Jag måste ha mina hörselkåpor när vi blandar mamma
Ett tåg kommer lastat
Har också lagt in ett nytt inlägg hos barnen. Kommer nog lägga in lite mer av kommentarerna där i fortsättningen av den enkla anledningen att det blir smidigare att spara deras minneskommentarer på deras sida.
Jag lyckades förresten fånga båda barnen på samma foto idag.
Vad tycks?
Det är inte lätt när man har så mycket att stå i hela tiden…
Finaste killen i stan tog tre steg idag. Alldeles själv!
Tio dagar äldre granntjejen var inne och kikade på ombyggnaden och han blev så betagen av henne så han tog sina små steg fram för att sen ta ett stadigt tag om hennes axel.
Det ska va småtjejer till att locka honom till framsteg. Första steget han tog själv var i veckan. Mot Storasyster såklart.
Mot mig slänger han sig bara raklång fram. Kan förstås tolkas som att han har väldigt brått fram till mig bara.
Så måste det vara.
Ändå äter han gott och det går ingen nöd alls på honom. Han är en riktigt nöjd liten tjomme. Oftast.
Sen är det ju långt ifrån bara storleken som är olika med dem. Deras personligheter och intressen verkar också gå isär märker jag.
Här är några jämförelser. På både gott och ont skulle jag gissa.
Storasyster har varit tidig med allt, från att vända sig om till mage vid 2,5 mån. sitta när hon var 5 mån & 1 vecka till att gå vid 9,5 och att ha ca 30 ord som 1-åring. Hon har alltid varit väldigt metodisk och testat sig fram med det hon velat lära sig. Bestämde sig vid 9,5 månad för att kliva i och ur lära-gå vagnen för att träna på det. Lyfte jag ur henne så klev hon bara upp i den igen och vi har egentligen sällan varit oroliga att hon skulle göra något tokigt och slå sig (förrän nu när hon är en trotsig 3-åring då´rå). När hon var lika gammal som Lillebror är nu (,5 mån) gick hon stadigt själv med vagnen framför sig. Hon har alltid gillat ett visst kroppsligt avstånd och somnade aldrig i vår famn efter de första spädismånaderna. Att ligga bredvid henne och amma gav jag upp tidigt. Hon var aldrig still (ALDRIG). Hon ammade och ammade och ammade och blev expert på att snutta utan att äta, och att sova vid tutten. När hon sen tyckte att hon var klar var hon färdigsoven och sov sen inte så mycket mer under dagarna. Tills hon blev några månader. Då kunde hon sova flera timmar på dagen, när vi väl fick henne att komma till ro vill säga.
Storasyster 3 år. Bild från 8 mån. kommer
Det enda de är rätt lika på (som jag kan tänka på nu) är att de båda har sovit bra på natten redan från början.
Lillebror å sin sida ammar för att äta, när han blivit mätt så vänder han bara bort huvudet och vill absolut inte ha mer. Men så är han inte så supersugen på napp heller. Han har tills nu legat stilla intill mig när vi ammat och tycker att det är rätt mysigt att ligga kvar och mysa efteråt också. Han gosar in sig i famnen och jag vill mer än gärna att han ska somna i min famn på kvällen, bara för att det är så mysigt. Men han somnar oftast precis lika bra i sin egen säng, utan stora krusiduller eller metoder. Samma sak är det i vagnen. Han pratar också rätt mycket (har väl att brås på…) men än så länge är det ingenting som går att urskilja som ord. Han vänder sig om till mage nu när han är 8 månader och ett par veckor, men bara i sängen av någon anledning. Han tar sig ännu inte framåt, varken liggande, krypande eller sittande. Lärde sig sitta vid 7 månader och vill gärna hålla i våra händer så att han kan stå upp. Men är långt ifrån en egen balans. Det där metodiska lärandet har jag ännu inte sett och plötsligt släpper han bara våra händer utan någon koll. Befarar att han blir den vi kommer få plåstra om både en och två gånger…
Lillebror 8,5 månad, viljan att ta sig framåt finns där i alla fall
Båda är två nöjda små barn även om jag tror att Lillebror har en helt annan humor och skrattar mer än Storasyster gjorde så tidigt. Men det kan förstås finnas andra skäl till det…
Fick äran att följa med in på dagis (jaja, förskolan, men jag tänker fortsätta säga och skriva dagis) idag eftersom Storasyster inte ville släppa taget om mig. Lillebror var vaken och fick följa med han också.
Hade jag inte hållit i honom hade han nog blivit uppäten av nyfikna bebistörstande förskolebarn i treårsåldern.
Sedermera behövde Storasyster kissa och tog med sig både mig och bästa kompisen in på toaletten. Bästisen tjatar varje dag på sin mamma att hon också vill ha en bebis och har döpt en av sina dockor efter honom. Hon är minst sagt förtjust kan man säga. Det var också hon som pussade söta Lillebror…
Efter en liten stund går konversationen såhär mellan de två små stora tjejerna:
Jag tror Lillebror tycker om mig. Han är nog kär i mig.
Jag inflikade: Ja, det tror jag också.
Han är nog kär i dig med (till Storasyster) Är du kär i honom?
Ja, det ÄR jag.
Ja, vad säger man. Det ska börjas i tid. Vi får hoppas att kärleken inte kommer emellan bästisarnas stormande vänskap så småningom…
Det är Påskafton och barnen har somnat själva i varsin säng. I varsitt rum.
Storasyster för första gången (förutom när hon var en liten pyttis, då hände det ibland). Efter att ha somnat rakt upp och ner i soffan ett par kvällar i veckan var hon tydligen redo att sitta själv i sängen och läsa en stund efter att Pappan legat där och läst och sjungit ett tag.
