Så, nu har jag skrivit det här också. Nu KAN jag inte smita ifrån det. Har berättat det för alldeles för många för att kunna ändra mig nu.
Att jag skriver ”smita” ifrån det handlar inte på något sätt om att jag inte vill. Bara att jag tycker att det är lite läskigt och obekvämt. En typisk Barriär med andra ord. Något som jag för några år sen helt klart i slutändan skulle hitta orsaker till att ställa in. Och nu när jag både coachar och blir coachad för fullt får jag ytterligare infallsvinklar på vad det handlar om och vad jag behöver göra annorlunda. Så att jag berättar om det gör att jag inte kan dra mig ur för att jag ”fegar”.
Självklart ska jag fira. Jag har en massa saker att fira till och med.
)Lyckliga, duktiga, fantastiska Storasyster som tagit sin sista dos av det förhatliga kåvepeninet. Hon har lyckats stå ut med äckelpäckelsmaken tre gånger om dagen i tio dagar nu. Inte en gång har jag sett henne svälja utan att rysa av obehag.
Blivande sångerska?
Nu väntar vi bara på provsvaren…
Har just läst en lång och fantastisk förlossningsberättelse på bloggen Innan du fanns. Mot slutet av alltihopa bad jag Maken att vara medlyssnande. Först för att hon skriver så roligt och insiktsfullt mitt i all hennes smärta. Men på vägen märker jag hur att läsa högt hjälper mig att hålla mina egna minnen från Storasysters förlossning på avstånd. För att det var så mycket som påminde om mina egna upplevelser.
Maken påminner mig efteråt om det som kirurgen också sa när jag velade i slutet av Lillebrors tid i magen. Att naturen accepterar ett visst svinn.
Visst, vi är gjorda för att föda barn. Men naturen är också skapad på ett sånt sätt att alla faktiskt inte klarar sig. Så är det för djur. Så är det för människor.
Tack vare den fantastiska sjukvård vi har idag så kan så många fler klara sig.
Storasyster satte sig alldeles på tvären i morse. Någonting fick mig att tro att det inte bara var av ren trots utan att det fanns en bakomliggande anledning till hennes reaktion. Efter lite lirkande förstod jag att hon tyckte det var läskigt med Luciatåget och att hon var rädd. Jag lät henne förstå att vi trodde det skulle gå jättebra för henne att gå i tåget och att om hon ändå inte ville kunde hon få stå med oss och titta på.
Vi brukar ju säga att det är Pappan eller Jag som bestämmer så nu gjorde jag det till en bonus att fick hon bestämma. Det var helt och hållet upp till henne hur hon ville göra. När tomteklänningen till slut tagits ur väskan pch smusslats till dagis på annant sätt gick det också bra att sätta på sig overallen och komma iväg.
Det visade sig att fröken hade alldeles rätt i sin bedömning (tryck här) angående Storasyster. En av fröknarna och jag kom tillsammans fram till att vi ville ge henne chansen att gå med om hon ändrade sig och istället finnas på gården när de kom ut med tåget. Hon trotsade nog sina rädslor ändå som lät sig bli påklädd tomteklänningen fast hon visste att hon inte ville. Modiga Storasyster!
De baserade sina funderingar på att de märkt när de övat att Storasyster varit stirrig och extra känslig efteråt. Jag hade svårt att förstå och känna igen vad de pratade om.
På vägen hem förstod jag. Hon vägrade. Som hon inte brukar. Kände inte igen hennes reaktioner. Trött och stressad var bara förnamnet. Ståbrädan är normalt hennes favorit. Inte idag. Det slutade med att hon låg i Lillebrors vagn med Lillebror i insatsen över sig. Kanske en syskonvagn ändå är att överväga…
Syskonvagnarnas budgetmodell
Hur var då Luciatåget? Sådär som det blir när runt 40-50 barn mellan 2 och 5 år sjunger luciasånger tillsammans. 15 lucior, 20 tomtar, 10 pepparkaksgubbar, minst, och eftersom ingen hör vad den andra sjunger, så sjunger de samma sång i en enda oordning. Alldeles fantastiskt förstås, säger Mamman som på dotterns första luciatåg stod i publiken med henne i famnen medan de andra barnen sjöng.
