All time low

Igår stod vågen på 67,2. Märklig känsla. Minns inte när den visat dem siffrorna förut.

Mer sant är att jag ägt den här vågen sen julen 2001. I nästan 10 år alltså. Och den har aldrig varit så snäll som igår, när jag stått på den i alla fall.

Då, för 10 år sen visade den mer än 81. Jag mådde piss och min kärleksfulla mor hörsammade min önskan om en våg och gav mig en i julklapp.

Jag gick ut starkt och och började vela… En månad senare ungefär gick jag det fantastiska seminariet isa Experience och fick insikter om varför jag aldrig lyckats gå ner i vikt tidigare och i stället bara gått upp i vikt. Jag vågade helt enkelt inte lyckas. För vad skulle det innebära? Det låter säkert absurt i mångas öron och det är så mycket vanligare än jag önskar att det vore. Jag önskar att alla människor skulle få förståelsen och tryggheten i sig själva till att känna att det är okej att lyckas och vara framgångsrik. Oavsett i vilket område de vill ha framgång.

Fem månader senare hade jag gått ner till 68. Sen tog det stopp. Villigheten tog slut att göra mer och jag fick påtryckningar utifrån att ”nu får du minsann inte gå ner mer” osv… Jag trodde inte längre på mig själv att jag kunde klara det. Det är klart, det var en stor förändring på kort tid och kanske mådde jag bra av att landa i den nya vikten som sedermera la sig på strax över 70. (Jag är 170 cm lång kanske också bör nämnas här.) Rent fysiskt har jag sällan mått så bra som då när jag vägde mellan 68-70 och jag bestämde mig för att det är där jag ska hålla mig.

Man och barn har förstås påverkat under åren och jag har toppnoterat på 94 kg. Då ville jag inte ens ställa mig på vågen. Spelade för mig ingen roll att det var bebisen i magen som hjälpte till.

Sen i augusti för ett år sen har jag så sakteliga minskat med 10-11 kg. Efter besöket på Plastikkirurggruppen i mars tog jag ett raskt kliv ner med 1,4 kg över en natt så 9-10 är väl den mera ”sanna” viktminskningen. Vågen har sen haft väldig stort motstånd till att visa siffror under 68. För tio dagar sen började jag med Gr2 Control Herbal Complex som ska hjälpa till med ämnesomsättningen. Har inte tänkt så mycket mer på det sen, en vän sa att det för henne brukar ta runt två veckor innan det händer saker i kroppen. Och vips, det verkar ju stämma väldigt bra.

Med detta inlägg förespråkar jag inte att man ska äta tabletter för att gå ner i vikt. Man ska äta bra mat och röra på sig tillräckligt för att det ska vara hälsosamt. 

GR2 Control Herbal Complex ingår i ett suveränt viktminskningsprogram som heter just GR2 Control. Herbal Complex har en unik örtformula som arbetar med kroppens naturliga signalsystem för att främja en hälsosam viktminskning. Läs gärna mer på hemsidan om GR2 Control.

Jag har jobbat med företaget i över två år och känner mig helt trygg med att det är bra produkter som ger mig all den näring jag behöver, tillsammans med övrig mat, samtidigt som jag vet att det bara är naturliga ämnen. Jag stoppar inte i mig något konstigt syntetiskt eller genmanipulerat. Det tycker jag känns bra.

Ett år har gått

För ett år sen precis hade vi sett klart på första Idolkvalet och väntade in omröstningen. Jag satt i vår rödrandiga puff. Maken i soffan intill. På andra sidan satt barnens mormor och i det lilla rummet låg en blivande storasyster och sov. Jag hade haft sammandragningar under dagen. Men inget anmärkningsvärt.

På förmiddagen var vi på överburenhetskontroll och fick veta att jag var 3-4 cm öppen redan. Något med ctg-kurvan och att jag hade väldigt lite fostervatten gjorde att läkaren ville att vi skulle komma in på ny kontroll dagen efter. Därav tyckte vi det var smart att  mormor stannade kvar över natten. Ifall något skulle inträffa och det skulle gå snabbt.