Lillebror somnade som vanligt under täcket efter en stunds sprattlande. Ikväll förflyttade han sig en bra bit ner från kudden dessutom. Alla har sina sätt att somna…
Hon har inte slutat med napp. Verkligen inte. Jag har tänkt flera gånger att jag skulle uppdatera er på det men det har bara inte blivit av. Idag finns anledning att göra en bildlig uppdatering i stället.
Jag misstänker att det här med att fortsätta med napp hänger ihop med att Lillebror också använder napp när han ska sova. Framför allt på dagarna. Jag tror det handlar om en samhörighet med lillebrorsan. Det är viktigt att ha lika och göra lika som han just nu.
Storasyster är en väldigt social, verbal och glad liten person. Som många barn i den här åldern (antar jag) finns det också vissa saker som hon blir rädd för. Hon är exempelvis väldigt rädd för okända och höga ljud. Vi är osäkra på om det är att hon har känsliga öron eller att det blir otäckt när hon inte vet vad det är. Hemma jobbar vi med hennes rädslor genom att förklara för henne vad som låter, har bett grannar meddela i förväg när de ska borra t.ex. Då kan vi sätta på hörselkåporna i förväg och prata om vad som kommer hända. Jag märker att det är ett sätt som funkar för henne.
Jag tror överlag inte på att undgå rädslor. Jag tror det är mycket bättre att lära sig att trotsa det man är rädd för. Att få hjälp att ta sig igenom och se vad som händer på andra sidan. Känna stoltheten när man gjort något som är väldigt skrämmande och läskigt. Vi har hittills haft ett par sådana utmaningar med Storasyster.
Nu är det dags för hennes allra första Luciafirande. Det är hennes första år på dagis och på måndag har de firande med hela dagisets alla barn och föräldrar, utomhus på eftermiddagen. De tränar på luciasångerna och hon sjunger dem så glatt här hemma samtidigt hon dansar runt. I helgen fick hon välja om hon ville vara tomtenissa eller pepparkaksflicka och vi köpte en tomteklänning som hon invigde när vi klädde granen i söndags.
Tomtenissa klär julgranen
Igår tog en dagisfröken upp med Pappan att hon tyckte att Storasyster kanske inte skulle vara med i tåget, för att hon tror att hon ska bli rädd. Jag förstår absolut att det är av ren omtanke för att det inte ska bli till en skrämmande upplevelse. Det jag inte förstår är att det första förslaget till lösning skulle vara att hon inte ska vara med alls. Att vi skulle hämta henne innan och hon inte får vara med på det som hon varit med och förberett sig för. Det gillar jag inte alls!
Det är möjligt att Storasyster inte alls skulle förstå vad hon gick miste om och att det är vi föräldrar som reagerar för att vi vill att hon ska vara med. Mitt hjärta säger mig något annat. Jag tror hon vet och förstår och också ser fram emot Luciatåget. Det blev också bekräftat i morse vid lämningen då hon stolt berättade för en annan fröken att hon skulle ha sin tomteklänning på sig i tåget.
Samtidigt som hon är framåt och stursk så är hon en känslig tjej. Och samtidigt som jag inte vill ge henne en skrämmande upplevelse av Luciafirande vill jag inte heller att hon ska tas ifrån möjligheten till att det blir ett väldigt speciellt och spännande minne. Vi får väl hitta en annan lösning ifall hon nu skulle bli rädd. Jag vill inte vara den som skyddar från rädslor genom att helt undgå ”faran”. Jag är hellre den som lär att rädslor är okej och att alla är rädda ibland.
OM hon nu ens blir rädd. Vem är det som bestämmer att hon ska bli det? Genom att vi vuxna ger henne vibbarna att Luciatåget med mycket folk på den stora gården är skrämmande. Eller kan vi ge henne känslan av att det är en spännande och stor upplevelse genom att prata om det istället?
En helt annan sak är ju varför de ska göra det så stort med de små barnen om de tror att det kan vara skrämmande för dem. Det räcker väl med ett litet tåg inne i lokalen med bara några barn i så fall. Det skulle vara nog så fint.
Storasyster har fått för sig att det inte är okej att pussas längre. Hon kan pussa oss på kinden när vi ber om det, men när jag råkar (säkert inte alls avsiktligt…) pussa henne säger hon till på skarpen: -Man får inte pussas!
Häromkvällen frågade jag när man får pussas. Jag fick följande självklara svar:
-”När man blir stor. Då kan man gifta sig. Då får man pussas.”
Hon ska förstås gifta sig med sin mamma. Lyckliga jag som får pussas. Så häromkvällen gifte vi oss, i hennes säng innan sovdags. Hennes förklaring på vad man gör när man gifter sig är:
-”Man gör bara så här, (slår ut med armarna som det är världens mest självklara sak) gift, gift, gift.”
Så enkelt det verkar. Varför la vi egntligen ner ett halvårs planering innan vårt bröllop…?
Maj 2005
Sov en stund på pappas mage
Efter mat och en bra stunds träning på att stå i min famn var det dags för babygymet en stund. Att ligga på mage gick kanske inte så bra idag. Lite för tätt inpå maten kanske.
Träning på mage
Bättre var det att boxas med leksakerna i gymet. Idag var han riktigt pigg och pratade och boxade en lång stund (nåväl 5-10 minuter iaf) för att få dem dit han ville.
En kul stund på gymmet
Ordningen återställd...
Jag som var helt säker på att han skulle äta mer innan det var sovdags ikväll. Kanske läge att natta mig själv. Ska nog be Pappan om hjälp, han verkar ju vara bra på det 
