Värdelösa Vårdcentralen

Jag har väntat på ett remissvar sen i mitten på december angående kallelse till en endokrinolog för att göra en hormonutredning, av flera olika skäl som jag väljer att inte gå in på här. Det har du som läst här ett tag kanske redan snappat upp…

Det hela började med ett besök på vårdcentralen i Forum Nacka i mitten på december för att få till en remiss. Fick ett dåligt bemötande där läkaren i stort sett rakt ut sa att hon inte ville skriva under med sitt namn på att det skulle behövas. Trots att psykiatriker på Carema hjärnhälsan rekommenderat mig just detta. Av flera skäl som jag inte går in på här och nu. Motvilligt skrev hon en konsultremiss och min väntan på svar inleddes.

Efter ungefär en månad tyckte jag att det borde komma ett svar och jag ringde vårdcentralen. Fick till svar att ”det minsann kan ta tid innan svar kommer, ibland upp till tre månader. Den är skickad härifrån den 28/12 (tio, 10, dagar efter mitt besök…)”. Jag skulle invänta svar direkt från Karolinska.

Såhär i slutet på mars har det gått tre månader och jag ringde själv till Karolinska i förra veckan. Gissa vilken reaktion jag fick när jag hörde att de skickat tillbaka ett brevsvar till vårdcentralen redan den 29/12? Jag kan avslöja att jag blev en smula upprörd.

Ärendet var avslutat därifrån och jag kunde inte få veta av henne vad som stod i det. Inte ens den här gången kunde den här skitcentralen se att svaret fanns hos dem. Istället fick jag boka in en NY tid till en NY läkare för en NY konsultation, för något som jag redan gjort men som de slarvat bort.

Detta NYA möte infann sig i morse klockan åtta hos en grå och tråkig läkare i 60 årsåldern som inte ens hade vett att se på mig som patient när jag uppenbarligen blev för besvärlig och frågade vem som var ansvarig för att remissvaren kommer patienterna till handa. Istället mumlade han in i sin skärm om hur svaren numera kommer på datorn och hur de sen ska hanteras. Skiter väl jag fulla fan i hur det görs. Det måste ju komma patienten tillhanda, annars spelar det ingen som helst roll.

”Ja, vi har ju en chef” blev hans lika mumlande svar när jag stod på mig. Personen i receptionen som sedan tog emot mitt klagomål sa att det var läkarna själva som var ansvariga att vidarebefordra svar till patienten. Klart som korvspad att han inte ville svara på den frågan då.

Svaret på just min konsultremiss har funnits hos dem hela tiden sen den 29/12. Och vad gör gubben? Jo det ska jag tala om. Han säger att ”du kan få läsa själv vad det står här” och skriver ut ett papper till mig. De tyckte inte att det fanns behov av en vidare utredning eftersom det vanliga blodprovet såg så normalt ut så. Det visste jag ju redan. Det är ju därför jag vill ha en djupare utredning.

Sen skrev han istället NY remiss till en annan NY läkare och mer eller mindre avspisar mig från hans rum när jag säger att jag inte vill vänta ytterligare tre månader på ett svar den här gången.

”Det enda jag kan göra är att skicka iväg den här. Sen får vi se…” Ingen ursäkt (även om det inte var han personligen, . eller så var det just det han är om han är ansvarig för den inhyrda bimbon jag träffade i december), inget lycka till, inget ”det var ju olyckligt/oturligt” eller ”Ojdå, den fanns ju här, vad konstigt”.

Nada, zipp, noll förklaring…

Hur funkar vårdcentralerna egentligen? Är de vinstdrivande och tjänar på att få fler och nöjda kunder(patienter) så inte märks det här i alla fall. Och detta är inte första gången. Dessvärre säkerligen inte den sista!

För att få hjälp inom vårdcentralernas kungadöme ska man visst vara så frisk så att man kan stå på sig och få igenom det man vet att man har behov av. Eller så kanske det är bättre att jag äter antidepressiva istället för att få reda på om det är något annat som kanske behöver tillsättas för att göra tillvaron en smula enklare. (FoAllt kan inte tänkas bort)

Tack och lov har vi två andra vårdcentraler inom rimligt avstånd dit jag kommer ta både mig och barnen nästa gång vi behöver. Men personer som inte har samma möjligheter att förflytta sig är ju beroende av närheten och kan inte själva välja på samma sätt. Det räcker inte med att vara sjuk och vara i behov av en vårdcentral, de ska behöva bemötas av denna av alla ställen…

Medicineringens fördelar

Var hos psykologen på vuxenpsyk idag för att prata medicinering.