När omröstningen var klar 22,40 hade jag haft tre sammandragningar med fem minuters mellanrum och jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag tog en varm dusch. Det gjorde ingen skillnad. Ändå var jag naiv nog att tro att jag faktiskt skulle kunna sova en stund under natten. Det gjorde ju inte ont. Det drog ihop sig i magen, men det var inte värre än lite mensvärk. Bara väldigt tydligt avgränsade när de kom och gick.

Bad Maken klocka sammandragningarna (ja, jag trodde fortfarande att det bara var sammandragningar) och under tiden som han höll på att fippla med klocka och dator för att få till det hann jag få både en och två sammandragningar till.

Klockan närmade sig midnatt och samtidigt som jag fortfarande trodde att jag skulle kunna sova började jag misstänka att det faktiskt var värkar som jag hade. Ringde förlossningen kl. 0,05 och frågade hur länge en andragångsföderska med förlossningsplan i 41+3, som är öppen 3-4 cm, ska ha värkar var 5:e minut innan hon ska komma in.

Du verkar inte ha sånt besvär av dem än, så du får nog vänta lite till. Du måste ha ont också. Annars kommer de inte ut…

Det var svaret jag fick. I efterhand var det ett mycket märkligt svar. Alla har ju olika smärttröskel och med tanke på min erfarenhet och den plan som var gjord hade det varit allt annat än bra om jag inte hunnit in.

Fem minuter efter samtalet drog det till ordentligt i nedre delarna i magen och jag fattade äntligen att det faktiskt var värkar. 1,5 timme senare var han ute. Vi hann vara på sjukhuset i hela 22 minuter. 01,42 var han ute.

Vattnet gick innanför ytterdörren och medan jag kämpade emot i mina krystvärkar eftersom varken Maken eller doulan riktigt var på plats än var det viktigaste för sköterskan att koppla på en ctg-apparat på magen på mig.

Efter att barnmorskan äntligen fattade att det faktiskt var ett barn på väg ut så tog det sju minuter innan första skriket från lilla E kom. Full i bajs låg han sen där på min mage. Finaste finaste killen. Med alla tår och fingrar på plats.

Trots att han var ute och mådde bra var det här min stora nervositet satte in. Blödde jag? Hur mycket? Behövde jag sys? Var de verkligen säkra på att det inte var mer än så? Slutligen kunde jag slappna av. Första delen var avklarad.

Nu har ett år gått och min prins fyller ett år i morgon. Det har varit ett år fyllt av känslor och hårt arbete. Ett arbete som verkligen givit lön för mödan. Han är världens finaste kille och jag njuter av att få dela mina dagar med honom.

Största och varmaste gratulationerna på 1-årsdagen önskar jag dig lilla fina Lillebror!

Naturen accepterar ett visst svinn

Har just läst en lång och fantastisk förlossningsberättelse på bloggen Innan du fanns. Mot slutet av alltihopa bad jag Maken att vara medlyssnande. Först för att hon skriver så roligt och insiktsfullt mitt i all hennes smärta. Men på vägen märker jag hur att läsa högt hjälper mig att hålla mina egna minnen från Storasysters förlossning på avstånd. För att det var så mycket som påminde om mina egna upplevelser.

Maken påminner mig efteråt om det som kirurgen också sa när jag velade i slutet av Lillebrors tid i magen. Att naturen accepterar ett visst svinn.

Visst, vi är gjorda för att föda barn. Men naturen är också skapad på ett sånt sätt att alla faktiskt inte klarar sig. Så är det för djur. Så är det för människor.

Tack vare den fantastiska sjukvård vi har idag så kan så många fler klara sig.

Byte av perspektiv

Såg ett kort på mig själv idag som togs i januari i år. Några veckor efter att Lillebror flyttat in i min mage.

-Va smal jag var, var tanken som slog mig. Då såg jag mig inte som smal, hade ju tänkt gå ner i vikt efter nyår, innan jag visste att jag fått en inneboende. Idag visar vågen 14 kg mer än den gjorde då.

Så nu tycker jag att jag var smal då när jag då tyckte att jag hade några kilo för mycket.  Tur att det går att byta perspektiv på det mesta här i livet och välja att se saker från olika håll. Halvtomt eller halvfullt…

Att vågen visar högre siffror nu än jag skulle önska, behöver jag kanske inte skriva…

Förlossningsberättelse

Fredag 2 oktober kl 11.15
Tid för överburenhetskontroll. Är i vecka 41+3. Tre veckor efter det tidigare bestämda kejsarsnittet. Jag är tydligt påverkad av att vara på kontroll. Minnen från förra gången kom tillbaka. Träffade samma fantastiska läkare som när vi ställde in snittet.

