Bruten barriär nr 1

Jag har varit på intervju för ett jobb idag.

När jag skulle förbereda mig igår hittade jag tusen ursäkter och orsaker till att det kanske ändå inte är ett jobb för mig. Trots att det är första jobbet på flera år som jag faktiskt VELAT söka. Inte bara sökt för att jag borde.

Det är ett jobb i en bransch som jag vill vara i och med en person jag tror jag kan lära mig mycket av.

Ändå tänker jag att ”det och det” är kanske inte så bra ändå. Så kom jag på mig själv. Igen: Det är ju bättre (för programmet där uppe) att tänka att det inte passar mig. För om jag inte skulle få jobbet så behöver jag inte bli besviken… För det vore ju illa att lyckas och vara lite framgångsrik i några sekunder. (Obs. ironi)

Eftersom jag överlistade rösterna kunde jag ändå ta mig samman och tänka ut några saker som jag ville veta och vad jag är bra på i sammanhanget.

När jag nu i efterhand tänker på min insats och vad jag fått veta att personen i fråga är ute efter tänker jag att det kommer bli hur kul som helst (och helt rätt såklart) att det är just jag får jobbet.

Sen kommer det bli en sjuk utmaning och många barriärer att bryta. Bara en sån sak.

Inskolningstider

Hört på fiket häromdagen.

Tre killar mellan 30-40 sitter och fikar. Jag hör den ena säga att ”man kommer skratta åt det här om några månader”. Jag förstår att nåt hänt och känner mig lite osäker om jag vågar ställa vagnen med sovande Lillebror intill. De kanske kommer va högljudda och väcka honom.det här är min tid.

En telefon ringer.

”Nej, här är det ingen som gråter.”

Det är tre pappor som troligen skolar in sina första små barn på förskola. Telefonen går runt till var och en och alla får de lugnande besked. Barnen har slutat gråta och är nöjda, trots att papporna gick från dagis.

Snart är det Lillebrors tur. Min bebis. Han som är så liten, inte pratar, rör sig inte ur fläcken om jag ställer honom på marken ute i snön. Om mindre än två månader ska han skolas in och min tid som föräldraledig är över.

Ett sting i hjärtat. Jag vill inte ha fler barn och gå igenom allt en gång till. Men jag vill inte heller att han ska bli stor. Min lilla älskling som blir så arg när han inte får komma in i stereoskåpet och skruva på knapparna och som tar mig i handen och visar när han vill dansa.

Hur ska jag kunna lämna honom på dagis varje dag?

Nya barriärer

Jag har hittat ett jobb att söka och plötsligt blev livet så där jobbigt och läskigt igen.

Jag menar jag har faktiskt inte sökt nåtjobb på över två år. Inte har jag haft nån anställning heller för den delen. Lika bra för det mår jag. Men kanske det ändå är dags med en liten anställning… Eller?

Bröstbarriär

För ett par veckor sen såg jag lite kort på Rosa bandet galan.

Jag har läst Annas blogg om livet här och nu och under galan var det ett inslag om just henne och hennes man. Det berörde mig starkt, kanske just för att de har barn och för att jag läst hennes blogg lite grann.

Hur som helst fick det mig återigen att tänka på en bröstförminskning för egen del. Något jag tänkt på länge och som för mig är en stor barriär bara att prata eller skriva om. (Har t.ex. haft det här inlägget skrivet ett tag, men inte lagt ut det).

Att kontakta vården om det är också en barriär. Jag tänker nämligen ansöka om att få det betalt via landstinget eftersom det annars kostar nästan 40.000 att göra.

Det finns flera anledningar till att jag vill göra det. Svårt hitta kläder, för att inte säga bh… Tungt, ryggont, skavsår, inte nöjd, svettigt, obekvämt mm.

Skulle köpa ny bh på Change häromdagen. De kunde inte ge mig vad jag behöver. Måtten runt om och kupan går inte ihop. När jag hittade rätt kupa började den från 70. Jag behövde 65. Inte för att jag är så smal runt om utan för att den ska sitta uppe.

Under Rosa bandet galan kom självklart anledningen till att det blir lättare att känna ev knölar i dem om de är mindre också upp.