Jag har tidigare alltid varit emot medicinering och trott (eller velat tro) att det är annat som styr. Att jag kan förändra med hjälp av mina tankar och att jobba med mig själv. Och javisst, mycket går att förändra på den vägen. Det vet jag och det har jag också gjort.

Men så finns det en gräns som jag inte lyckats forcera. En barriär, en mur, en tröskel. Kalla det vad du vill. Jag vet inte vad det är. Något är det i alla fall som gör att jag inte lyckats eller lyckas ta mig förbi den jobbigaste och tyngsta biten. Den där som alltid kommer tillbaka på något outgrundligt sätt. Så jag börjar förstå och acceptera att det finns ytterligare en dimension.

Känslig för hormoner har jag alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas. Sen var det först för kanske 6-7 år sen som jag började föra bok på mitt humör och faktiskt förstod att det hängde ihop. Väldigt väl! Både vid ägglossning och precis innan mens. PMS-monster är bara förnamnet . På senare tid har jag även läst på en del om PMD och börjat misstänka att det kanske t.o.m är det som gäller för mig. Då är medicinering ytterligare ett skäl för att minska dessa problem.

Det var också vad psykologen bekräftade idag. Han tror absolut att det är en brist på ett hormon som jag saknar. Som jag behöver mer av för att må bra. Det stärktes han ytterligare av eftersom jag mådde så mycket bättre under tiden som jag åt levaxin under graviditeten. Även om ett vanligt blodprov säger att jag har normala värden så säger inte det allt. Det finns andra värden som också behöver undersökas. Och det är en sån undersökning som jag väntar på kallelse till nu. Till en endokrinolog. Det har snart gått två månader och det kan ta upp till tre innan kallelse kommer sa han…

Hur länge ska jag då medicinera? Cipralex heter medicinen förresten. Om han fick råda så skulle jag fortsätta så länge jag har mens. Jag måste ha sett ut som ett stort frågetecken för jag förstod inte om jag skulle börja och sluta varje månad liksom. Han menade att jag skulle fortsätta tills jag kommit i klimakteriet. Att det troligen är det jag behöver. Har man inte en fungerande sköldkörtel så kan kroppen inte tillgodogöra sig de hormoner den behöver för att må bra. Huruvida min sköldkörtel fungerar tillfredsställande eller ej återstår alltså att se.

Just nu känner jag mig i alla fall tillfreds och nöjd med att jag tagit detta steg. Det är faktiskt till och med en barriär jag brutit.

Hormoner hormoner hormoner

Vad är det för ett påhitt egentligen?

Jag fattar liksom inte. Man kan inte se dem och ändå är de så kraftfulla så man nästan kan ta på dem ibland. Varför??

Verkar som mensen är tillbaka… Skit! Bara 4 månader har gått ju.  :-(

Inte konstigt då att jag hade ett ”mindre” spel i veckan. Och att det sen märkligt och plötsligt lättade i fredags…

Måste få till den där utredningen snart som jag väntar på kallelse för. En endokrinolog, eller vad det nu heter. Hormonutredning är det i alla fall. Kanske ytterligare en åtgärd att ordna med i morgon. Ringa och fråga om remissen kommit fram eller ej.

Jag kanske har skrivit om det tidigare. Om inte så har jag alltid varit väldigt hormonkänslig och för ett par år sen, när Storasyster var dryga året, hade jag tvåveckorshumör. Två bra och två riktigt usla. Tills jag blev gravid igen.

Tro mig, jag har fört bok och sett ett tydligt samband. Grejen är bara den att för mig är det så verkligt varje gång så jag fattar liksom inte förrän efteråt vad det var som hände och varför det smällde. En smula korkad kanske…

Om det gick att se dem så tror jag det är en liten j-el som sitter där inne med horn och allt. Eller vad tror du?

Åtgärder på gång, och det lättar

Gårdagen var betydligt bättre än i torsdags. Thank god!

Börjat ta tag i en del av sakerna jag skrev om här.

En anledning till att Lillebror fick magknip häromkvällen kan också ha varit att Pappan skulle ge honom mat på flaska med mjölk jag pumpat ut under dagen. Hade dessvärre missat att kolla att vi hade en flasknapp som funkade. Han vägrade suga och svalde nog på tok för mycket luft på köpet. Inte bra.

