Dagen då sekunder gjorde skillnad

Annandag jul. 2004. Thailand.

Klockan var 14,30 då jag och min vän Ängeln var på en strand på Koh Samui. Vi hade tagit det lugnt på förmiddagen efter att kvällen innan ha legat på en klippa och tittat på stjärnorna och konstaterat hur små vi är här på jorden. Hur lite vi har att säga till om, egentligen. En kompis kommer tillbaka från en bar där han råkat se nyheterna och berättar att det dragit in en jättevåg över Patong och att tusen personer lär ha dött. Jag trodde han skämtade. Varför man nu skulle skämta om något sådant.

Efter en stund fattade vi nog i alla fall att något stort hade hänt och började inse att vi borde höra av oss hem och berätta att vi mådde bra. Vi var ju på andra, säkra, sidan av Thailand så det kändes inte så angeläget i början.

Det som för mig var angeläget däremot var vart den där killen jag träffat några dagar tidigare hade varit samma förmiddag. Vi skulle ju träffas nästa dag. Jag skulle flyga dit och vi skulle få några dagar tillsammans innan semestern var slut. För att se vart det kunde leda. Men hur skulle jag veta om han klarat sig? Jag önskade att de fått för sig att spela golf just den här dagen. För då tänkte jag att de nog var säkra. För om de tagit en long tail båt ut för att bada kändes det osäkert. Och hotellet låg precis vid stranden.

När vi tagit moppen tillbaka till vårt hotell började jag förstå hur stort det måste ha varit i Sverige. Jag hade minst åtta meddelanden på telefonsvararen. Från personer som normalt inte ringer mig, men som visste att jag var i Thailand. Själv blev jag som besatt och ville bara kolla min mail. För att se om han meddelat sig. Det var det enda sättet vi kommunicerat på hittills. Han hade telefonen kvar i Sverige. Jag kollade på eftermiddagen, före middagen med vännerna, jag kollade efter middagen. Inget mail. Oron gnagde i kroppen. Jag bokade om biljetten jag hade till Phuket dagen efter. Vart skulle jag ta vägen om jag åkte dit? Hur skulle jag kunna få tag på honom? Om han fortfarande levde förstås. Minns att jag tänkte att hans familj, som jag inte visste något om egentligen, skulle läsa hans mail och undra vem det var som skickat de där mailen. Om de skulle kunna läsa dem förstås. Annars skulle mina frågor aldrig besvaras.

Allt var så förvirrat de där första dagarna efter tsunamin. Jag var ju helt oskadd och utan fara och ändå var jag så påverkad. Av något som jag då visste så lite om. Det blev mest spridda rykten, från personer som träffat någon som hört något, eller någon som lyckats komma åt en svensk internetsida med nyheter. Eller pratat med någon i Sverige.

Jag minns att det sista mailet jag skickade till honom den kvällen var med inställningen att han mådde bra och att vi skulle ses på flygplatsen den 29:e. Jag var tvungen att tänka positivt.

”Tanker pa dig! Hoppas du mar bra och kommer at din mail snart!!
Kramar L”

Morgonen efter sa jag hejdå till min Ängel som flög tillbaka till Australien. Följde sen med C och barnen för shopping. Mina tankar var hela tiden någon annanstans. Jag ville bara få ett livstecken. När jag äntligen kom åt en dator med internet igen hade jag fått ett mail bara halvtimmen innan.

”Hej L!

Jag ar glad att saga att allt ar bra med mig. Jag stod i mitt rum pa vaning 3 nar vagen kom. T lag i sitt rum med M. De hann simma ut och uppfor trappan. Alla hans grejor ar borta. P har inkvarterat oss hos en norrman uppe dar han bor ovanfor Patong Beach.
Jag hade en osannolik tur. 20 minuter tidigare var jag och handlade i en underjordisk butik.
Alla pa vart hotell klarade sig. Peter ar nog ruinerad.
Hade jag inte traffat T pa planet, hade jag varit pa Phi Phi. Dar ar allt forstort.
Nu ar jag pa Karon Beach och pratar med Fritidsresor. Internet fungerar mycket daligt.
Vi ses pa flygplatsen pa onsdag.
Langtar efter att fa se dig igen.

Kramar T”

Tårarna rann nerför kinderna när jag kunde andas ut. Äntligen visste jag. Meningen som återkom i mina tankar var; ”Träffar jag honom igen, så släpper jag honom aldrig.”  Nu har det gått fem år och han sover sött här i min säng.

