Självinsikt

Jag (i ett sista försök att motivera att bli klar med maten): -Hur många tuggor har du kvar där nu?
Storasyster: Fyra.
Jag: Hur många minuter tar det innan du är klar då?
S: Åtta.

Kan inte annat än att hålla med. Eller t.om. att det var väldigt optimistiskt tänkt…

Vilodagar

När Storasyster började sin trots vid tvåårsåldern berättade en av mina bästa vänner att det blir viloperioder efter en tuff period med trots. Hon pratade om några veckors vila innan nästa steg tar vid.

Jag har aldrig upplevt att vi haft veckor av vila hemma hos oss med Storasyster test av gränserna. Snarare ett par dagar. De har ofta infallit när hon varit sjuk dessutom. Kanske för att hon då inte orkat helt enkelt.

Med viloperiod menar jag att barnet landat i de ”gränser som de testat sig fram till” innan de är mogna för nästa fas.

Igår hade vi en helt konfliktfri morgon och kväll (förutom nattning) och i morse likaså. Jag njöt!!! Och berömde!

Idag klockan tre var vilan slut. Skulle inte gå hem. Skulle va den som stängde dörren in till dagis. Skulle ta ut strumporna ur torkskåpet själv och när jag la in dem igen gjorde jag det i fel skåp. Hon plockade till slut ut dem och la dem i ”rätt” torkskåp för att sen SJÄLV ta ut dem igen. Grät på dagis, på vägen hem, kissade i overall och hela alltet. Trots att jag frågat om hon skulle kissa innan vi gick. Men då hade hon ju inte fått bestämma själv…

Så… Den underbara vilan höll i sig i en och en halv dag den här gången… Eller så är hon sjuk i morgon. Vi har ju ändå varit friska i hela tio dagar nu så det ärväl hög tid igen…

Lång dags färd emot natt

Så kändes det i morse.

Trots sovmorgon för andra dagen i rad (det måste ha något med det där Tavegylet att göra. Kanske skulle ta och fortsätta med det. Nu har jag ju fått smak av att sova ) började Storpricken med att helt enkelt inte svara på tilltal. Och så fortsatte det. Dagen lång.

Pms:ig som jag är har jag verkligen väldigt lite tålamod med sånt. Jag tycker det är ignorant och nonchalant och jag går igång på fem röda. Då har det ingen betydelse att hon inte är mer än 3,5 år. Jag tycker (känslomässigt) att hon ska fatta bättre.

Nu är det så att vi fått rådet att prova att inte göra det så svårt för henne hela tiden. Att komma ihåg att hon inte är äldre än hon är. Utvecklingsmässigt kan hon vara mycket äldre än hon är. Men känslomässigt kan barn inte vara äldre än just den faktiska åldern. Eftersom hon är så tidig i det mesta och kan så mycket så är det lätt att falla in i att hon kan och helt glömma bort att det också blir för mycket och för svårt för henne ibland.

Idag har jag fått tänka på det. Många gånger. Vi pratade också om det hon och jag och hon höll med. Ibland blir det för svårt och vi ställer för höga krav. Nu längtar jag tills nästa möte för att få ventilera mer och få fler råd och tips. För vissa dagar blir det bara fööör mycket.

Problemlösning

Helgen tog lite andra vägar än vi hade tänkt oss.

• jag mätte fel på någon list som Maken sen sågade. Måste göras om…
• upptäckte den för…de kilen som hamnat under golvet och dagen gick åt till det.
• golvet är på plats igen. Finally!
• en golvlist är åtminstone på plats och en möbel på sin rätta plats. Alltid något.

Lillebror har fått mer mat och mindre tutte på dagen. Kanske beror nätterna på för lite mat.

Storasyster trotsar vidare och söker all typ av uppmärksamhet. Bra OCH dålig Allt från kläder till kisseri och mat är strider. Till slut pratar hon och jag ut och det visar sig att hon inte tycker jag ser henne tillräckligt när jag jobbar så mycket här hemma… Vi benar också ut att hon tror att hon ska ramla ner i toaletten, hellre vill ha ett vitt toalock och att ”ankan” (sittringen) ska tas in igen. Plötsligt flyter det på igen.

Tills måndag morgon kommer och första kommentaren på morgonen är;

”Jag är sur!”

Bådar inte gott…

Vem är det som bestämmer egentligen?

Blir helt matt av alla dessa strider. Allt verkar handla om att få bestämma.

”Mamma, du och pappa och jag, det är vi som bestämmer. Inte Lillebror. Han är liten.”

