I brist på annat

Hade en deg kvar sen i julas. Även om den inte var gammal så fick vi den bara att dela sig när vi kavlade ut den. Därav tjockleken.

Hon är så söt när hon sover…

Inskolningstider

Hört på fiket häromdagen.

Tre killar mellan 30-40 sitter och fikar. Jag hör den ena säga att ”man kommer skratta åt det här om några månader”. Jag förstår att nåt hänt och känner mig lite osäker om jag vågar ställa vagnen med sovande Lillebror intill. De kanske kommer va högljudda och väcka honom.det här är min tid.

En telefon ringer.

”Nej, här är det ingen som gråter.”

Det är tre pappor som troligen skolar in sina första små barn på förskola. Telefonen går runt till var och en och alla får de lugnande besked. Barnen har slutat gråta och är nöjda, trots att papporna gick från dagis.

Snart är det Lillebrors tur. Min bebis. Han som är så liten, inte pratar, rör sig inte ur fläcken om jag ställer honom på marken ute i snön. Om mindre än två månader ska han skolas in och min tid som föräldraledig är över.

Ett sting i hjärtat. Jag vill inte ha fler barn och gå igenom allt en gång till. Men jag vill inte heller att han ska bli stor. Min lilla älskling som blir så arg när han inte får komma in i stereoskåpet och skruva på knapparna och som tar mig i handen och visar när han vill dansa.

Hur ska jag kunna lämna honom på dagis varje dag?

Vilodagar

När Storasyster började sin trots vid tvåårsåldern berättade en av mina bästa vänner att det blir viloperioder efter en tuff period med trots. Hon pratade om några veckors vila innan nästa steg tar vid.

Jag har aldrig upplevt att vi haft veckor av vila hemma hos oss med Storasyster test av gränserna. Snarare ett par dagar. De har ofta infallit när hon varit sjuk dessutom. Kanske för att hon då inte orkat helt enkelt.

Med viloperiod menar jag att barnet landat i de ”gränser som de testat sig fram till” innan de är mogna för nästa fas.

Igår hade vi en helt konfliktfri morgon och kväll (förutom nattning) och i morse likaså. Jag njöt!!! Och berömde!

Idag klockan tre var vilan slut. Skulle inte gå hem. Skulle va den som stängde dörren in till dagis. Skulle ta ut strumporna ur torkskåpet själv och när jag la in dem igen gjorde jag det i fel skåp. Hon plockade till slut ut dem och la dem i ”rätt” torkskåp för att sen SJÄLV ta ut dem igen. Grät på dagis, på vägen hem, kissade i overall och hela alltet. Trots att jag frågat om hon skulle kissa innan vi gick. Men då hade hon ju inte fått bestämma själv…

Så… Den underbara vilan höll i sig i en och en halv dag den här gången… Eller så är hon sjuk i morgon. Vi har ju ändå varit friska i hela tio dagar nu så det ärväl hög tid igen…

Barn under tre

Är det därför barn under tre inte ska ha små leksaker?

Vargen kommer

Maken har varit dålig sen julafton.

Det där efterlängtade jullovet som jag sett fram emot har fortfarande inte börjat, för mig åtminstone. Istället för att kunna rå om bara mig själv lite varje dag rår jag nu om tre andra och får lägga mig själv åt sidan ett tag till.

Storasyster har varit frisk, om än lite hostig, hela tiden och är minst sagt rastlös nu för att hon inte får komma ut. För grejen är den att själv har jag också mått dåligt. Halsont och huvudvärk. Idag är det bättre och jag bestämde att hon och jag skulle gå hemifrån och fika i eftermiddag. Det behöver vi båda och det blir lättare för Pappan att bara ha Lillebror en stund.

Så får ungen för sig att säga att hon är ”kräkig”. Vi rusar från matbordet till toaletten och inget kommer. Hon säger att hon lurades och vi pratar om vad det innebär. Att om man luras många gånger om sånt så är det till slut ingen som tror på vad man säger.

Några minuter förflyter. Samma sak igen.

Tror fan att jag vågar gå med henne till Forum då… Jag vet ju inte om hon faktiskt ÄR illamående eller inte. Så tillförlitlig är hon inte.

Så, vi blir hemma en dag till. Yippie!!! Not!

Min önskelista

Vid middagsbordet:

” Jag: jag önskar mig friska barn i julklapp.
Hon: Nej, man kan inte få det i julklapp. Först får man bebisar, sen växer de och blir stolta över mammorna och papporna. ”

Jag hoppas det håller i sig. Länge!

Presenttorka

En dagisfröken slutar för att hon ska börja plugga. Vi ska köpa en present och jag har frågat Storasyster vad hon tycker.

-En bil.
-Tror du K tycker det är kul med en bil?
-Ja! Men hon har ju barn.

Ett par dagar senare pratar vi om det igen och hon har fattat grejen att en leksak kanske inte K tycker är så roligt.

