Kärleken till en liten son

Jag kryper ner i värmen där Lillebror sträckt ut sig och somnat i den böljande sängen. Värmen sprider sig i min kropp. Den kommer inifrån.

Jag är så glad att han ligger här. Jag är så glad att han vill ligga i vår säng. Och jag är så glad att jag vill att han ska sova mellan oss.

Jag känner de små mjuka fötterna trampa på mina ben och min mage när han letar efter en skön ställning intill mig, under mitt täcke.

Han vaknar till och sätter sig upp. Kanske undrar han vart han är. Om han är trygg och kan sova vidare. En liten stund lägger han sig över min mage innan han rullar ner över min arm igen. Han nöjer sig inte med nappen i natt och i min längtan över att äntligen få somna är jag glad att han finner närheten och lugnet i mitt bröst. Han äter och minuterna innan jag somnar tänker jag på hur jag ska kunna sluta amma.

Jag är så tacksam att jag gav mig tid. Och att jag lyssnade på min psykolog när jag redan för ett år sen var redo att ge upp amningen. Att jag då trodde att det var den som gjorde att jag mådde dåligt. Hon tänkte att amningen var viktig för vår anknytning och nu i efterhand vet jag att det inte var amningshormonerna som gjorde skillnad. För i så fall hade inte allting vänt som det gjorde i september.

Brutna barriärer

Vi har brutit några barriärer här hemma sista veckan:

• Jag har slutat nattamma. Visserligen får jag söva om några gånger under natten, men han äter inte.

• I veckan har jag nattat båda barnen själv. Två kvällar på raken och jag är grymt imponerad över föräldrar som har det som vardag. Need I say more?

• Lillebror somnade i egen säng igår kväll. Vilket framsteg. Vi är på rätt väg!! Jag och Storasyster sjöng Sången om sommaren femtielva gånger, jag buffade i rumpan och vickade lite på sängen tills han somnade. I egen säng. Utan att tutta.

Sen sover han rätt bra i egen säng också. Där är jag lite mer kluven eftersom jag gillar att ha honom i sängen intill mig. Däremot blir det svårare att stå emot amningen på natten så jag får ta det onda med det goda.

Stopp i mjölkfabriken

Det finns många åsikter kring amning. Vissa är säkert sanna. Andra är just åsikter vilka är olika för olika mammor.

• Alla kan amma
• Det är bara att lägga barnet vid bröstet i början. Det vet vad det ska göra.
• Det är mysigt, underbart och härligt
• Ju mer man ammar desto mer mjölk. Mao; för att öka tillgången, amma ofta
• Ammar man mindre minskar också mjölken
• Man är en ”sämre” mamma om man ger flaska (absolut inte min åsikt)
• Barn som får flaska på kvällen sover hela nätter. Andra inte

Osv osv. Listan kan säkert göras lång. Jag skriver heller inte att alla dessa åsikter är mina egna. Men det är sånt där som småbarnsmorsor ofta snacka om över en Latte eller två.

För egen del har jag med Lillebror lärt mig att tycka om att amma och jag har ingen tanke på att sluta förrän han fyller femton, eller nåt åt det hållet. Storasyster slutade jag amma efter 10,5 månad och hon sökte aldrig, ALDRIG, bröstet efter det.

Jag tycker att det är mysigt när han ligger där och med sina små händer plockar ut bröstvårtan och stoppar in den igen, som om den ligger fel i munnen eller nåt. Jag gillar att kunna ge honom tryggheten, närheten och näringen. Jag fascineras också ibland över hur han håller på på kvällarna då han kryper runt i sängen, borrar ner huvudet i täcket, upp igen, tillbaka till mig. Suger lite, kryper iväg igen. Lägger sig över min mage för att få tag i det andra bröstet och ibland nästan ligger upp och ner för att få i sig några droppar. Tills han är så trött så han inte längre orkar krypa iväg utan stannar kvar och äter sig så mätt så han plötsligt bara vänder bort huvudet och toksover.

När Storasyster var i samma period och kröp omkring samtidigt och låg upp och ner gillade jag det inte. Då ville jag bara sluta. Nu tycker jag det är lite lustigt och gulligt.

