Uppskjutare

När jag ska göra något som jag inte riktigt vet hur och som tar av min mentala kraft, då hittar jag med ens på en massa viktiga saker som bara måste göras just nu. Som att betala räkningar, koka te, äta mellanmål.

Slår vad om att om jag inte aktade mig noga så skulle säkert hela pappershögen med betalade räkningar och annat sorteras bara för att skjuta på det en stund till.

Teet är klart och jag har 30 minuter på mig. Dags att sätta igång. Hejs svejs!

Vad pysslar du med istället för det där ”viktiga”?

Framgångsrik på att ha rörigt

Just nu har jag flera saker på gång så jag inser att jag är väldigt framgångsrik i att ha rörigt bland mina papper och sprida ut projekten på olika platser och väskor i hemmet. Så där så att jag inte riktigt vet vad som ligger vart när jag ska ha dem.

Ikväll är första kurstillfället. Det är på dator och telefon vilket är skönt för att jag inte behöver ta mig någonstans. Samtidigt är det en grym barriär märker jag för jag gör allt annat än att förbereda mig för att ta reda på vad jag behöver göra för att logga in mig och ringa det där samtalet via Skype till USA. Märker att jag är lite nervös. Om nu ordet lite passar sig.

Vad brukar du göra för att skjuta på saker som är lite läskiga?

Bikramyoga-utmaning

För ett tag sen (läs innan alla sjukdomar) blev jag plötsligt sugen på att gå på Bikramyoga. Samma dag trillar jag in på Nattens Biblioteksom jag inte läst på länge. Döm om min förvåning då jag ser att hon just då höll på med en tiodagarsutmaning på just Bikramyoga. Suget blev ännu starkare.

Motståndet blev nog precis lika starkt eftersom jag vet att Bikram är en yoga som utövas i nittio minuter i ett rum som är ca 40 grader varmt. Man ska inte äta något mindre än tre timmar innan och dricka mycket vatten. Jag har provat en gång och tyckte det var äckligt varmt och ändå grymt skönt.

Nu är jag sugen på att få komma igång, få använda kroppen igen och få tid som är bara för mig. Dessutom har de ett erbjudande då man får yoga hur mycket man vill i tio dagar för 350:-.

Jag har bäddat för mig så att jag har
Maken med på tåget så han är ok med att jag drar iväg tre timmar varje dag. (Kanske får muta med tio dagars 9-hålare på raken i vår om han gnäller…). Särskilt viktigt är stödet de där dagarna då motståndet blir stort och ”programmet” (rösterna där inne) vill
stanna hemma.

Jag har också bäddat genom att prata med vänner som jag vet älskar Bikramyoga så att de kan stötta mig på vägen. På samma gång är det personer som inte skulle köpa in på mitt snack om att vilja ge upp. ”Iväg med dig nu!-varianten”.

Maken har börjat bli piggare, Storasyster har välförtjänt semester hos älskade Mormor till i morgon och Lillebror har diarré och är hängig. Men så länge Pappan är frisk är det inget inte han klarar själv.

Så nu är det egentid för mig som står på tur. På torsdag kör jag igång. En daglig rapport är att vänta.

Hur brukar du förbereda dig inför
utmaningar?

Den visade sig vara rätt god ändå

Jag tog den där tabletten igår.

Den visade sig inte alls vara så äcklig som jag inbillat mig.

Belöningen var SÅ mycket större än jag trodde. Jag känner mig lätt inombords.

Det som jag trott skulle hända hände inte alls. Ingen dog, kräktes eller gjorde bort sig. Inom mig finns bara lätta känslor och ett långt kapitel är avslutat. Ett nytt kan börja.

Jag hoppas att den berörda motparten känner lika som jag. Om hon sen dessutom hittar hit önskar jag henne välkommen in i mitt liv igen!

Det funkade alltså likadant den här gången också… Det var inte alls så svårt eller omöjligt som jag trodde. Shit! Vad ska jag hitta för ursäkt nästa gång…

Det är dags att börja använda bloggen för vad den var tänkt till från början. Belöningar efter brutna barriärer.

När bröt du en barriär senast?

Rensa ut gammal skit

Fick sånt där äckligt beröm och uppskattning igår igen.

Med äckligt menar jag sånt där som jag har svårt att tro på. Som jag får för mig hon säger bara för att hon vill att jag ska komma igång och jobba igen. Som hon inte alls menar egentligen.

