Torra nätter utan blöja

Första natten var torr.

Andra natten pågår.

Hon stapplade nyss yrvaket ut ur sovrummet, kissade snabbt, tvättade sina små söta händer och skyndade tillbaka till sängen samtidigt som hon slängde en snabb nöjd blick på sig själv i spegeln i hallen på vägen.

Inte ett ord kröp över hennes läppar och ändå var stoltheten i hennes ansikte oslagbar när hon nöjt kröp ner i sin säng under täcket. Hon hade vaknat för att gå upp och kissa istället för att kissa i sängen.

Jonglerar lite nu

Inom loppet av två månader ska följande ske i vår familj:

• Lillebror ska skolas in på dagis – 3 dagarsinskolning
• Jag ska åka till Finland på konferens och vara borta i tre nätter
• Maken ska genomgå en efterlängtad ögonoperation för att slippa glasögon
• Jag ska genomgå en ännu mer efterlängtad bröstförminskning
• På onsdag börjar jag ta min första kurs på coachutbildningen

Utöver detta har vi förstås lite arbete att göra också.

Det är lite logistik som ska till för att ingenting ska krocka med något annat. Så att vi båda efter våra respektive operationer får den tid vi behöver för att återhämta oss. Maken får inte bli svettig och riskera smuts i ögonen och jag får inte lyfta och bära under en period av 1-2 veckor till att börja med.

För bara ett år sen hade jag aldrig, ALDRIG, tagit på mig så här mycket på en gång. Då hade det räckt med att veta att lille prinsen skulle skolas in samtidigt som jag behövde fixa middag på kvällen. Nu ser livet annorlunda ut och jag är så tacksam.

Life is good!

 

Dags för isa Experience igen

Helgens sysselsättning är bokad. Det är dags för isa Experience igen. Det är några år sen sist.

Tack J för att du påminner mig!

Nån som vill hänga på?

Dag 10:10 Bikram. Final day

Jag tog mig igenom!!! I november när jag började fundera på det trodde jag inte det om mig själv. Trodde inte jag skulle ta mig igenom. Varken tidsmässigt eller träningsmässigt.

Jag är sååå stolt!

Citerar en av instruktörerna:

Congratulation to all of you. You have done Bikram yoga. Now you can do anything in your life!

Det stämmer nog rätt bra ändå. Det gäller att vinna över värmen, hjärnan som vill ge upp, svetten som täcker ögon, öron, huvud, ja överallt, och stanna kvar i rummet den första gången. Sen blir det lättare. Det blir lättare att också genomföra poserna och klassen känns plötsligt inte längre så evighetslång som jag tyckte de första gångerna.

Sen kunde jag börja fokusera på hur jag rörde min kropp och att genomföra poserna rätt istället för att komma så långt som möjligt.

Saker jag fått ut av de tio dagarna (mer eller mindre väntade resultat):

• Det har stärkt min tro på vad jag klarar av.
• Jag har blivit mer medveten om min kropp.
• Jag är mer sugen på bra mat och inte alls på onyttigheter.
• Tvättkorgen har blivit tömd varannan dag.
• Jag upplever att jag sträcker på mig mer.

Det är helt enkelt fantastiskt med tio dagars Bikram yoga på raken!

Nu väntar några vilodagar, sen ska jag träna två gånger per vecka till i februari.

Dag 7:10 Bikram

Det känns i kroppen att jag yogat sju dagar i rad nu. Jag är skönt trött och har lite ömmande muskler.

Kvällspasset igår och morgonpasset idag. Det gick mycket bättre än förväntat. Till och med riktigt bra trots att det inte var så mycket tid emellan.

Igår hade jag ont i en höft i vissa poser och pratade med instruktören om det efteråt. Idag var därför mitt fokus mer på att göra poserna ”rätt” än att försöka komma så långt som möjligt. Och höften kändes genast mycket bättre igen.

Inte så konstigt kanske att kroppen talar om att den finns. Musklerna jublar väl efter att de äntligen får lite uppmärksamhet. Det var inte precis igår. Inte ens förra månaden. För att vara ärlig (som om jag ljugit om allt annat hittills) har jag aldrig tränat sju dagar på raken. Ever!

Varför gör jag då det nu? Det undrar jag med… Det är något med den här typen av träning. Som är både mental och fysisk. Eller nästan bara mental och så lite fysisk på köpet.

Jag älskar att jag bara får fokusera på mig själv och på mina egna små framsteg från gång till gång. Där jag snabbt ser resultat och framgång. Vad andra runt omkring mig gör är inte intressant. Ingen jämförelse, ingen tävlan.

Bara jag, min kropp och mina tankar.

Längtan efter kamrater

Hon har varit hemma från dagis i två veckor och längtat efter sina kompisar varje dag. Eller kamrater som hon själv säger.

I början var hon alldeles förtvivlad för att hon inte fick gå och undrade om hon aldrig skulle få komma tillbaks. Sen har det gått bra och hon har varit så duktig och förstått att när kopporna är borta så får hon gå tillbaka igen. Annars kanske hon smittar sina kompisar.

Igår ringde en fröken och frågade hur hon mår och berättade att alla kompisar längtar efter henne. Innan läggdags valde hon kläder hon skulle ha på sig idag så att vi skulle göra morgonen så smidig som möjligt. Min erfarenhet säger mig att det kan bli lite jobbigt och nervöst att komma iväg när hon haft ett längre uppehåll. Samtidigt som hon längtar så är det en lång tid att vara borta.

Med spänd förväntan fick hon snabbt på sig favoritkläderna. Ett par grå manchesterbyxor och ballerinakjol. En rosarandig långärmad topp och på det sin älskade kalasklänning. Kanske inte precis den kombo jag själv skulle valt… Men men… Trivs hon så trivs jag.

En liten stund senare kommer hon lite ledset och oroligt in till mig i badrummet

Tänk om de inte tycker om mig när jag har de här kläderna…

Lilla gumman!

Mitt hjärta värker när hon redan som 3,5 har såna tankar. Hur hjälper jag henne med detta? Säger självklart att det inte är kläderna de längtar efter utan det är HON som är viktig.

Hur blir vi någon annan?

Mamma, blir vi någon annan när vi blir stora?

Funderingen kom troligen efter ett råd från en jurymedlem till två tävlande i en stor musiktävling: ”Var inte någon annan än den ni är”.

Rensa ut gammal skit

Fick sånt där äckligt beröm och uppskattning igår igen.

Med äckligt menar jag sånt där som jag har svårt att tro på. Som jag får för mig hon säger bara för att hon vill att jag ska komma igång och jobba igen. Som hon inte alls menar egentligen.

Allt handlar i grunden om att jag inte har tilliten till mig själv. Det är ju ändå där allt börjar.

Tankar som ”vad är det egentligen som måste till för att jag ska bli kvitt den där känslan och börja ha tillit?” snurrade i huvudet när jag gick och la mig.

Snabb som jag är (not) slog det mig att den där äckliga tuggtabletten sen över 20 år kanske är en väldigt viktig nyckel. Det är (nog) dags att våga stå för att det här är jag och jag gillade inte det som hände. ”Jag tyckte inte ni var snälla”-kommentarer är på sin plats.

Så det är väl bara att spräcka den här barriären också antar jag… Hjälp!