Började med en CTG-kurva och när Lotta (läkaren) kom såg hon att något inte var som det skulle. Tecken på att moderkakan kanske inte kunde ge samma näring längre. Jag förstod snabbt att kanske vi skulle behöva ta beslut om att sätta igång allt redan nu. Blev plötsligt tacksam för att jag ätit mellanmål innan vi åkte in plus att vi firade en tidig kanelbullens dag precis innan besöket.

Ytterligare påminnelser om hur vi efter ett barnmorskebesök när jag väntade storasyster plötsligt fick åka hem och hämta väskan för att bli igångsatt. Lätt att hålla mig för skratt nu. Vi skulle räkna med eftermiddagen där sa hon…

Efter en bra stund i väntrummet med sudoku och korsord (som jag inte kunde koncentrera mig på) var det dags för urinprov och ultraljud för att se mängden fostervatten och prata om hur vi skulle gå vidare. Det visade sig att det var för lite fostervatten för att jag skulle invänta spontan start utan täta kontroller. När hon skulle känna på livmodertappen blev vi alla positivt överraskade över att jag redan var 3-4 cm öppen. ”Du är redan halvvägs in i din förlossning. Det här är jättebra!” utbrast Lotta förvånat. ”Det räcker att du får regelbundna värkar så är du igång.” Förklarade att det troligen skulle gå fort när det väl kom igång, inte på en timme eller två kanske, men inte utdraget förlopp i alla fall.

Hon gjorde en hinnsvepning för att förhoppningsvis ytterligare öka på takten lite. Det innebär att hon pillade lite extra runt omkring där för att frigöra ett hormon som sätter igång förlossningen (om jag nu fick till det rätt).

Vi bokade in ett nytt besök i morgon för att se om det bildats mer fostervatten och om skulle gå att att vänta ytterligare en dag. Vi tänkte båda två att om det inte kommer igång innan den undersökningen så åker vi inte hem utan bebis. Då får de dra igång allt och ta ut den. Med snitt. Eller skulle en igångsättning nu trots allt kanske gå lättare än förra gången?

Bestämde att det nog var lika bra att be mormor stanna över natten, ifall ifall…

Ca 15.00
Lunch i Nacka Forum. Unnade mig en stor, god och dyr (för att vara lunch) skaldjurspasta. Träffade en granne som gjorde oss sällskap en liten stund. Det molade lite mer i ryggen än tidigare och sammandragningarna kom till och från, utan att göra ont, precis som de gjort sen i juli. Köpte en vinterjacka till blivande storasyster.

Ca 17.30
Fika med bulle hemma med mormor och blivande storasyster. Egentligen dags för middag. Ingen koll på tid alls. Lite förvirrad efter kontrollen tidigare under dagen.

18.30
Satt på sängen med datorn en stund. Klockade sammandragningar. Runt 8 minuter emellan under kanske 45 minuter. Eftersom det fortfarande bara spände i magen och inte gjorde ont tänkte jag inte mer på det än att det var lite skoj att få möjligheten att klocka dem. Sen blev det längre emellan igen.

19.00
Jag fick natta blivande storasyster, sista gången innan bebisen skulle komma. Pratade och myste i sängen innan hon somnade. Förklarade än en gång att kanske mamma och pappa var på sjukhuset när hon vaknade, men att mormor skulle vara här i så fall.

19.30
Middag med tacos

20.00-21.30
Fredagsfinal i Idol. Maken satt med www.varktimer.se och klockade när jag sa till att jag hade en sammandragning. Fortfarande utan att vara besvärad av dem alls. Mormor som också satt i soffan märkte nog inte av att något var på gång. Och jag ville gärna ha det så också.