Allt handlar i grunden om att jag inte har tilliten till mig själv. Det är ju ändå där allt börjar.

Tankar som ”vad är det egentligen som måste till för att jag ska bli kvitt den där känslan och börja ha tillit?” snurrade i huvudet när jag gick och la mig.

Snabb som jag är (not) slog det mig att den där äckliga tuggtabletten sen över 20 år kanske är en väldigt viktig nyckel. Det är (nog) dags att våga stå för att det här är jag och jag gillade inte det som hände. ”Jag tyckte inte ni var snälla”-kommentarer är på sin plats.

Så det är väl bara att spräcka den här barriären också antar jag… Hjälp!

Tokförbjudna barriärer

Planen för dagen och kvällen var att förbereda mig för helgens loppis.

Kom vetja: Diligensvägen 38-72, Jarlaberg, Nacka, Stockholm, världen. Lördag och söndag 11-16.

*****

Resultatet blev inte riktigt som jag tänkt. Den där röda veckan har gjord mig trött trött den här gången och när jag äntligen lyckades komma igång och började vika lite små urväxta bebiskläder hade den stora bebisen sovit klart sin skönhetssömn. Han vek sen lika snabbt (om inte snabbare) upp det lilla jag hade hunnit vika. Och eftersom alla former av bänkytor och bord vi har här hemma just nu är belamrade av andra saker var det inte mycket annat att göra än att lägga ner det i kartong igen för att ta vid när vildungarna somnat för kvällen.

Min tur att natta Storasyster vilket innebär att jag är den som somnar först. Oftast redan innan jag hunnit läsa ut en hel Bamsetidning. Ikväll fick jag riktigt anstränga mig för att se vad det stod mot slutet. Och då läste vi inte ens ut hela.

Efteråt var det annat som hände och istället för att komma igång direkt gick luften ur mig och jag funderar istället på vad vi människor är kapabla att göra med varandra egentligen.

Jag har all förståelse för heta känslor och att det ibland kan brinna till i skallen på folk. Men att gå från tanke till handling MÅSTE vara ett enormt stort steg att ta. Det där steget kan säkert också kallas för barriär. Bara det att vissa barriärer är förbjudna att bryta. Riktigt jävla tokförbjudna!

Av olika anledningar kan jag inte nämna mer här vad det gäller. Kanske en annan gång. ”Vi i familjen” som Storasyster brukar säga, mår i alla fall bra. Om än en aning fundersamma…

Som en torr äcklig tuggtablett

Ibland kan en barriär vara så liten som en god liten tuggtablett med apelsinsmak. Där man redan innan kan förstå vad belöningen blir och att det kommer vara roligt på vägen dit. Skulle säga att det ofta kan vara saker man gör för första gången och som man ser fram emot.

Att ge mig på att lägga parkettgolv och klinkers är exempel på en sån barriär.

Andra gånger kan barriären vara så stor som en torr äcklig tablett som bara måste sväljas ner med dricka. Där doktorn säger att den här behöver du ta för att komma vidare. Där motståndet är stort. Och det går inte heller att förstå på förhand vad belöningen blir. Det är mer som att det sitter en tagg någonstans och för att bli av med den måste du ta den där äckliga tabletten.

I min ägo besitter jag just nu en av de där äckliga varianterna. Jag vet att om jag inte gör nåt så kommer taggen sitta kvar för alltid. Så länge jag inte gör något åt det blir jag hela tiden påmind om dess närvaro. Det är som att jag har bett om den länge och nu när jag har chansen så vill jag bara öppna toalocket och spola.

Vad får jag för belöningen då tror du?

Just det. Troligtvis ingen. Det är bara att ta tag i det. Ska bara ladda lite först… En livstid eller så

Helgen i sammandrag

Helgen började i fredags med att Maken hämtade barnen och höll sig ute ett tag medan jag fick jobba i lugn och ro (säkert i hela 90 min…) med väggarna i blivande alkoven.

Kan sägas att vi inte var helt överens när de plötsligt, oanmälda, kliver innanför dörren med en skrikande Storasyster som är förtvivlad över att bästisen B gick hemifrån med sin pappa. (ibland har jag mer svårt än annars att förstå hur hon reagerar…)

På golvet var både slipdamm o annat skräp som mår bättre på andra ställen än i Lillebrors mage.

