Storasyster 4 år
Idag var det dags för domen. Skulle hon bli godkänd eller ej?
Klockan 15 i eftermiddags tryckte vi på 8:an i hissen och klev sen in i väntrummet på BVC för att se om hon skulle bli OK eller underkänd. Det var dags för 4-årskontroll med både ritning, räkning, hörsel och syn på schemat.
Fem minuter efter ankomst sitter jag med tårar i ögonen. Jag blinkade snabbt för att dölja alla känslor som vällde upp inom mig. Bara att se ryggen på min underbara tjej när hon helt självklart började rita en huvudfoting med huvud, ben, armar med armbåge, ögon med pupiller och hår skickade en känslostorm utan dess like genom min kropp. Jag är normalt inte den blödiga typen som gråter när det blir lite känslosamt och blev totalt överrumplad när tårarna vällde fram.
Fyraårig dotter. Fyraårig mamma. Fyra år av vånda, sorg, oro och hårt arbete. För mig själv och tillsammans för att ta oss fram till där vi är idag. Äntligen förstår jag, om ens en bråkdel av vad jag hört många prata om, den ovillkorliga och starka kärlek man känner för sitt barn.
Jag fick min start tillsammans med min dotter och redan från början förstod jag att det fanns någon anledning till att det blev så här för just mig, även om jag ännu inte förstår hela vidden av det. Jag inser att vi är långt ifrån klara, vi har bara börjat vår resa tillsammans och idag känner jag sån tacksamhet över att få ha henne i mitt liv och få lära mig av min kloka, fina, fantastiska dotter.
Hur hon klarade sig? Med beröm godkänt, på alla punkter.