Här är mina tankar kring punkterna ovan;

1. Jag tror inte alls att alla kan amma. Det finns en massa skäl till varför vissa inte kan. Sen vill inte alla heller. Och det är också helt okej. Deras barn blir också människor. Och mammorna blir mammor.
2. Skitsnack. Det är långt ifrån självklart att barnet vet hur man ska göra. Än mindre mamman. Det är SKITjobbigt i början. Gör ont som fan och man får profylaxandas för att slappna av.
3. Återkommer till det där med härligt eller inte.
4. Ju mer man ammar desto mer mjölk – se punkt tre.
5. Min erfarenhet är att det stämmer. Annars skulle man ju gå med mjölk i tuttarna tills man fyller nitti.
6. Moderligheten ligger inte i huruvida man kan eller vill ge sitt barn mat från bröstet eller ej.
7. Det där med att sova hela nätter tror jag mer har att göra med vilket barn det är. Båda mina barn har tidigt sovit hela nätter utan att matas med flaska på kvällen.

Inlägget skriver jag för dem som tror att det BARA är härligt och fantastiskt. Visst är det härligt. Om man får det att funka för både barn och mamma. Vilket inte alls är självklart. Men OM det funkar så kan det vara både mysigt och fantastiskt och en källa till närhet för både barn och mamma. (men det kan man ju få även med flaska)

Men så finns de där tillfällena när ungen snart är elva månader och får feber och inte vill annat än att amma. När det finns mjölk så det räcker efter den vanliga måltidsordningen med kväll, morgon och ibland en gång på dagen. Plötsligt ska det ammas flera gånger på dagen och även på natten, eftersom han är för trött och ovillig att äta något annat.

Eftersom kroppen är så finurligt ordnad så hörsammar den barnets röst och skickar iväg en order till fabriken att här förväntas mer mat. Eftersom det är leveranstid på någon dag eller två så kommer mjölken igång lagom tills ungen har blivit piggare och inte längre vill ha så mycket  Då spränger det i bröstet som för att tala om att ordern är framkörd.

Det är bara det att mottagaren har ångrat sig lite och tycker något annat är mycket mera intressant och själv finner man sig stående som en kossa i ett varmt ångande bås och mjölkar och masserar för att få loss det där som inte kunde levereras. Och om det inte släpper så väntar mjölkstockning och 45 gradig dusch i en timme för att lossa upp det där bröstet som ungen inte velat äta från på lääänge mer än på kvällen i en särskild ställning och där mjölken blivit till gammal klumpig grädde som satt sig fast som en propp. Men nu ska här fram mjölk…

Kunde han inte åtminstone haft vett att beställa fram mer där kranen redan är fullt öppen? Det hade liksom varit lättare då, än att få fart på ett som bara strilar lite och som kalkat igen en aning.

Eller så är det de där gångerna där suget på ”pumpen” är så starkt så det känns som vacuum när han suger. Och det gör ont, även om tuttarna är vana efter nästan elva månader.

Men visst är det härligt att amma. Jomenvisstserru!

Amningshyss

Lillebror har äntligen kommit på att han inte behöver ligga på rygg resten av livet.

Han tränar särskilt gärna på att vända sig till mage när jag ammar honom på sängen. Sen gör han allt han kan för att ta sig tillbaka till tutten för att fortsätta att äta. På mage.

Då är det bra med långa tuttar.

Andra hyss, som inte gillas, är att han prompt ska stoppa in fingrarna i min mun när han äter. Och dra i läppen med sin lilla krok till pekfinger. När jag hindrar honom går han på näsan i stället. Han är stark den lille filuren. Fy dig!

Tre år har gått

För tre år sen var jag i fullaste sjå med att invänta värkar på förlossningen. Jag hade blivit igångsatt efter att det visat sig att mitt vatten gått, fast jag inte märkt av det. Jag hade gått över knappt en vecka och det var inte aktuellt att vänta in att kroppen skulle sätta igång. Pga infektionsrisk som det är när vattnet gått.