I lördags målade jag tak medan pappan drog på barnkalas med 3-åringar (och 1-åringen) i ett allt annat än ”barnsäkrat” hem. Ingen rast och ingen ro.

När alla sov drog jag till en god vän på lite vin och mys för egen tid en stund.

Allt för att i morse vakna och se att taket är alldeles flammigt!

Mental härdsmälta!

Energin jag hade igår för att köra igång med väggarna idag dog totalt. Vad göra? Plus att golvfrågan fortfarande inte blivit löst.
Vi ska byta. Så mycket vet vi. Parkett i ek vet vi också.
Oljat eller lackat? Vem? När? Hur? Och vart gör vi av barn och möbler under tiden? Det är ju andra spännande frågor att hitta svar på.

Vi har slopat hantverkare (trots rot) pga kostnaden. Och att vi lär oss genom att göra. Samtidigt har vi inte all tid i världen på oss. När sängen kommer (hoppas om två veckor) ska väggar och golv vara klara.

Så gissa att det kändes aningen drygt när jag insåg att jag måste måla taket igen.

Alla dessa bakslag satte igång otåligheten i mig och det slutade med att jag rådfrågade flera parter nu är det bestämt att vi lägger golv på lördag. Med mormors särbo till hjälp. Vilken lättnad!

Eftermiddagen spenderades trots detta långt ifrån målning och spackling hemma hos pappas Moster Lena med familj på en som vanligt mycket trevlig fika med passande vid trappan…

Ikväll har vi sedermera lekt råttor i väggen och krafsat upp en ”Easy cover” på väggarna i ”alkoven”. Insåg lite för sent nämligen att det nog lät lite för mycket ner till käraste grannarna inunder.

22.40 var vi klara med helgens arbeten… Och nu väntar ny vecka med nya uppgifter.

Att blogga är en barriär

För ett tag sen fick jag frågan vad jag vill göra sen. Sen när jag inte bara ska vara hemma med Lillebror längre. Den där tiden när min lilla bebis inte längre är en liten bebis utan ska vara stora killen och börja på dagis. Frågan ledde vidare till vad jag tycker är kul att göra och varför jag gillar att blogga.

Jag har alltid gillat att skriva och har använt det som en sorts terapi för mig själv. Eller, nej, jag ska inte säga att det är terapi, för det behöver man gå till en terapeut för att få. Eller åtminstone behöver någon som kan styra samtalet åt ”rätt” håll för att det ska föra personen vidare. Att skriva för sig själv kan bli precis hur som helst, positivt eller negativt och det behöver inte alls föra den som skriver framåt. Och det är ju en del av vad terapi handlar om.

Det är alltså inte en terapi för mig. Däremot är det att skriva av mig. Samla mina tankar. Samla mina barns utveckling och framsteg. Och samla mina egna utvecklingssteg, Barriärer, Belöningar, våndor och rädslor. Många gånger när jag skriver får jag också insikter som leder mig vidare och som får mig att förstå varför vissa saker är som de är.

Jag kan känna att det förpliktigar med ett bloggnamn som Brutna Barriärers Belöning. Att jag därför borde skriva mer om just Barriärer och Belöningarna som kommer av att Bryta dem. Och just nu blir det mest om barnen och vad som händer i vardagen. Samtidigt som jag skriver det inser jag att det faktiskt ÄR en Barriär att skriva om och stå för mina tankar, funderingar och oro så öppet.

En Barriär att våga stå för mig själv, min egen åsikt och mina erfarenheter i livet. Oavsett vem som läser.

Ibland tänker jag att det hade varit skönt om jag inte outat mig så att folk jag känner läser. Då skulle ingenting behöva friseras. Det skulle onekligen vara rätt skönt ibland. Jag hade kunnat vara precis vem jag ville. Och hur jag ville. Inga masker eller förklädnader. Eller skulle jag valt att vara någon helt annan kanske?  Nackdelen skulle förstås vara att det inte heller vore samma Barriär att Bryta. Och det är ändå det som gör att jag växer.

Det är också många fördelar med att folk vet vem jag är. Då slipper jag ju berätta irl

Någonstans där var det mitt svar landade när jag fick frågan. Att det för mig handlar om att våga stå för mig själv. Att vara den jag är rakt upp och ner oavsett vem som läser. Jag är inte där än, men en bit på vägen.