Samtidigt som mitt liv vändes till något bra slogs så många andra människors liv i spillror. Jag är så tacksam att jag fick med mig den här erfarenheten och upplevelserna även om jag självklart önskar att det aldrig hade behövt inträffa.

Det var så många tankar och känslor den där tiden. En jag minns nu är att jag undrade varför i hela friden jag hade hela mitt bagage med mig hem. Någon annan hade behövt det bättre. En annan är att om jag inte velat så mycket angående Maken i början så hade jag också varit där. Vart hade vi varit då när klockan var 10 på Annandag jul? På stranden? Varför var jag på rätt plats när andra var på fel plats vid fel tidpunkt? Det var så små marginaler som gjorde skillnad den där dagen. Vissa var större än andra. För mig handlade det om en dag. För Maken var det 20 minuter. För någon annan var det ett par minuter eller sekunder som gjorde skillnad. Många hamnade tyvärr smärtsamt på fel sida om marginalen. För dem var det något som gjorde skillnad åt andra hållet den där morgonen den 26 december 2004. Dagen då sekunder och minuter gjorde skillnad.

Det är när jag tänker på dem som jag också påminner mig om hur tacksam jag är över det jag har idag. Det är många som fick en helt annan vändning i sitt liv som säkert också frågar sig varför de var just där de var den där morgonen.

5 år senare

KÄRLEK

Jag pratade med min kära vän och granne Lisa i morse (nåväl när Lillebror och jag vaknat utifrån hans tidszon). Av någon anledning har det undgått henne hur jag och Maken träffades. Hon visste bara att det var på ett plan till Thailand. Hon hade ännu hört alla omständigheter runt omkring. 

Jag känner att det är på sin plats att påminna mig själv om hur det gick till. För att läsa Tryck här.

Min största barriär

I ett av bloggens första inlägg skrev jag om vart min resa med ”Brutna Barriärers Belöning” började.

Efter det har det blivit tydligare och starkare vad det innebär. Att det verkligen kommer en belöning utav att bryta barriärer. Det har jag sett på många olika sätt sedan dess.

Hösten 2004 hade jag bestämt mig för att jag skulle leva själv och jag skulle inte (med eftertryck på INTE) lägga ner tid och energi på att träffa någon att dela mitt liv med. Jag tyckte att det varit rätt struligt ett tag bakåt och samtidigt hade jag insett att jag behövde rå om mig själv. Förstå vad jag behövde för att må bra och göra det som jag gillade att göra. Utan att lägga fokus på att vara och bli omtyckt av andra. Det jag förstod (inte bara intellektuellt) var att om jag inte visste vem jag var och vad jag ville ha i mitt liv skulle jag ha svårt att träffa rätt person att dela livet med också.

En kär vän (jag kallar henne min Ängel) var i Australien i flera veckor under hösten och skulle avsluta sin resa med att åka till Thailand och fira jul. Hon tyckte att jag skulle komma dit och fira med henne. Jag har jobbat inom resebranchen i rätt många år och varit på utlandsresor själv. Då alltid i jobb. Däremot hade jag aldrig varit på en riktig semester på egen hand och tyckte att det var bland det läskigaste jag kunde utsätta mig själv för. Min kompis skulle vara i Thailand en vecka och träffa andra gemensamma vänner till oss. Jag tyckte det var för kort tid att åka så långt bara för en vecka och efter många tankar och överväganden tog jag mod till mig och beställde en tvåveckorsresa.

Hjälp!! Vad skulle jag göra alldeles själv så långt borta en hel vecka? Och vad skulle andra tänka om att jag var själv i Thailand? Att jag inte hade några vänner. Att jag var knäpp osv… Det var sådana tankar och frågor som snurrade i mitt huvud inför att åka själv. Jag var väl helt enkelt rädd för att vara ensam med mig själv. Eller nåt. Idag är det svårt att förstå hur jag tänkte då. Men DÅ var det otroligt tydligt, läskigt och skrämmande.