21.30-22.25
I Idolpausen packade vi om BB-väskan. Den återkommande frågan om musiken dök upp igen…  Maken hade fixat med stora högtalare och en massa låtar. Allt utifrån att vi skulle ha många timmars väntan innan bebisen skulle komma ut. Jag nöjer mig med en enkel bandspelare eller t.o.m datorljudet, men där är vi lite olika…

23.00
Idol var slut och jag hade nu haft tre sammandragningar (jag skriver inte värkar eftersom jag inte hade ont av dem) med 5 minuters mellanrum, från start till start. Tog en varm dusch och tänkte att det nog skulle avta. Maken gjorde mig sällskap en stund, SD avtog inte.

23.30
La oss i sängen och dividerade en lång stund hur vi skulle klocka sammandragningarna nu. Väntade fortfarande på att det skulle göra ont.

23.45
Sa till Maken att han skulle klocka och när han tog tid på sig innan han kollade klockan sa jag lite surt att om han ska klocka måste han ju kolla tiden jag säger till och inte vänta en halv minut… Han replikerade med frågan ”Men det är väl bara en sammandragning, eller?” 

”Nej, från nu tror jag att du ska räkna med att detta är värkar och att det är igång.”

Trots att vi släckt lampan och jag för några minuter trodde att jag skulle somna insåg jag nu att de var här för att stanna och att vi nog inte skulle få sova något i natt.

23.55
Fem minuter emellan det som jag kallade sammandragningar och jag ringde två gånger till förlossningen utan att någon svarade. Ville fråga hur länge jag skulle ha regelbundna ”värkar” med fem minuters mellanrum innan vi åkte in.

0.00
Fick svar på förlossningen. ”Jag var inne på 41+3 idag, jag var då 3-4 cm öppen. Det finns en förlossningsplan på mig. Hur länge ska det vara regelbundet med fem min. emellan innan vi kommer in?” Fick svaret att eftersom jag inte verkade ha något besvär av dem skulle vi vänta ett tag till. ”Du måste ha ont också, annars kommer de inte ut…”

”Nej, det förstår jag också”, svarar jag med ett leende i rösten.

0.05
Skickade ett sms till vår Doula Pia och skrev att det nog var på gång nu och att jag skulle ringa när vi skulle åka in. Inget svar. Hon ligger säkert och sover.

0.10
Det drog ihop sig i magen och plötsligt gjorde det också lite ont. Jag tog några djupa andetag för att slappna av. Kortare än fem minuter emellan nu. Nu är det inte längre sammandragningar. Det här är värkar.

Ca 0.15-0.20 kanske
Jag behövde gå på toa. Maken ville hämta bilen och göra allt klart. Jag tyckte han kunde ställa den i hörnet på gården så länge så den inte stod i vägen. Trodde fortfarande att det var långt kvar.

0.30
Satt på toa och tömde magen samtidigt som jag klockade värkarna med www.varktimer.se på mobilen. Nu var det inte mer än mellan två och fyra minuter emellan. Jag fick andas igenom värkarna. Ringde Pia och sa att nu är det igång och frågade hur lång tid hon behöver för att hinna till förlossningen.

0.40
Kallsvettig och yr. Ringde förlossningen igen och sa hur täta värkar jag hade och att jag kände att det var dags att komma in. Värkarna var ca 40-45 sek långa och hon tyckte att de var lite för korta. Hon trodde att min yrsel berodde på att jag andades för fort igenom värken… Orkade inte säga emot även om jag visste att det inte hade med det att göra. De behövde städa ett rum innan vi kunde komma in och hon undrade om vi kunde vänta i ca 30 min. Det var på håret för min del, men eftersom det tar ca 15 minuter att köra och jag förstod att det skulle ta en stund innan jag fått på mig kläder och vi kommit iväg fick det vara ok.

0.45
Ringde Pia igen och sa att vi skulle åka in så snart vi kunde. Kände mig rädd. Min mamma stod i dörröppningen till toan som en vilsen höna och jag fräste att hon inte skulle stå där och glo. Jag ville vara ifred, eller ha Maken där, ingen annan just då. Orolig att blivande storasystern skulle vakna mitt i allt stökande utanför hennes sovrumsdörr.