De satte in en gel som skulle mjuka upp och sen få igång alltihopa. Lite grann hände väl och jag fick lite molande värk, men det blev värkstimulerande dropp någon gång efter midnatt. Från igångsättning tog det 19 timmar och från krystvärkarna som aldrig gjorde sig synliga tog det en timme och fyrtio minuter av pressande och krystande innan hon till slut kom ut.

Hon med egen vilja. Hon hade väl helt enkelt inte redo än och då skulle vi minsann få jobba för att få ut henne. Än idag är det svårt att få med henne på noterna om hon inte själv vill. Då blir vi nästintill alltid osams.

Tre år. Tre år som jag inte förstår vart de tagit vägen.

Det är första året som jag själv på en årsdag tänker tillbaka på det som hände. Inte bara det att Storasyster kom och att jag blev mamma. (För det blev jag långt senare. Långt senare!) Nej, jag tänker på den där kvällen och natten. Och hela dagen när vi kämpade för att hon skulle komma ut. Hur jag hade velat promenera och röra mig och istället knappt kunde röra mig. Hur jag velat att kroppen själv skulle vara redo och veta vad den skulle göra och inte vara beroende av medicinska ingrepp som dropp och press på mage. Hur jag velat få känna av det där ruset efteråt som jag hört andra prata om istället för det mörker som jag gick in i. Hur jag velat förstå den där känslan av obeskrivbar kärlek som bara finns där från start istället för att få kämpa så länge för att överhuvudtaget bara överleva. Och ta mig över vattenytan.

Nu har det gått tre år och jag kämpar fortfarande. Vi har underbara stunder och vi har jobbiga stunder. Oro kantas med glädje. Ilska och brist på tålamod kantas med kärlek. Kärlek till den mest fantastiska lilla tjej som finns. En tjej som ständigt lär mig om mig själv och som ideligen påminner mig om hur jag vill vara och vad jag vill att mina barn ska få med sig i sin ryggsäck genom livet.

I morgon fyller hon 3 år.

Min tjej! Tre år? Ofattbart!

Jag älskar dig!

Älskar du mig med?

Att Storasyster och jag hade en jobbig start tillsammans är inte precis någon hemlighet för de som hängt med här ett tag eller som jag pratat med om det.

Mest handlade det om att jag mådde väldigt dåligt efter förlossningen med henne. Här är ett exempel. Det finns fler än så men jag orkar inte länka till dem just nu, kanske en annan gång.

Vi har bråkat och tjafsat oavbrutet ett par dagar känns det som. Säkert har det mycket att göra med att hon varit sjuk, vi är trötta och slitna, farfar har dött, vi var på begravning i fredags och har inte vårt vanliga tålamod på grund av det heller. Sen har det självkart att göra med att hon ska äta penicillin också. Ett trixande och joxande för att kanske lyckas få i henne två av fyra milliliter. Med lite tur och mycket tvång.

Eftersom att vara storasyster innebär att det finns ett litet syskon att ta hänsyn till. Ibland är det han som måste komma före och jag förstår att hon i vissa lägen tycker att det är orättvist. Även om det är så det måste vara.

Igår insåg jag att hon och jag har alldeles för lite tid tillsammans bara vi två. Så vi tog bilen på uppdrag ”Köpa stor badbalja”. På vägen dit somnade hon och var mer än slut när jag fick lov att väcka henne. Piggnade till efter ett tag och vi hade lite mysigt ett tag, tills hon inte fick provcykla längre. Där började det. Det slutade med en skrikande unge som försökte klättra ur vagnen när jag lyft i henne där för att hon inte fick stanna kvar på Coop och åka i grodor och hästar. Såg framför mig hur både hon och jag skulle ha kunnat ligga på golvet och slå för att få vår vilja fram. (Jag mest för att visa hur galet det var). Märkligt nog blev jag där och då helt lugn och satte fast henne i bilen, med tvång…

Den utflykten blev inte särskilt lyckat slut på.