Hur är det med dig? Vad får dig att växa? Är du där du vill vara just nu?
Jag blir alltid glad och ödmjukt tacksam om du ibland lämnar en kommentar. Även om det egentligen är för mig själv jag skriver (eller?) så uppskattas alltid ett litet pip eller hejarop. Konstigt det där!

Begränsande tankar…

Jag vill gärna uppfostra mina barn till att allt (åtminstone det mesta) är möjligt. Jag vill också att de ska känna att de inte behöver begränsas av skillnader, ålder, utseenden eller kön.

Men vad gör jag när hon om och om igen säger att hon vill att de stora killarna på gården ska gunga henne? Killarna som är i tio tolv årsåldern som står och hänger med varandra och snackar. Killarna som varken hon eller jag känner.

Hon vill att jag ska be dem gunga henne. När jag tycker att hon ska gå och fråga dem själv om hon vill det vill hon skicka tjejen som är ett år yngre och fråga om de kan gunga henne högt. På något sätt vågar hon inte själv fråga dem. Jag föreslår att vi ska gå tillsammans istället. Det vill hon inte. Det slutar med att hon nöjer sig med att jag gungar henne högt.

Vad lärde vi oss på detta då… Kanske blev det en första lärdom om att det är okej att leka med andra åldrar, inom vissa ramar. Och om mamma inte vill hjälpa mig så låter jag bli… Eller?

Val i livet

Vi pratade yrkesval i morse. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när jag blir stor. Och i förra veckan läste jag att man räknas inte som ung längre när man passerat 24 eller 25. Jag har alltså precis passerat det stadiet och måste väl inse att jag kanske redan är stor.

Jag har gjort en del val där jag lyssnat mer på andra än på mig själv. Sen har jag gjort en del val där jag verkligen har lyssnat på mig själv. Däremot har de valen inte varit så genomtänkta och det jag ville med en utbildning var något helt annat än vad den egentligen gav. Vilket jag visste redan innan… Smart va?

Jag har alltså gjort en del mindre kloka val. Frågan är varför jag lyssnat mer på andra än på mig själv? Jag har väl helt enkelt inte vetat vem som är jag bakom allt det där andra som surrat runt omkring. Misstänker att det är det jag håller på att ta reda på nu. Att skala av allt det där onödiga bruset och blir jag, rätt och slätt.

Jag har inte bara gjort osmarta val. Vissa har varit riktigt smarta drag. Som det här och det här.

Kanske inte så konstigt att de dragen handlar om just Barriärer.

Vilka är dina smarta drag i livet?

Att träffa andra

Ikväll har jag varit på julfest med vänner och kollegor. Då Maken blivit dålig av svinsprutan fick jag åka ensam med Lillebror.

Jag tog flera timmar på mig innan jag landade i att åka själv med Lillebror. För mig var det en Barriär att Bryta. Att ta mig iväg och träffa vänner (och kollegor). Det har jag dragit mig för sedan Lillebror föddes. Jag hade slappnat av mer om Maken skulle med, trots att det är mina kollegor. 

Det här är en av mina ömma punkter just nu. Jag har jobbigt att träffa andra eftersom jag tror att jag förväntas må bra och tycka att allt är toppen med att ha fått barn igen. Och när det inte är min verklighet blir det stressande för mig när jag tror att jag kommer behöva stå till svars för hur jag mår. Jag känner att jag ska vara något jag inte är.

Vi pratade om det hos psykologen i veckan. Hon sa att det är vanligt när allt inte flyter på att det är så det känns. Jag hoppas få hjälp med det i den grupp med andra mammor som jag ska börja i efter jul. Det ska bli skönt att träffa andra med liknande erfarenheter.

Normalt ser jag mig själv som en person som har lätt att öppna mig och stå för hur jag mår. I den här situationen är det annorlunda av någon anledning. Kanske för att detta känns mer privat. Kanske för att jag lär mig saker om mig själv som jag inte trodde att jag skulle behöva lära mig. Sånt som händer andra, men inte mig… Kanske för att ämnet är lite tabu.

Bloggen är min ventil. Jag vill och behöver skriva för att bearbeta det som händer i och runt mig. Jag väljer att göra det här eftersom det hjälper mig att sortera tankar och känslor mer konstruktivt när jag vet att någon ska läsa det. Jag vill också att skrivandet ska leda mig framåt och det gör det bättre här än om jag bara skriver för att lagra det på hårddisken.