Innan jag kom iväg var det flera som sa ”du ska se att du träffar mannen i ditt liv när du åker” och liknande. Jag tyckte det lät osannolikt. Dessutom så skulle jag inte träffa någon. Jag skulle vara själv i minst 6 månader till. Hade fullt upp under våren med andra åtaganden så jag skulle inte ens ha tid, tänkte jag…

Min resa till Thailand var en av de större barriärerna jag brutit. Tänk om jag innan anat vilken belöning det skulle ge mig. Undra om jag varit lika rädd och tyckt att det var lika svårt att ta mig över kanten då?

Redan 1,5 timme efter att planet lyft förstod jag att något hade hänt. Bredvid mig hade en man slagit sig ner, som fått byta plats med ett annat par som fått splittrade platser. Vi började prata på en gång och redan vid mellanlandningen efter halva flygresan kändes det som vi känt varandra i 100 år. En kille vi också lärde känna där trodde att vi redan var ett par. Sån kemi måste vi ha utstrålat redan från start.

Vad som hände de där veckorna i Thailand är en känd historia. Vi var där julen 2004. På skilda platser just den 26 december när vågen sköljde in över kusterna. Jag firade julen på Koh Samui med mina vänner. HAN var på PhiPhi Island över juldagarna och åkte därifrån till Patong dagen innan.

Det tog mer än ett dygn efter att vågen slagit in som jag fick ett livstecken från honom. Då bara ett kort mail där jag kunde läsa följande meningar:

”Jag ar glad att saga att allt ar bra med mig. Jag stod i mitt rum pa vaning 3 nar vagen kom. Xx var i sitt rum med Y. De hann simma ut och uppfor trappan. Alla hans grejor ar borta. Vi har blivit inkvarterade hos en norrman uppe dar agaren till hotellet bor ovanfor Patong Beach.
Jag hade en osannolik tur. 20 minuter tidigare var jag och handlade i en underjordisk butik. Alla pa vart hotell klarade sig. Agaren ar nog ruinerad. Hade jag inte traffat xx pa planet, hade jag varit pa Phi Phi. Dar ar allt forstort.
Nu ar jag pa Karon Beach och pratar med Fritidsresor. Internet fungerar mycket daligt.
Vi ses pa flygplatsen pa onsdag.
Langtar efter att fa se dig igen.
Kramar T”

Jag minns att jag satt i en liten internetbutik och tårarna rann när jag läste hans mail. Jag var så glad att han klarat sig. Vi som var i Thailand fick inte samma nyheter som kablades ut på tv i Sverige och det tog ett tag innan man förstod vart det hade slagit som värst. Det första jag fick höra på eftermiddagen den 26:e var att vågen slagit in över Patong och att 1000 människor dött.

Det jag visste var att Tony bodde på ett strandhotell i Patong och jag önskade att de bestämt sig för att spela golf den dagen. För då hade de varit någon annanstans än på hotellet.

En tanke som ekade i mitt huvud inför hemresan var ”Om jag träffar honom igen så släpper jag honom aldrig”.

Jag minns så tydligt min oro, min känsla och nervositet inför hemresan några dagar senare. När han och hans kompis äntligen kom och ställde sig i incheckningskön var det som allt annat försvann. Vi såg bara varandra och vi ville inte släppa taget. Mitt i allt det jobbiga och kaosartade som var på flygplatsen och på hela resan hem hade jag min nye vän brevid mig. Han hade vunnit mitt hjärta. Jag gav upp tankarna på att jag skulle leva ensam resten av det där året som jag bestämt mig för. Vi påbörjade vår resa tillsammans under omständigheter som var tuffa och som omkullkastade alla tankar på spel och att inte våga ge oss in i något som kändes stort för oss.

Det var så många som förlorat sina nära och kära dessa dagar så att vi hittat varandra blev för oss en gåva som vi ville vårda. Det var bara att kapitulera för vart känslorna förde oss och vara tacksamma för det vi fått med oss ifrån vår resa.

En kompis sa till mig ett par veckor senare: ”Du har varit borta i två veckor och kommer hem ett helt liv senare”.

Det var en så passande beskrivning så jag vill gärna citera honom här.

Jag bröt en för mig stor barriär och fick med mig så oändligt många insikter och erfarenheter från min resa. Vi kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet. Så det gäller att chansa, våga och ta tillvara de tillfällen vi bjuds i livet. Följa vårt hjärta och göra saker som vi mår bra av.

Ge energi och tid till saker som ger energi tillbaka.
Våga Bryta Barriärer för att nyfiket se vilken belöning som ges på andra sidan.