Inom loppet av två månader ska följande ske i vår familj:
Utöver detta har vi förstås lite arbete att göra också.
Det är lite logistik som ska till för att ingenting ska krocka med något annat. Så att vi båda efter våra respektive operationer får den tid vi behöver för att återhämta oss. Maken får inte bli svettig och riskera smuts i ögonen och jag får inte lyfta och bära under en period av 1-2 veckor till att börja med.
För bara ett år sen hade jag aldrig, ALDRIG, tagit på mig så här mycket på en gång. Då hade det räckt med att veta att lille prinsen skulle skolas in samtidigt som jag behövde fixa middag på kvällen. Nu ser livet annorlunda ut och jag är så tacksam.
Life is good!
Jag tog mig igenom!!! I november när jag började fundera på det trodde jag inte det om mig själv. Trodde inte jag skulle ta mig igenom. Varken tidsmässigt eller träningsmässigt.
Jag är sååå stolt!
Citerar en av instruktörerna:
Congratulation to all of you. You have done Bikram yoga. Now you can do anything in your life!
Det stämmer nog rätt bra ändå. Det gäller att vinna över värmen, hjärnan som vill ge upp, svetten som täcker ögon, öron, huvud, ja överallt, och stanna kvar i rummet den första gången. Sen blir det lättare. Det blir lättare att också genomföra poserna och klassen känns plötsligt inte längre så evighetslång som jag tyckte de första gångerna.
Sen kunde jag börja fokusera på hur jag rörde min kropp och att genomföra poserna rätt istället för att komma så långt som möjligt.
Saker jag fått ut av de tio dagarna (mer eller mindre väntade resultat):
Det är helt enkelt fantastiskt med tio dagars Bikram yoga på raken!
Nu väntar några vilodagar, sen ska jag träna två gånger per vecka till i februari.
Det känns i kroppen att jag yogat sju dagar i rad nu. Jag är skönt trött och har lite ömmande muskler.
Kvällspasset igår och morgonpasset idag. Det gick mycket bättre än förväntat. Till och med riktigt bra trots att det inte var så mycket tid emellan.
Igår hade jag ont i en höft i vissa poser och pratade med instruktören om det efteråt. Idag var därför mitt fokus mer på att göra poserna ”rätt” än att försöka komma så långt som möjligt. Och höften kändes genast mycket bättre igen.
Inte så konstigt kanske att kroppen talar om att den finns. Musklerna jublar väl efter att de äntligen får lite uppmärksamhet. Det var inte precis igår. Inte ens förra månaden. För att vara ärlig (som om jag ljugit om allt annat hittills) har jag aldrig tränat sju dagar på raken. Ever!
Varför gör jag då det nu? Det undrar jag med… Det är något med den här typen av träning. Som är både mental och fysisk. Eller nästan bara mental och så lite fysisk på köpet.
Jag älskar att jag bara får fokusera på mig själv och på mina egna små framsteg från gång till gång. Där jag snabbt ser resultat och framgång. Vad andra runt omkring mig gör är inte intressant. Ingen jämförelse, ingen tävlan.
Bara jag, min kropp och mina tankar.
Idag blev det ett kvällspass för att få ihop det med Makens åtaganden under dagen. Det var skönt det med. Tror, just nu, att det inte spelar någon större roll vilken tid på dygnet jag kör. Förutsatt att jag har lite näring i kroppen vill säga. Har visserligen inte testat 7-passet än och tror nog jag avvaktar med det ett tag till.
Sjätte dagen rockar skrev Nattens Bibliotek i en av kommentarerna när hon körde sin 10-dagarsutmaning. Jag vet inte helt om det stämmer för mig. Grymt skönt var det i alla fall. I den där allra jobbigaste posen där jag inte kommit någonstans alls hittills nådde jag idag hela vägen bak till hälarna. Underbart!! Nu när jag läste om vilka fördelar den ger inser jag att det nog är en rätt bra pos för mig…
Bild från www.bikramyoga.com
Jag känner redan att det är tråkigt att de här tio dagarna börjar gå mot sitt slut. Önskar att tiden fanns till att kunna träna Bikram flera dagar i veckan. Nu funkar det för att Maken har jullov och vi har satt upp tiden så att jag ska kunna komma iväg varje dag. När terminen startar på nytt ska tiden räcka till fler saker varje dag. På nåt sätt ska vi få ihop det. Det är jag säker på.