0.50-1.00
Mamma fick packa bilen trots att Maken då inte skulle veta vilken väska som stod vart, vilket störde honom . Jag ville hellre ha hans hjälp just då. Rädslan för vad som var på gång kom med all kraft när jag skulle ta mig ner för trappan och sätta mig i bilen. Vill inte gå igenom detta…

1.00-1.20
Satt i bilen på väg till sjukhuset och gjorde allt för att slappna av. Andades igenom värkarna. Hoppas att vi skulle komma fram fort och att Maken skulle köra lugnt över alla gupp. Öppnade ögonen då och då och påminde om de värsta guppen och sa att han måste köra lugnt.

1.20
Framme på Södersjukhuset. Tog en värk innan jag klev ur bilen vid ingången. En sköterska öppnade dörren. Precis innanför dörren lutade jag mig mot en brits när nästa värk kom. Samtidigt kände jag hur det blev varmt mellan benen när vattnet gick och rann ner på golvet. (Hur kunde jag inte ha märkt när vattnet gick i förra graviditeten?)

1.20-1.35
Allt går väldigt fort nu. I hissen upp till förlossningen kommer nästa värk och nu känner jag hur det trycker på bakåt. Säger det högt, men sköterskan verkar inte förstå eller snappa upp min signal. Ser barnmorskor och sköterskor bakom disken när vi kommer upp. Paniken över att vi ska få samma förlossningsrum väller fram. Stannar till när nästa värk kommer och hör sköterskan konstatera att de kommer tätt. (det är ju det jag sagt hela tiden…) Vi får ett rum på andra sidan korridoren och jag kan andas ut. Slipper den påminnelsen. Ser tavlan med alla nålar och tänker att snart kommer det sitta en nål för vårat barn också. Undra vilken färg det blir på den?

Vi kommer in i rummet, konstaterar att det är större än sist. Märkligt vad öppna alla sinnen är. Sköterskan surrar om att jag måste lägga mig på sängen för hon ska undersöka mig och sätta CTG. Talar om att det går inte att få upp mig där nu. Och sätta CTG är inte heller aktuellt. Det trycker på redan.

Maken ringer Pia som är vid Danvikstull. Min tanke: det är ju skitlångt kvar… Jag är rädd. Vill att hon ska vara där nu. Tror inte att hon kommer hinna fram.

Sköterskan försöker sätta fast ctg-grejerna under tiden som jag står lutad mot sängen. Maken fixar väl fortfarande med väskor och funderar på hur han ska göra med bilen. Sköterskan tjatar om att undersöka mig och jag talar om, igen, att det trycker på och att jag inte vill ligga på sängen.

När Pia kommer innanför dörren tog jag mig hur som helst upp på sängen, liggande på sidan. Pias händer är kalla när hon kommer och pratar med mig och hör efter hur jag mår. Jag säger att jag är rädd, vill inte det här! Hör hur Maken pratar om att han ska flytta och parkera bilen. Överväger en kort sekund att det kommer bli tajt för honom att hinna tillbaka. Orkar inte säga något om det. Han går.

Fortfarande bara en sköterska i rummet och så jag och Pia. Sköterskan gör vad hon kan för att få till en ctg-kurva i alla fall, men hon fick aldrig fast någon. Hör hur någon frågar om jag vill ha lustgas och samtidigt som jag lägger mig på rygg svarar jag ”det har jag aldrig provat”. Lustgasen kommer aldrig fram.

01.30
Nu trycker det på ordentligt och kanske säger jag nu de magiska orden om att det trycker på bakåt, för nu dyker en barnmorska in i rummet, tittar fram till mig där jag ligger och berättar att eftersom jag blödde så mycket förra gången så ska de sätta en infart i handen, för att kunna stoppa och vara förberedda. I periferin hör jag vad hon ber göra med handen samtidigt som jag krystar och blåser ut när barnmorska ett säger till. Hon ber mig sära på benen så att hon kan se hur det ser ut och utbrister förvånat ”Jaha du, här är den ju. Nu får du blåsa ut.” Äntligen förstår de vad jag sagt hela tiden sen vi kom in.

01.35
Krystvärkar startar, enligt journalen. Samtidigt som barnmorskan plötsligt inser att barnet ÄR på väg ut är jag övertygad att den skulle kunna komma ut på första värken. På något sätt lyckas jag slappna av och blåsa ut (snarare hålla andan sa Pia efteråt). Pia står på min vänstra sida. Hon pratar med mig men jag minns inte om vad.