Kanhända var det en anledning till att mitt dåliga humör späddes på. Kände mig en aning (mild underdrift) uppgiven och såg framför mig att aldrig kunna komma hemifrån mer än ett par timmar i taget och att sluta amma eller ens ersätta ett mål med flaska bara var att glömma.

Igår köpte jag ny flaska som ska likna bröstet så mycket som möjligt. Tommee Tippee. Det gick lite bättre och hoppet kom tillbaka. Kanske kan det lösas med tiden ändå. Med lite träning.

Jag fick avlastning med hämtningen igår och hon tog även med sig Lillebror i vagnen så jag kunde gå och hämta ut de där pillrena på Apoteket i lugn och ro. Det är sannerligen en barriär att bryta… Har aldrig trott att jag skulle behöva eller ens vilja stoppa i mig medicin mot depression. Har alltid trott att det är annat som styr, som mina tankar osv…

Men på senare tid har jag börjat förstå att det kanske inte är enda anledningen. Jag har alltid varit väldigt känslig för hormoner och ibland har så mycket som två av fyra veckor varit riktig pest och de andra två varit helt okej. Alldeles tydligt har det hängt ihop med menscykeln.

Jag väntar på en kallelse för att göra en hormonutredning, men … vet hur lång tid det tar innan den kommer igång. Och jag vägrar må så här som jag gör nu. Det påverkar alldeles för mycket. På alla plan.

Så hur mycket jag än har varit emot det tidigare måste jag testa. Måste se på vilket sätt det kan underlätta så länge. Tills en annan lösning är på gång.

Biverkningslistan är gedigen… Så de kommande veckorna blir intressanta. Illamåendet känner jag redan av, efter bara en halv tablett.

Acceptans på ingång

Jag börjar inse att kanske det var lite tidigt för Maken att börja jobba igen. Även om jag egentligen inte vill det. Att det skulle vara för tidigt alltså.

Tre veckor har gått och jag tror bakslaget har kommit. Trött, nere och allmänt irriterad är jag. På det mesta. Jag har börjat på ett gäng inlägg de senaste dagarna men varken orkat eller vetat vad jag skulle skriva. Att ni ändå kommer tillbaka och läser hjälper mig att ta tag i det igen. Tack!

Jag var hos psykologen igår och vi pratade en del kring vad som kan vara bidragande orsaker och vad jag/vi behöver göra för att förändra situationen.

Saker jag själv funderar kring är amning, hormoner och sömn. Amningen för att den sätter en massa hormoner i spel och sömn för att det blir för få timmar per dygn. Jag har svårt att få till att sova på dagen pga Lillebrors lust till att sova oregelbundet. Gärna vara vaken på dagen och trött lagom tills det är dags att gå till dagis igen. (Tänk så det kan svänga). Den här veckan har jag inte kunnat varken dricka kaffe eller äta lunch i lugn och ro utan att han vaknar och jag stressar i mig…

Saker som ska åtgärdas, tror jag…

• Börja ersätta ett mål med flaska så att Maken kan ta ett mål och jag kan få några timmar och komma undan lite. Vara ifred och inte behöva tänka på om han ska äta eller sova hela tiden.

• Prata om det är rimligt att Maken jobbar hundra procent eller om han ska vara hemma lite mer.

• Kalla in hjälp med hämtning och lämning någon dag i veckan för att om möjligt kunna lägga mig igen på morgonen och inte heller behöva väcka för att han ska äta innan vi ska iväg till dagis på eftermiddagen (det blir för många timmar annars). Detta är fixat i ett första steg med en granne idag. Vi har bokat in dagar i hela februari. Underbart!

• Ringa andra psykologen om eventuell medicinering. Har inte alls velat detta förut men börjar inse att kanske är det vad jag behöver för att underlätta denna situation tills Lillebror är äldre och det är dags att helt sluta amma.

Klart jag skulle kunna sluta helt på en gång, men blir avrådd av psykologen just för att det också handlar om min och Lillebrors relation. Vi börjar med att dra ner på det och se på vilket sätt det kan hjälpa. Tror själv inte heller att jag är redo att avsluta det helt. Det får bli i etapper.

En annan anledning till att jag dippade nu kan säkert vara att gruppstarten blev uppskjuten, igen. Hade preppat mig själv för att gå dit i torsdags i tron att det skulle bli en start nu och så blev det inte så. Antiklimax.

Med andra ord börjar jag acceptera att så här blev det för mig. Vare sig jag vill det eller inte. Och nu är det dags att ta hjälp av och med de medel som behövs. För att ta mig igenom och för att underlätta.

Nu är han självklart vaken igen och det är dags att sluta skriva.