Ikväll har varit en annan kväll från helvetet. Undrar vad grannarna under tror egentligen… Storasyster övertrött och kan inte på något sätt vara stilla och komma till ro. Måste gråtande hållas fast för att slutligen och lugna ner sig och kramas. Mitt i tumultet vaknar Lillebror, livrädd. Jag behöver trösta. Maken sitter på sängen och får inte komma nära henne. Hon ser på mig och frågar

Varför älskar du Elmer?

Älskar du mig med?

Just då försökte jag bara svara på hennes frågor. Var alltför arg för att släppa taget. Efteråt, när jag lämnat henne och Pappan i sovrummet för att natta Lillebror, för fjärde gången ikväll, brast mitt hjärta och stora tårar föll.

På Mellanvården har de förstått att Storasyster tar upp mycket tid och funderingar både för mig och Pappan. De har erbjudit att vi kanske kan hitta tid för henne och mig, till hösten. För att vi ska kunna reparera det som blev tokigt från början. Mitt hjärta lättade så snart jag fick frågan. Det är nog det jag velat från början, men inte kunnat förklara.

Nattliga funderingar

Vaknade klockan fyra i morse av att Lilleman stånkade i sängen utan att egentligen vara vaken. Eller var det för att tuttisarna sprängde även den här morgonen? Jag trodde inte det gick efter sex månader. Trodde det skulle avta med mjölken då. Men inte här inte. Den här gången är det verkligen inte ett problem.

Gick upp för att lätta på trycket (och ge honom det på flaska när han väl skulle vakna). Pumpade lätt och snabbt ut 120ml från höger bröst, bara genom att tömma ut det som var spänt.

Fåglarna kvittrar utanför det smutsiga köksfönstret. Fortfarande mörkt ute. Våren och ljuset är snart här.

Lilleman gnäller lite igen och jag tar upp honom. Hellre ge honom mat nu och få sova sen än att tro att jag ska få somna om, för att sen bli väckt fem minuter senare.

Han är varm. Väldigt varm. Dumma täcket som är så stort. Och varför ska han envisas med att ha hela täcket över ansiktet? Eller är det feber? Han har 38,6. Feber! Skit! Vi som skulle på frukost på syrrans dagis i morgon.

Jag ger honom flaskan som han tömmer utan att blinka. Lätt match. Rapar lite och lägger honom till andra bröstet. Bröstet som alltid är mer välfyllt. Han tömmer det också. Utan att blinka. Jag hjälper lite på traven genom att massera de lite hårdare partierna på slutet. Först då verkar han bli nöjd. Hur mycket får han i sig egentligen?

Han rapar och gnäller. Tror det är bajs på gång. Lägger honom på armen igen och hjälper honom få upp benen mot magen. Han gnyr lite, tar några djupa andetag, stänger ögonen och somnar. Vad nu?

Sitter med honom i famnen och förundras över hur det kan vara så annorlunda. Att en kan vara så lugn och ha så lätt komma till ro när den andra är allt annat. Det ljusnar ute. Fåglarnas kvitter tilltar. Min trötthet likaså. Dags att sova en stund igen innan dagens brus överröstar tystnaden och fåglarnas underbara sång.

Anknytning, depression och tabu

För en gång skull ska jag länka till ett inlägg på DN´s insida. Inte så att jag har någon policy om att aldrig göra det. Men till att börja läser jag den inte så ofta. För det andra är det för mig viktigt att det har en personlig relevans.

I den här artikeln beskrivs en del av det som jag själv har känt. Det där som jag har svårt att både prata om och att skriva om. Det där som är tabu att prata om och att känna. Som så många som inte upplevt det inte förstår. Tänkte bara att kanske intresserar det någon.

Veckan som gick

Det har varit en vecka utan så mycket bloggande.

Det började för ett par veckor sen med att bröstvårtorna smärtsamt sa ifrån. Sprack runtom och sved. Allt annat än skönt när han ammade. I torsdags fick jag hjälp av en vän och granne som jobbar på amningscentrum. Gjort en odling på svamp som jag inväntar svar på. Så tills vidare avlastar jag brösten med att pumpa och ge honom på flaska och bara amma lite grann varje dag. Det gjorde skillnad och de läkte ihop fint. Tänkte att jag kunde amma fritt igen och i eftermiddags kom det lite blod när jag pumpade. Igen.