01.37 kanske
Dörren går upp och jag blir förvånad att Tony redan är tillbaka. Tyckte att han precis gick. Nu kan barnet få komma.

Någonstans under dessa sista 10-15 minuter hinner jag tänka på hur rädd jag är. Jag vill ha ett snitt, NU. Samtidigt kommer insikten att ett kejsarsnitt nu inte skulle kunna innebära något annat än att jag skulle bli sövd. Och det är ju mardröm nr 2. Så det är bara att härda ut.

01.42
Tredje (kanske fjärde) och sista krystvärken och bebisen kommer ut. Nerbajsad och blå i ansiktet. Jag upplever det som en hel evighet innan jag får upp den på magen så att jag får se vad det blev. Jag försöker kika ner, men kan inte se. Barnmorskan torkar av den innan den de lägger upp paketet i höjd med min egen navel. Navelsträngen hindrar att den kommer högre upp. Tvåbarnspappan klipper navelsträngen och jag får äntligen se att det faktiskt är en liten pojke som huserat inne i min mage, precis som jag kännt hela graviditeten.

Glädjen och lättnaden över att förlossningen äntligen är över sprider sig inom mig. Det blev inte som förra gången. Jag fick en spontan start. Jag fick uppleva vattnet gå. Jag fick uppleva riktiga värkar. Framför allt fick jag insikten om att det som gjorde att jag till slut lyckades få ut Storasyster efter 100 min krystning inte alls var krystvärkar. Det var något i stil med sammandragningar eller värkar där jag fick göra det mesta jobbet på egen hand. Inte undra på att jag var så slut i kroppen efteråt…

02.00
Krystar ut moderkakan.

Cirka 02.00-02.45
Barnmorskan kontrollerar att livmodern drar ihop sig. Har full koll på blödning och syr också de få stygn som ska sys. Jag får en hysterisk frossa och kan inte ligga still. Skakar i hela kroppen. Länge. Barnmorska 2 kommer in för att massera magen. Hon ursäktar sig att hon har lite kalla händer. ”Hahaha, och jag som inte alls fryser” säger jag under alla mina filtar.

02.52
Den efterlängtade brickan kommer in och jag pustar ut. Om risken för stor blödning kvarstått hade jag inte fått äta. Faran är över. Vi myser, äter våra smörgåsar, dricker varm choklad och pratar om hur lätt och fort allt plötsligt gick. Jag fyller på med medhavd nyponsoppa. Det blir varmt och kletigt under filtarna och jag inser att han har bajsat ner hela mig… Ringer på barnmorskan och Tvåbarnspappan får torka bort sitt första bajs på sonen. Pia säger hejdå och åker hem och sover vidare.

04.00
Vi får komma till en provisorisk BB-mottagning på Gyn. Helt fullt på BB. Delar rum med två andra nyblivna mammor som gömmer sig bakom sina skynken. Paniken väller upp inom mig då jag inser att min man inte får stanna kvar hos mig under de första kritiska timmarna. Jag hade fått honom att lova att under inga omständigheter lämna mig själv den första natten. Han skulle sova på en stol om det så behövdes. Minnena från de första nätterna efter Storasyster är fortfarande plågsamt nära.

Han blir kvar ett tag medans jag tar en dusch och gör mitt bästa för att samla mig. Åker hem till Storasyster och mormor runt 05.30 och jag förstår att han kommer tillbaka om bara några timmar. Jag kan hålla mig vaken så länge. På något sätt slumrar jag in med Lillebror brevid mig på sängen. Vaknar med oro i kroppen efter att ha drömt något jobbigt. Sätter mig upp i sängen i stället och härdar ut tills Maken kommer tillbaka runt 8.30. Fixar frukost till mig.

Dagen som följer består mest av väntan. Väntan på att få veta när vi får komma till en riktig BB-avdelning. När vi ska få lunch. När barnmorskan kommer och informerar osv osv.

Ca 15.00
Kommer till BB.

Kvällen
Pratar med Storasyster i telefon som undrar när hon får hämta mig och Lillebror. ”Kanske i morgon”, svarar jag.
”Nej, hämta Lillebror NU” blir hennes ledsna svar. Jag förklarar att det inte går och säger ”Jag längtar efter dig”. ”Åh, nu är jag glad igen”, säger fina fina Storasystern samtidigt som hon sitter i badbaljan och målar med badkritor med mormor.