Klart det finns många med större behag än mina, men att jag tycker (och har gjort under många år) att det är jobbigt räcker för mig.

Sedär, nu har jag skrivit om det. En barriär är spräckt.
•••••••

Uppdat: och idag spräckte jag nummer två i denna serie. Jag ringde ett samtal.

Barriär föröver

Är på Bygg-Ole och ska spräcka en barriär. Jag inser att jag kommer växa när jag är klar (eller rent av under tiden). Men nu…

Hjälp. Vad har jag gett mig in på?

Stärker mig med en kaffe så länge.

Vad är en barriär?

Jag funderar på om en barriär också kan vara något som man inte gjort förut. Även om det nödvändigtvis inte ger en obekväm, nervös eller lite pirrig känsla.

I så fall bröt jag en igår. Jag beställde garderober till hallen på IKEA handla hemma. Med hemkörning och allt. Underbart skönt. De har en garderobskampanj där man får den tredje stommen på köpet. Eftersom vi ska ha tre så slog vi till nu på en gång. Frakten blir lika mycket som stommen vi fick ”gratis”.

Den riktiga utmaningen blir nog att montera dem. De är 236 cm höga och vi har 237 cm till tak. Hade grannen under inte samma variant så hade vi nog inte givit oss på det… Får kanske ta in experthjälpen därifrån när det är dags.

Vad är en barriär för dig? Hur tänker du kring barriärer och när bröt du en senast?

Pust o stön

Jag har brutit en barriär. Även om jag förvisso inte tänkt på det som något läskigt förut.
En barriär kan ju också vara att göra något man inte tidigare gjort.
Eller vad tycker du?

Jag har för första gången i mitt liv lagt ett parkettgolv. Det du! Det var riktigt kul. Och rätt så jobbigt också.

Ja, jag hade en hel del hjälp av ”ByggGöran” som la golvet i Mormors lägenhet för några år sen. Utan honom vet jag inte om vi någonsin blivit klara. Tack Göran!

Det blev riktigt riktigt fint. Nu återstår lite trösklar och golvfoder som ska köpas, sågas och sättas fast.

Till på köpet gick Storasyster och blev sjuk. Hög feber och lösmage. Började igår kväll. Så det där med Lillebrors ettårskalas blev det inget med. Vi nöjde oss med tårta med mormor, ByggGöran, Morfar och Ylva mitt i golvröran. Lillebror förstår ju inte skillnaden så det får bli bra så här. Även om jag önskat att det skulle varit annorlunda.

Veckoplanen från förra veckan sprack alltså… Det blev varken kalas eller slappa på Bigittas med mina lattemorsor i morgon. Jag får stanna inne och mysa med mina små älsklingar istället.

Har du brutit någon barriär i helgen?
Och hur gick det med planerna du gjorde upp för helgen?

I lite omvänd ordning kanske

Under veckan hos Morfar i somras kom vi att prata om sängar. Alla fyra har vi mycket goda erfarenheter från att sova i vattensäng. Ändå var det ingen av oss som hade en. Själv har jag aldrig sovit så gott som åren då jag hade vattensäng.

När Maken och jag kom hem igen besökte vi den enda butiken i Stockholm som säljer vattensängar. Samma dag la vi ut vår sköna, dyra och fantastiska säng på Blocket. Dags att inte bara nöja oss med något som är bra utan unna oss det som vi från början ville ha när vi köpte säng men som för fem år sen inte gick att få tag på här.

Vi tänkte att om vi säljer sängen så måste vi komma igång med att slå ut väggen och göra alkoven som vi annars riskerar att bara prata om och aldrig komma till skott med. För en vattensäng fyller vi inte bara upp och tömmer för att placeringen inte är så smart. När vi har den på plats ska den stå på rätt plats från början.

Eftersom intresset varit rätt svalt så har vi också tagit det rätt lugnt med våra planer. Okej, tiden att fixa hemma lyser visst med sin frånvaro den också. Men ändå.

Vi har snart blivit klara i badrummet. Vilket år som helst har vi en spegel också. Ska bara borras i betongväggen först.

