pappan skulle hämta mig…

När Storasyster väl kommit i säng och somnat efter en lång dag ska Maken gå till grannen för att se på fotbollen. Lillebror sitter i selen och gnäller, sk-ttrött, och vill inte somna. Jag tänkte pynta advent och går istället fram och tillbaka här hemma, irriterad, och vill bara att han ska sova. Behöver en stunds lugn för att hämta andan. Inser att jag helt glömt att fixa glögg och pepparkakor. Det är ju vår (min i alla fall) tradition att mysa lite på första advent. Känner att tårarna lätt kunnat komma när Maken gått utanför dörren, om jag tillåtit dem.

Det är dagar som denna som jag förstår vad de menar när de säger att vi ska ta det lugnt innan Maken går tillbaka och börjar jobba. Att jag mår bättre igen just tack vare att han är hemma. Jag är inte redo än. Det tar mer tid än så här. Det gäller att hitta en stabil nivå att stå på innan vi tar nästa steg. Även om jag vissa dagar tycker att det är fjantigt att vara sjukskriven och att vi båda är hemma med Lillebror den här första tiden. 

Och allt handlar om vad jag har med mig i ryggsäcken. Att jag förra gången hade en depression och att det tog så lång tid att komma tillbaka.

Omega 3 minskar risk för depressioner

Häromdagen skrev jag om mina funderingar kring att Omega kan mildra gravidglömska.

Igår läste min man en bok av Nisse Simonson. ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”.

Simonsson är kirurg och föreläsare med ett stort intresse för hjärnan. I hans bok läste maken igår att när mamman ammar och bebisen suger ut allt Omega-3 fett ur mammans hjärna ökar risken för depressioner.

Det stärker min redan rätt starka tro på hur viktig Omegan är för att vi ska må bra både som gravida och ammande. Särskilt med tanke på att jag hört så många prata om det på senaste tiden. Det kan också vara en rätt tydlig förklaring till varför jag blev såå dålig när dottern var liten. Sen hjälper det ju bebisens hjärnas utveckling också.

Så framför allt till alla gravida och ammande som läser, jag tipsar om följande för att öka välbefinnandet;

se till att du får i dig tillräckligt med Omega-3 fetter och var noga med VAD det är du stoppar i dig. Alla tillskott är inte bra. 
Om du väljer att få i dig vad du behöver bara genom att äta fisk är det minst tre portioner i veckan med FETA fiskar vi behöver. Dvs lax, makrill, ansjovis, tonfisk bl.a.

Om du inte tror dig (eller som jag vet med säkerhet) att du inte äter dessa mängder fisk varje vecka är det ett smart drag för hälsan att investera i ett bra tillskott (inte bara om du är gravid eller ammar). Jag tipsar förstås om Omega-3 Plus.

God hälsa!