Så lät det häromdagen och visar bara lite på hur hon tycker att det ligger till. Vi, Pappan och jag, är inte helt överens om påståendet. Ibland har vi dock inte mycket att säga till om känns det som. Hon har hittat sitt maktmedel och då är det allt annat än lätt att nå in. Jag avskyr att bråka om mat och toabesök eftersom det är bra om barnen lär sig själva vad kroppen säger. Är man hungrig så äter man och är man kissnödig så går man på toa. Dock bestämmer hon sig för att låta bli om något inte blir som lilla fröken tänkt sig. Eller om hon bli tillsagd. Hon ska själv bestämma, så det så!

Det kan handla om allt ifrån att vi ber henne gå på toa och prova att kissa till att Lillebror råkar äta med en sked som hon anser är hennes egen eller att det är fel färg på sugröret som hon får. Eller att jag sätter mig på en plats som hon vill sitta på.

Med andra ord spelar det ingen roll vad vi gör, det blir fel i hennes ögon i vilket fall… Och hon skriker och gråter. Och jag säger att ”det spelar ingen roll hur mycket du gråter, det blir så här i alla fall”. Hon blir ”skickad” till rummet och kommer tillbaka när hon lugnat sig. Ibland.

Hon var sjuk i helgen och det blev som en kulmen efter det. Hoppas det kan komma några lugnare dagar snart. För jag behöver vila från dessa konflikter lite.

Älskade lilla Lillebror som stampar i golvet och skriker när han blir arg får gärna stanna som ettåring, alltid. Ser inte fram emot hans trotsperioder…

Och ändå; små barn små bekymmer…. Vill jag verkligen veta? Nä! Var sak har sin tid. Det bestämmer jag mig för att tycka i alla fall.

Eller vad tycker du?

Dagens tema: full i fan och om att vinna en fajt

Jag och Maken fick oss en eftermiddag på Bauhaus (klinkers och matta) med avslut på ByggOle (golvlister).

Mormor som alltid säger ”vilka underbara barn ni har” när hon varit med dem en dag eller kväll svettades en aning (minst sagt) efter eftermiddagens utmanande Storasyster.

”Full i fan” tror jag visst att hon kallade henne… Jag förstår inte alls vad hon menar. Öööhh, eller hur var det nu?

Tack kära Mormor för att jag fick möjligheten att andas lite idag! Det behövde jag efter denna dag.

Tyvärr måste jag säga att slutade ungefär som det började. Med gråt. Efter mig…

Imorgon blir det dagis. Frisk eller inte

Bestämd vilja

Jag har just tagit mig igenom en timmes hysteriska utbrott med skrik och gråt.

Utlösaren var så enkel att jag ville att hon skulle gå på toaletten och prova att kissa. Det ville hon absolut inte och sen har hon inte velat något annat heller. I alla fall inte om jag har frågat. Hon skulle också må bra av att få lite mat i magen. Särskilt eftersom en anledning till utbrotten är att hon troligen är både trött och hungrig. Men inte heller det går. För då skulle hon ju inte få bestämma själv.

Och nej, hon har fortfarande inte varken kissat eller ätit. Om hon inte knaprat i sig moroten jag stack i handen på henne nyss…

Önskar jag kunde säga att Lillebrors humör verkar vara lättare. Men det är en kille med temperament det. Han stampar i golvet och skriker när vi tar bort honom från något vi anser mindre lämpligt för honom att leka med. Åtminstone visar han sitt humör tidigare än vad Storasyster gjorde. Med henne upplevde jag att det var när det var dags att börja på dagis som hon visade sin vilja ordentligt. Då var hon 19 månader. Han är bara 12…

Giv mig styrka.

Mutor och belöningar

Tack för tips, råd och support i jobbiga dagar med envis Storsyster.Det har hjälpt mig igenom!

Som jag skrev häromdagen fick vi koncentrerade droppar med Kåvepenin. En milliliter är allt som ska sväljas så smaken behöver inte vara kvar i munnen så värst länge.

Varken Maken eller jag ropar hej innan sista droppen är tagen. Men vi har gjort stoooora framsteg här hemma kan jag skriva med eftertryck. Fortfarande trilskas hon och blir stressad och springer iväg så snart medicinen kommer på tal. Fortfarande kniper hon ihop munnen och får hållas kvar i famnen innan vi får stoppa in sprutan med dropparna. Inte varje gång sväljs de ner. Men det skriks och gråts inte längre. Tack och lov!!!

Vi lindrar smaken efteråt med Pappans fantastiska idé om favoritgodiset Mentos. (Så det där med sockerstopp fick vila ett tag.)

