Hon har varit hemma från dagis i två veckor och längtat efter sina kompisar varje dag. Eller kamrater som hon själv säger.
I början var hon alldeles förtvivlad för att hon inte fick gå och undrade om hon aldrig skulle få komma tillbaks. Sen har det gått bra och hon har varit så duktig och förstått att när kopporna är borta så får hon gå tillbaka igen. Annars kanske hon smittar sina kompisar.
Igår ringde en fröken och frågade hur hon mår och berättade att alla kompisar längtar efter henne. Innan läggdags valde hon kläder hon skulle ha på sig idag så att vi skulle göra morgonen så smidig som möjligt. Min erfarenhet säger mig att det kan bli lite jobbigt och nervöst att komma iväg när hon haft ett längre uppehåll. Samtidigt som hon längtar så är det en lång tid att vara borta.
Med spänd förväntan fick hon snabbt på sig favoritkläderna. Ett par grå manchesterbyxor och ballerinakjol. En rosarandig långärmad topp och på det sin älskade kalasklänning. Kanske inte precis den kombo jag själv skulle valt… Men men… Trivs hon så trivs jag.
En liten stund senare kommer hon lite ledset och oroligt in till mig i badrummet
Tänk om de inte tycker om mig när jag har de här kläderna…
Lilla gumman!
Mitt hjärta värker när hon redan som 3,5 har såna tankar. Hur hjälper jag henne med detta? Säger självklart att det inte är kläderna de längtar efter utan det är HON som är viktig.