För att ta lite i taget tänkte vi att vi successivt skulle flytta och tömma ur rummet där alkoven ska vara och göra i ordning barnens rum först… Men med en stor dubbelsäng där blir det inte mycket plats över.

Ändå drog jag till Botkyrka för ett par veckor sen köpte en loftsäng på Blocket. Nånstans ska man ju börja, eller hur?
När Lillebror blir stor nog ska han sova under den så får de mer yta till att leka på istället.

Igår kollade vi lite närmare på hur vi kan göra med golvet när vi slår ut väggen. Vill ogärna behöva lägga om golvet i hela lägenheten på köpet. Men så länge sängen är kvar har vi liksom ingen brådska. Vi behöver nog en morot (eller piska kanske ) för att få arslet ur. Det var ju det sängförsäljningen skulle tjäna som.

Nu ser det äntligen ut som att vi blir sänglösa till helgen. Oops! Det var ett par här i kväll och kollade och ska fixa bil att köra hem den i.

En vattensäng är det typ tre veckors leveranstid på. Så nu har vi lite att stå i för att komma i ordning. Annars får vi sova på soffa och madrass tills vi är klara.

Är det en bra piska kanske?

Att be om hjälp

Varför ska det vara så svårt att be om hjälp?

Jag hade behövt ta mig över den tröskeln igår, bara för att Bryta Barriären. Och ändå gjorde jag det inte. Vissa saker har jag inga problem att be om hjälp med. Vid andra tillfällen får jag för mig att jag borde kunna klara mig själv. Och då är motståndet stort. Jag får för mig att den jag eventuellt skulle be om hjälp av skulle döma mig för någon anledning. Att jag inte klarar av något som jag tror att andra fixar med lätthet. Stoltheten tar överhanden. Utåt.

Inåt blir jag istället liten och irrationell. Det logiska delen av mig är som bortblåst. Då är det bara mina känslor som styr. Jag blir irriterad, grinig och ställer till med scener hemma. Just då blir det mitt sätt att få Maken att förstå vad jag tänker. Istället för att öppna munnen och säga vad det är som pågår i mig. Just då tycker jag att han ska kunna läsa mina tankar.

Det gör han aldrig. Han hör däremot att dörrarna stängs med lite hårdare tag och att jag blir lite avig över lag. Och så kommer han till mig och frågar, ”hur är det fatt”? Han kommer med en idé på lösning. För han vet vad det är jag behöver. Med honom kan jag vara öppen. Där kan jag be om hjälp. Oftast.

En dag i taget

Det har nu gått en månad sen Lillebror föddes. Han är precis en månad idag. Snart en månad och ett dygn. Som tvåbarnmor tar jag en dag i taget.

När han var två veckor gammal var det dags för Pappan att gå tillbaka till jobbet. Jag kände mig långt ifrån återhämtad. Hade några dagar just då som var urjobbiga. Ville bara vara ifred. Tålamodet i botten, gråten nära (hela tiden) och ville bara vara för mig själv och helst sova.

Härliga läkaren från sjukhusen ringde samma dag för att höra hur det var med mig. Innan jag knappt sagt något sa hon att hon skulle vilja sjukskriva mig, som en förebyggande åtgärd. Om jag och Pappan tyckte att det var en bra idé.

Eftersom jag har en lång förlossningsdepression i ryggsäcken från tiden efter Storasyster får jag helt enkelt acceptera att jag är i riskzonen för att hamna där igen, även om jag inte innan har velat tro att så skulle vara fallet. Nu har jag ett nätverk och ett skyddsnät omkring mig som håller koll på mig. Och där jag kan få ventilera mina tankar, oro och funderingar.

Känslorna och tankarna idag är långt ifrån hur jag mådde efter tiden med Storasyster som bebis. Tror inte heller att jag kommer att hamna där den här gången. Mycket tack vare mitt skyddsnät. Men med min historia och efter en mentalt påfrestande graviditet med mycket oro och bearbetning tar det extra tid och kraft att återhämta mig. Åtminstone om jag ska tro psykolog, läkare och barnmorska. Jag har stort behov av vila och avlastning för att orka med.