Sen gör vi ett kryss på tavlan. Ett kryss för varje mentos. Vid första heldragna strecket får hon en efterlängtad jojo och efter det andra ett munspel. Streckade linjen avgör halva vägen fram. När alla tio dagarna är till ända får hon äntligen ta ner mikrofonen som står på hyllan och leka med den.

Tack Fiafiber för tipset!

Bara ett kryss kvar till jojo. Vad hon nu ska ha för glädje av den mer än att snurra den runt runt omkring sig och slå sönder både Lillebror och saker i sin väg

Vad gör vi för fel?

Har det förresten framgått att jag ifrågasätter mig själv sjukt mycket och vad det är jag och vi gör för fel eftersom det blir så här. Är det något vi skulle gjort annorlunda från början? Har det att göra med hur hennes start i livet var? Har det med mig och mina erfarenheter att göra osv? Eller är det bara sån hon är?

Om hon nu ”vinner” och det inte blir någon fortsatt kur den här gången heller, hur gör vi då nästa gång hon blir sjuk och behöver medicin? Det är ju inte bara Kåvepenin hon vägrat, det har varit lika med flytande Alvedon och Ipren, som faktiskt är helt okej med svartvinbärssmak.

Känner mig verkligen elak som går igenom allt detta ”bara för att vinna”. Men vad har vi för val?

En smula uppgiven

Känner mig aningen uppgiven ikväll.

Filten ligger i en ihoptejpad kartong i förrådet med löfte om att fås tillbaka när penicillinkuren är avklarad. Eller i morgon bitti om hon tagit dagens två sista tabletter som hon skulle. Strax innan sovdags fick hon ett erbjudande om att få sova med filten om hon tog skeden med kolasås som jag erbjöd henne.

En gång sa hon ledset

Min filt. Nappen.

när vi låg och läste inför natten. Hon förstod att det inte var någon idé att tjata, bråka och gråta om den. Hon var fullt medveten om att det var det som gällde eftersom hon vägrat medicinen idag. Och det spelade ingen roll.

Jag har fått någon kommentar om varför jag tog just filten. ”Funkar inte det, funkar inget” var min tanke. Det funkade fyra gånger, sen tog den äckliga smaken överhanden och det spelade inte längre någon roll.

Kolasås var ytterligare ett av alla förslag som sjukvården gav mig råd att prova med idag. Jag har ringt flertalet samtal för att få prata med en barnläkare. Antingen så är det semesterstängt, telefontid i typ fem minuter på morgonen, eller så får jag prata med någon specialist på barnfrågor (som faktiskt var den som tipsade om kolasås) vars enda lösning i slutänden var att boka in henne för en ny bedömning på samma Närakut som skrev ut Kåvepeninet från första början. När jag sa att det är en BARNLÄKARE jag vill prata med den här gången så skulle jag ringa till barnmottagningen på sjukhuset. Och det var ju en sjuksyster där som kopplade mig till denna specialist.

Jag har förstått att just Kåvepenin är den äckligaste varianten av penicillin. Och att det mot Borrelia tydligen bara är den som gäller. Det ironiska i sammanhanget, om det finns något, är att hon inte vill vara utan sina Omega 3 tabletter som hon får varje dag. Den har en smak som de flesta vuxna skulle avstå att tugga på. Men inte hon. Hon tycker den är god.

Nu har ju vi begåvats med en både smart, stark och evinnerligt envis tjej så hon är för smart för att gå på när jag kommer med något till henne att äta och är misstänksam redan innan. Tog självklart inte emot kolasåsen mer än stoppade fingrarna i skålen där det fanns lite extra för att smaka på. Hon är för stark för att hållas i och spruta in i munnen på. Hon vägrar svälja och fräser i slutändan ut det ändå. Och hon är tillräckligt envis för att klara av att vara utan både filt och nappar om hon måste för att slippa.

Som Hanna skrev i en kommentar ”hon kommer gå långt”. Och så är det kanske, om vi bara tar oss igenom åren på vägen dit och lyckas få in henne på rätt spår. För vem vet vad hon annars kan få för sig…

Önskar vrida klockan framåt

Känner mig närmast förtvivlad över att inte lyckas få Storasyster att ta medicin. Att förstå allvaret och att vissa saker bara är att göra, eller åtminstone att göra som vi säger.

Efter att ha känt smaken av dem så har hon bestämt sig för att det är äckligt och hur mycket jag än disikerat leverpastej, torkade aprikoser och russin för att operera in tabletterna i dem så att hon kan svälja utan att känna smaken så SKA hon tugga så att det blir äckligt och sen spottas allting ut igen.