Hon: En vuxensak!
Jag: Vad då för vuxensak tycker du?
Hon: En smurf, kanske.
Jag: Men det är väl ingen vuxensak?
Hon: Joho. De é ett gosedjur!

Ehhh… Pratar vi verkligen om samma smurfar. Dessutom, vem är jag att säga vad K tycker om. Kanske det får bli en bil ändå. Eller?

Längtan efter kamrater

Hon har varit hemma från dagis i två veckor och längtat efter sina kompisar varje dag. Eller kamrater som hon själv säger.

I början var hon alldeles förtvivlad för att hon inte fick gå och undrade om hon aldrig skulle få komma tillbaks. Sen har det gått bra och hon har varit så duktig och förstått att när kopporna är borta så får hon gå tillbaka igen. Annars kanske hon smittar sina kompisar.

Igår ringde en fröken och frågade hur hon mår och berättade att alla kompisar längtar efter henne. Innan läggdags valde hon kläder hon skulle ha på sig idag så att vi skulle göra morgonen så smidig som möjligt. Min erfarenhet säger mig att det kan bli lite jobbigt och nervöst att komma iväg när hon haft ett längre uppehåll. Samtidigt som hon längtar så är det en lång tid att vara borta.

Med spänd förväntan fick hon snabbt på sig favoritkläderna. Ett par grå manchesterbyxor och ballerinakjol. En rosarandig långärmad topp och på det sin älskade kalasklänning. Kanske inte precis den kombo jag själv skulle valt… Men men… Trivs hon så trivs jag.

En liten stund senare kommer hon lite ledset och oroligt in till mig i badrummet

Tänk om de inte tycker om mig när jag har de här kläderna…

Lilla gumman!

Mitt hjärta värker när hon redan som 3,5 har såna tankar. Hur hjälper jag henne med detta? Säger självklart att det inte är kläderna de längtar efter utan det är HON som är viktig.

En aning rastlös

Efter två veckor hemma med två barn, som första veckan var hängiga och gnälliga och andra pigga men smittande, känner jag mig en aning rastlös och vill se både andra väggar och människor än de jag sett hela dagarna.

Plus att det finns saker jag både behöver och vill få gjort som inte är det smidigaste med två barn hemma. Min hjärna klarar nog dessutom bara av att stimulera barn ett visst antal timmar per dag.

När så Maken kommer hem från jobbet och det kryper i kroppen på mig för att få lite tid ”off kids” för att ladda om jublar jag inte precis när han omtänksamt föreslår att han kan laga maten. Än mindre med denna lyckliga kommentar från Storasyster:

Jaaaa, jag vill leka med mamma!!!

Med en aning dåligt samvete låser jag istället in mig på toaletten och tar en varm dusch. Då hör jag nog inte heller stimmet utanför. Och har jag tur lagas maten under tiden…

Jag bör förtydliga att jag har tyckt att det varit riktigt mysigt att ha henne hemma de senaste dagarna så även om hon säkert skulle ha kunnat vara på dagis fick hon vara hemma ett par extra dagar. Men i morgon är det dags. Då börjar vardagen med tidspassningar igen.

Snart har Maken jullov. Då får jag semester och ska köra en 10-dagars utmaning med Bikramyoga. Längtar och samtidigt inte… Är du på?

Hur blir vi någon annan?

Mamma, blir vi någon annan när vi blir stora?

Funderingen kom troligen efter ett råd från en jurymedlem till två tävlande i en stor musiktävling: ”Var inte någon annan än den ni är”.

Kärleken till en liten son

Jag kryper ner i värmen där Lillebror sträckt ut sig och somnat i den böljande sängen. Värmen sprider sig i min kropp. Den kommer inifrån.

Jag är så glad att han ligger här. Jag är så glad att han vill ligga i vår säng. Och jag är så glad att jag vill att han ska sova mellan oss.

Jag känner de små mjuka fötterna trampa på mina ben och min mage när han letar efter en skön ställning intill mig, under mitt täcke.

Han vaknar till och sätter sig upp. Kanske undrar han vart han är. Om han är trygg och kan sova vidare. En liten stund lägger han sig över min mage innan han rullar ner över min arm igen. Han nöjer sig inte med nappen i natt och i min längtan över att äntligen få somna är jag glad att han finner närheten och lugnet i mitt bröst. Han äter och minuterna innan jag somnar tänker jag på hur jag ska kunna sluta amma.

Jag är så tacksam att jag gav mig tid. Och att jag lyssnade på min psykolog när jag redan för ett år sen var redo att ge upp amningen. Att jag då trodde att det var den som gjorde att jag mådde dåligt. Hon tänkte att amningen var viktig för vår anknytning och nu i efterhand vet jag att det inte var amningshormonerna som gjorde skillnad. För i så fall hade inte allting vänt som det gjorde i september.