Vi pratade om det hemma i några dagar och kom fram till att det är precis vad vi behöver just nu. Så i drygt två veckor till är Maken hemma (till att börja med) så att jag får tid att vila och att komma in i rutinerna som tvåbarnsmamma.

Jag tar dagen som den kommer. Tar hand om Lillebror, ammar, byter blöja, ammar, vyssar, byter, ammar och så försöker jag sova så snart han har ett längre sovpass. Om inte Storayster kommer hem från dagis precis då förstås.

För att bryta mina mönster är några av rekommendationerna från psykologen att se till att komma ut lite varje dag, träffa vänner och andra mammor. Samt att sova, äta och klä på mig varje dag…. Som nybliven mamma hinner klockan bli både ett och tre på eftermiddagen ibland innan det är dags för en dusch och pyjamasen byts ut mot andra myskläder…

Jag lägger pussel

Jag håller på med ett födelsepussel.

För några månader sedan var alla bitar i en enda röra. Det fanns inte ens något facit för hur slutresultatet skulle se ut. För att inte tala om osäkerheten om hur många bitar pusslet innehåller.

Jag har jobbat på bred front hela graviditeten för att sortera upp bitarna. Utan något tydligare mål än att det när pusslet blivit lagt borde finnas en livs levande person utanför min kropp istället för inne i min mage. Jag har mest gått omkring och varit orolig, stressad över att det närmat sig och undrat hur det kommer bli att bli tvåbarnsmamma. För att inte tala om själva förlossningen…

Den senaste veckan är det som att kartongen till pusslet plötsligt dök upp med färdiga instruktioner, tydlig bild och vilka bitar som återstod att lägga. Jag lokaliserade vilka bitar som saknades, letade fram dem och har också hittat rätt plats för de flesta av dem. Ett par återstår.

När jag följer mitt hjärta och blir medveten om känslan som är starkast inom mig är det som att allt bara faller på plats. Då är allt så lätt. Då kan jag beta av bit för bit. Och så snart en bit är lagd så blir nästa tydlig, klar och tillgänglig för mig att också lägga på rätt plats i helhetens pussel. Allt för att mitt födelsepussel ska bli så vackert och fint som jag kan önska mig.

Snacka om belöning för att jag bröt min barriär och ändrade en utstakad plan som skapades i april.

Vad hindrar dig från att…

… bryta dina barriärer?

Häromdagen ställde jag en fråga om vad som gör att du tar dig över tröskeln när något känns läskigt och tar emot att göra. Jag har hittills fått ett svar. Skulle bli glad om fler vill kommentera

När jag har tänkt på inlägget har jag insett att det är ju minst lika viktigt att förstå vad det är som håller oss tillbaka. Vad är det som gör att du inte bryter en barriär som kommer upp. Som gör att du stannar i din lilla box, komfortzon eller vad du valt att kalla din bekvämlighetszon?

För min del är det alltid alltid rädsla. Den kan vara av stora mått mätt och ibland bara en liten skiträdsla. Dock handlar det alltid om att jag är rädd för att göra det som står framför mig. Rädd för vad andra ska tycka, rädd för att jag inte vet HUR jag ska göra, för att jag inte vet vad jag kommer få ut av det, eller något annat som jag just då tycker verkar vara en otroligt smart idé för att hålla mig från att utvecklas. För det är ju precis vad det handlar om att bryta barriärer och gå utanför komfortzonen.

Vi utvecklas. Vi växer och vi lär oss något som vi annars inte skulle kunnat om vi valt att inte trotsa rädslan och istället stanna kvar i lådan.

Nä, jag förordar att bryta barriären oavsett vad rädslan står för. För känslan jag får när jag nått fram är alltid en segerkänsla. Jag känner mig stolt, trygg och säker och vet att jag kan göra det bara jag vill.

Och nu är jag nyfiken på hur du tänker. Vad är viktigast för dig? Hur tänker du kring att bryta en barriär, vad håller dig kvar och vad får dig att ta steget? Det finns inget som är rätt eller fel. Vi har alla olika tankar, förutsättningar och erfarenheter. Det som känns rätt för dig är troligen också det bästa för dig.