Söndag 4 oktober

Hemgång från BB. Äntligen får jag presentera Lillebror för Storasyster och få ta en lång härlig dusch i eget badrum.
Nu börjar livet som tvåbarnsmamma.

Förlossningen blev allt annat än den förra. Nu återstår att se vad eftertiden erbjuder.

En lillebror!

Nu har han äntligen kommit vår kära fina söta lillebror.

Lördag morgon kl 01,42. 22 min efter ankomsten till förlossningen…

3295 gr och 50 cm lång.

Upplevelsen så långt ifrån min tidigare förlossning som det bara går att komma. Stod i duschen hemma på söndag kväll och insåg att efter lika många timmar förra gången var jag fortfarande sängliggande.

Jag är sååå glad och tacksam för allt jag fått uppleva denna gång. Att jag tog beslutet att vänta in en spontan start. För alla fantastiska personer jag har och har haft omkring mig under denna tid som har stöttat mig och hjälpt mig igenom mina tankar och rädslor. Att jag valde att följa mitt hjärta.

Detta är en Belöning av stora mått för att jag Bröt min stora Barriär.

Berättar mer en annan dag.

Testa och prova

Igår lite champagne och färdknäpp…

Idag hallonbladste…

Vem vet, kanske något hjälper. Eller så är det ju kul i alla fall .

Nu ska jag vila en stund. Trött trots att jag fick sova riktigt bra i natt. Med bra menar jag att jag somnade strax innan midnatt och vaknade första gången först 02.45. Sov sen mest i lättare slummer ihop med sammandragningar någon timme. Vaknade till slut inte förrän 06.45. Rekord!!

Ironi att jag hittat en bra ställning att ligga i när det bara är några nätter kvar innan Bäsen garanterat är ute…

Igångsättare

Champagne, färdknäpp, promenader, vila, rödvinsvinäger, hallonbladste…

Tipsen är många om hur man kan sätta igång en förlossning. Hur många som faktiskt fungerar är säkert en helt annan siffra. Jag gissar att det är svårt att veta om det är ”igångsättaren” som fick det att komma igång eller om det ändå skulle ha gjort det.

Gällande färdknäpp har jag dock förstått att det finns ett ämne som är detsamma som ett ämne som finns i gelén man använder vid igångsättningar. Läst att det inte räcker med en gång för att det ska funka och vem orkar med att leka kanin när man gått mer än en vecka över tiden och allt bara växer…

Hur som helst träffade jag en barnmorska idag som sa att de faktiskt använde det som rekommendation på en klinik hon jobbat på förr när mammorna gått över lite grann. Lite god mat och sen avsluta med lite ”Tätatät” och hoppas på det bästa.

Jag har nu inte så fasligt många dagar och jag har insett att jag verkligen vill att kroppen ska komma igång av sig själv. Jag blir nästan arg när jag tänker på att det kan bli så att det blir snitt i alla fall, när jag väl bestämt mig för att få en vaginal förlossning.

Så hur det blir just ikväll vet jag inte än, men vi får väl se om det hjälper

Vem är det som bestämmer egentligen

Ska det verkligen vara så att barnen ska få visa att det är de som bestämmer redan när de ligger i magen. Ska vi som föräldrar inte ha något att säga till om? Va?

Jag bara undrar…

Allt kommer i tre

Det finns ett talesätt att en olycka sällan kommer ensam.

En granne sa häromdagen att hon alltid får besked om tre graviditeter på samma gång (från personer i hennes närhet). Jag är benägen att hålla med, även om jag inte tänkt just på det sambandet tidigare.

Just nu är det väl olyckor/sjukdom/bortgång jag tänker på som inte kommer ensam.

I förra veckan fick jag veta att en släkting (på min mans sida) ligger på sjukhus, svårt sjuk.
Idag läste jag om en väns mamma som också ligger på sjukhus och är väldigt dålig.

Jag tänker på dem båda och hoppas på tillfrisknande snart. Sänder tankar till deras nära och kära. De är båda alldeles för unga för vad de får gå igenom.

Det fick mig att tänka på vem den tredje personen skulle vara som jag skulle få besked om.