I morse tog det kanske 1,5 timme innan vi var klara. Pappan tog eftermiddagspillret med sig när de drog iväg till Farbror och kom hem utan lockbeten men med piller intakt.

Hon och jag har haft vår värsta fajt någonsin, där jag inte alls var arg, men höll i henne för att hon skulle ge med sig till slut och förstå att jag menar allvar. Kändes som en evighet innan hon släppte mig inpå sig igen och jag skulle helst haft allting ogjort. Det var fullständigt vidrigt och slutade med att vi båda bara grät. Låg på golvet och läste nära varandra en lång stund efteråt. Allt detta gick vi igenom utan att hon på något sätt förstod och gjorde som vi bad, trugade, lockade eller erbjöd godsaker efteråt.

Önskar också att det gick att skita i medicinen, för det gjorde vi sist. En halsfluss går ju över ändå. Men nu, vad blir konsekvensen i så fall? Och samtidigt måste hon ju lära sig att ibland måste vi göra saker även om det är äckligt och vi inte vill…

Jag är glad att hon är viljestark. Eller? Just nu tror jag faktiskt inte att jag är det. För detta är SKIT!

Otillräcklig tvåbarnsmorsa…

Vi är hos älskade Morfar och Ylva den här veckan på semester. Vi har varit hemifrån i två veckor och det har gått över förväntan med Storasysters humör och samspelet mellan syskonen.

Igår blev det lite mer utspel mellan dem (framför allt Storasyster som pockade på uppmärksamhet) och vi kom på kvällen att prata om syskonskap, att bli sedd eller inte bli sedd. Ett väldigt intressant och givande samtal för mig. Tack!

Hon var självklart inte med i samtalet utan låg och sov i källaren långt ifrån oss och alltså inte en chans att höra våra samtal. Ändå var det som att de båda visste att vi pratat om något som gällde dem båda för för första gången på länge vaknade båda två på natten och var ”otröstliga”. Först Lillebror innan vi ens hunnit avsluta kvällen (ööhhh natten kanske är mer riktigt…). Han somnade om sådär runt halv tretiden kanske. Någon gång på morgonkvisten kom Storasyster som valt ett eget rum till sig, in och var ledsen. Pappan flyttade över sig själv till större säng och jag somnade om. En liten stund. Lillebror vaknade, ammade och var sånär på klar när hon vaknade igen och storgrät. Jag hade hoppat ut genom fönstret i hennes dröm och hon undrade varför. Ett bra tag senare var klockan sju och Lillebror somnade äntligen om och vi sov väl alla till strax före nio kanske.

Det som hände sen var att Storasyster i ett obevakat ögonblick puttade omkull Lillebror framåt så han slog sig så att han blödde från munnen. Klart skamsen men ändå inte ångerfull. Bara en liten stund senare hinner jag precis stoppa den stora pilatesbollen som skickas iväg med all kraft rakt emot honom där han fridfullt sitter i dörröppningen.

Hon blir precis ursinnig för att jag hinner stoppa upp henne. Tar henne om axlarna och säger ifrån. Inte alls med sådan ilska som jag nog använt tidigare. Nu reagerade hon. Verkligen! Kanske använde jag mer kraft i mina ord eller så var det att hon blev tagen på bar gärning.

Pappan kom och lugnade. Mig ville hon inte vara hos. ”Jag slog henne” sa hon och slet sig från min famn.

Härlig morgon med andra ord. Nu är hon iväg för att bada och fiska krabba med Pappan och Ylva. Innan de åkte försökte jag luska vad det var som gjorde att hon var dum mot Lillebror. Hon vill vara med mig. Inget särskilt ska vi göra men jag ska vara med henne. Visst kan jag bli bättre på det. Det är bara att det ibland ändå inte känns som det räcker. Har hon fått en massa tid och uppmärksamhet så blir det ändå utspel när Lillebror är nära. När han sover är hon inte intresserad. När han är vaken är det ändå bara hon som gäller.

Jag gullar, busar och pratar mycket med henne för att jag vet att hon behöver uppmärksamheten. Jag sitter bredvid henne när vi äter för att hjälpa henne. Och Lillebror. Ofta äter jag efter alla andra (särskilt nu under semestern har det blivit så) Tiden räcker inte till så värst mycket mer.

Önskar att det kan lätta snart och att vi kan hitta fler och bättre lösningar. För när det blir såhär är det tufft. Det går inte att släppa ögonen ifrån dem eller lämna dem själva i ett rum om än för bara 30 sekunder. Rätt var det är så smäller det.