Antingen är det någon form av infektion som ska behandlas eller så har hon rätt i att han har ett lite för hårt tag när han suger som gör att det sliter så på vårtorna. Jag vill inte behöva sluta amma nu. Gillar det faktiskt den här gången. Plus att det är behändigt att alltid ha maten till hands. Plus att jag tror det är bra för vår anknytning och kontakt. Plus att han får bra näring. Plus, plus, plus.

Sen blev Storasyster magsjuk natten till lördagen, i vår säng, och vi ägnade natten och eftermiddagen i tvättstugan. Den här gången slog vi bort kommentaren sekunderna innan hon däckade i soffan klockan åtta på kvällen ”Jag måste kräkas. Nej, jag ska bajsa” med att hon nog bara var illamående av trötthet. Det skulle vi inte ha gjort.

Straxt före 02 höll lilleman på att vakna till för sitt nattmål. Storasyster låg bredvid mig i stora sängen, började gnälla, gny och pruppa. Tänkte även då att det bara var nummer två på gång och gick själv upp på toa. Hörde hennes hostning och visste direkt att NU kommer det. Och så var cirkusen igång.

Hon grät för att hon mådde dåligt. Han grät för att han blev rädd av den plötsliga uppståndelsen mitt i natten.

Jag kände mig bara tacksam för att vi var två vuxna sådär mitt i natten. Tänk att trösta båda samtidigt i det läget…

Igår var det måndag och dagisdag igen och jag fick lite välbehövlig vila.

Vem bytte ut min bebis?

Vaknade en morgon i veckan och undrade vart min lilla bebis har tagit vägen.

Det är ju bara några dagar sen som jag kallade honom Mini. Han var så liten och så skrynklig och kunde inte mycket mer än att äta, sova och skrika.

Han vilade mot mitt bröst och min handflata var det enda som behövdes för att hålla honom stilla. Handlederna var smala som den tjockare delen på min ena tumme. Och han sov och han sov. Jag undrade om det verkligen var normalt att sova så mycket.

Nu är det ett litet barn här vars favoritsysselsättning är att sätta fart på sin babysitter så han får gunga upp och ner. Ibland sitter han i en barnstol och äter mosad potatis. Eller så vänder han sig från rygg till mage. Pratar och gurglar. Säger ifrån när han inte får uppmärksamhet. Blir arg när han faktiskt inte vill ha mer mat från bröstet utan bara vill få sova och suga på en napp i stället. Han sträcker sig efter tidningen som ligger nära honom på bordet när han sitter i mitt knä. Tar en leksak i ena handen och lägger över den i den andra. Och så skrattar han och pratar med sin älskade storasyster som så snällt tolkar och talar om när han är trött eller hungrig. Eller om han tänker på sin mamma eller pappa.

Jag misstänker att det är någon som varit här och bytt ut honom mot en större modell under natten. För inte kan han ha vuxit så här mycket på bara min bröstmjölk?

Vänteläge

Jag ska börja i en grupp med 3 andra små bebisar och mammor på BUP. Eller Mellanvården som de tydligen kallas.

Gruppen handlar om anknytning till bebisen och bearbetning av det som är jobbigt i situationen. Det är en pågående grupp och när en mamma är redo att gå vidare och klara sig på egen hand blir en plats ledig för en ny mamma med bebis. Barnen är alla under ett år.

Tanken var från början att jag skulle komma igång i januari. Första mötet med psykologerna var före jul och då skulle jag troligen få en plats i februari. Igår var vi där igen. Jag, Maken och Lillebror. Fortfarande inget datum klart och nu lutar det åt mars.

Dubbla känslor med det. Jag vill komma igång samtidigt som det är skönt att få några veckor att få komma in i mina nya rutiner. Gruppen innebär en hel dag med de andra mammorna och bebisarna och ett individuellt samtal varje vecka. Så det blir lite att stå i när det kommer igång. Jag har en hel del tankar kring vad jag vill och behöver jobba med, men det får räcka så här för nu. Orkar inte skriva mer för stunden. Haft en tung dag.