Fem minuter senare ringer min mamma och berättar att farmor blivit sämre igen. Hon fyllde ärade 97 år i augusti så det vore inte konstigt om hon inte orkar längre. Flera gånger förut har vi trott att det varit dags. Personligen tror jag att det är något hon väntar på som gör att hon ändå håller ut, men jag vet inte vad.

Kanske är det det femte barnbarnsbarnet hon väntar på. Åtminstone är det det barnbarnsbarnet som väntar inne i min mage.

Tänk att få leva ett så långt liv och att få uppleva så många barnbarnsbarn.

Tecken på start

Letar efter tecken på att förlossningen kan vara på gång. Kan säga att jag är väldigt framgångrik på att inte hitta några. Har nu gått två dagar över det beräknade förlossningsdatumet och får frågan hur det är att gå över tiden.

Jag har ju redan valt att passera ett datum. Jag hade kunnat vara tvåbarnsmor i tolv dagar redan och valde att inte gå den vägen. Är fortfarande förvånansvärt lugn i mitt beslut.

Och ändå letar jag efter tecken… Samtidigt som jag vet att ingenting är ju ändå säkert. Varken förvärkar, slempropp, diarréer eller annat som kan tänkas uppdaga sig (inte för att kan bocka av ens dessa tecken…) är något särskilt säkert tecken på att det är på gång. Vattenavgång är ju normalt ett rätt säkert tecken. Men inte ens det funkade på mig förra gången…

Jag vill ju helst att allt ska komma igång av sig självt och samtidigt kan jag inte låta bli att misströsta. Jag kanske inte är tänkt att gå den ”naturliga” vägen. Det kanske finns något annat utstakat för mig.

Även denna gång har jag ett slutdatum. Som sannolikt inte kommer att passeras. Om bebisen vill hålla sig inne ända tills dess har jag givit den dryga tre veckor extra på sig att växa till sig och bli stor och gosig. Det finns säkert någon anledning till det med.

Så… det gäller att hålla ut ett tag till. Ta en dag i taget. Och göra det som känns bra för stunden.

Påminnelser om förra förlossningen

Häromdagen träffade jag en mamma som väntar sin tvåa och trea, samtidigt.

På bara en kort kort stund kunde jag uppfatta att hennes rädsla för hur den kommande förlossningen skulle gå påminde väldigt mycket om hur jag kände det tidigare. Tror inte jag träffat någon med så liknande upplevelser och tankar som jag själv haft tidigare. Åtminstone inte som har delat med sig av det till mig.

Det fick mig att tänka på hur det var fram till sommaren för mig. Hur min ångest och oro tog överhanden. Hur jag längtade efter att få njuta över att vara gravid. Att få må bra och se fram emot den kommande förlossningen. Jag kunde inte förstå hur andra kunde längta och tycka att det är spännande.

Någongång under tidiga sommaren vände det. Sen var det riktigt bra fram tills mina sammandragningar började i mitten på juli. Då blev jag påmind igen om vad som väntar mig.

Ju närmare jag kom det planerade datumet för kejsarsnittet desto mer stressad blev jag. Och veckan innan det skulle bli av ställde jag in alltihop (se tidigare inlägg). Om någon hade sagt det till mig när jag var runt vecka 15-20, att jag skulle ändra mig (om det var någon som sa det så hörde jag det inte) hade jag nog dumförklarat dem och sagt att de inte förstod vad det var jag gått igenom.

Tack vare fantastisk hjälp på BUP framför allt dit jag fått komma och prata ett par gånger varje månad så har jag kommit förbi det där allra allra värsta. Till och med så mycket att jag nästan behövde tänka efter hur det var jag kände i början av graviditeten.

Nu har jag ju inte glömt hur det var vid blivande storasysters födelse (kommer jag aldrig göra). Däremot kan jag tänka (och logiskt förstå) att mina upplevelser och erfarenheter har stärkt mig och att jag kommer ha stor nytta av dem i framtiden.

Det finns en anledning till allt vi går igenom. Det gäller bara att vi väljer att se upplevelserna mer som möjligheter än som problem. Då kan vi också använda oss av dem längre fram och förhoppningsvis också hjälpa andra som går igenom samma sak.