Snart är det dags!
Det blir en blandning med jordgubbar, praliner, krustader och tunnbrödschips. Ja inte en röra med allt i samma förstås.
Och en sen middag för Maken och mig när barnen somnat. Med kött och rött.
Trixet är att natta Lillebror utan kvällsslurk med tutte bara. Igår vägrade han flaskan med välling. Trots att det gått bra flera kvällar i rad innan…
Fick fantastisk hjälp av finaste vännen igår med att förbereda väggar och tak i kök och hall. Så mycket att vi faktiskt hann måla klart både väggarna i hallen och kökstaket. Det är ”bara” väggarna i köket kvar att måla nu och det är så lite vägg så jag blir klar på ett par timmar.
Sen var bästaste J här i fem timmar och hjälpte mig lägga klinkers i hallen. Sista raden behövde sågas av och sågen la av efter en halv platta. Typiskt!
Jag tröstar mig med att det är bra att vi har den lilla ytan kvar att gå på tills resten har härdat. Plus att fixet nog inte hade räckt till den sista plattan. Nu får vi trippa försiktigt tills i morgon kväll när det torkat.
Barnen har varit hos Mormor hela dagen och för enkelhetens skull hoppas vi att de somnar i bilen på vägen hem. Så att vi inte behöver belasta plattorna mer än nödvändigt.
Nu ska jag ta mig upp från köksgolvet och röja undan. Sen kanske det är läge att äta lite middag också.
Och vila ben, knän och rygg.
I veckan ska sängen komma, sägs det. Då är nog golvet klart också och vi kan korka upp champagnen. Längtar!
Har jag sagt att vi har en champagne på kylning….
Behöver jag säga mer? Jag lägger den på kylning nu. Det blir en bra morot för helgens jobb.
I morgon kommer L och hjälper mig måla i kök och hall och på söndag får jag hjälp av J att lägga klinker i hallen. Sen är det mest småfix och möbler kvar. Längtar!!!
Trevlig helg!
Lyckliga, duktiga, fantastiska Storasyster som tagit sin sista dos av det förhatliga kåvepeninet. Hon har lyckats stå ut med äckelpäckelsmaken tre gånger om dagen i tio dagar nu. Inte en gång har jag sett henne svälja utan att rysa av obehag.
Blivande sångerska?
Nu väntar vi bara på provsvaren…
Tack för tips, råd och support i jobbiga dagar med envis Storsyster.Det har hjälpt mig igenom!
Som jag skrev häromdagen fick vi koncentrerade droppar med Kåvepenin. En milliliter är allt som ska sväljas så smaken behöver inte vara kvar i munnen så värst länge.
Varken Maken eller jag ropar hej innan sista droppen är tagen. Men vi har gjort stoooora framsteg här hemma kan jag skriva med eftertryck. Fortfarande trilskas hon och blir stressad och springer iväg så snart medicinen kommer på tal. Fortfarande kniper hon ihop munnen och får hållas kvar i famnen innan vi får stoppa in sprutan med dropparna. Inte varje gång sväljs de ner. Men det skriks och gråts inte längre. Tack och lov!!!
Vi lindrar smaken efteråt med Pappans fantastiska idé om favoritgodiset Mentos. (Så det där med sockerstopp fick vila ett tag.)
Sen gör vi ett kryss på tavlan. Ett kryss för varje mentos. Vid första heldragna strecket får hon en efterlängtad jojo och efter det andra ett munspel. Streckade linjen avgör halva vägen fram. När alla tio dagarna är till ända får hon äntligen ta ner mikrofonen som står på hyllan och leka med den.
Tack Fiafiber för tipset!
Bara ett kryss kvar till jojo. Vad hon nu ska ha för glädje av den mer än att snurra den runt runt omkring sig och slå sönder både Lillebror och saker i sin väg 
En ny plan är upprättad och för första gången på länge känner jag mig lugn. Det här känns helt rätt. Just nu . Vad som gäller i morgon kan ingen veta. Då kanske något helt annat gäller.
Och så är det ju med livet i sin helhet. Allting förändras. Ingenting är för evigt.
Nu tar jag dagen som den kommer och bäsen kan få komma när den vill, nästan . Ska bara….
