En dag i paradiset

Dagen har bestått i:

- lämna Lilleman till mormor 6.30. Somna om.

- lämna Storasyster till mormor 7.30. Somna om.

- vakna och gå upp 9. Se dimman över fjärden. Fästingcheck på Storasyster. Frukost.

- steka pannkakor till morgondagens kantarellcrepes. Lunch. Solen på väg fram. 11.30-13.

- tre timmars mammatid i blåbärsris, total tystnad, skog, rådjur, grodor, hallon, smultron. Och mygg.

- bad i havets 20 gradiga vatten med badgalen son, mindre badgalen dotter och badskeptisk make. 17.

- rensning av blåbär. Bärtokig son hjälpte till att minimera skörden markant. Underbar kväll med värme och sol över fjärden. Middag. 17.30-19.

- mullrar över havet. Förbereder för åska med att plocka in handdukar, kläder, dra ur sladdar mm. Barnen myser, den ena med böcker, den andra med bilar. Regnet kommer. Nattar sömniga barn. De somnar intill varandra på 5 minuter. Mys! 21.30.

- tömmer båten på vatten i förebyggande syfte för nattens åskväder.

- en stunds bloggande och ren avkoppling innan även jag kryper in i sjöstugan. Blixtar lyser upp fjärden som i morse var alldeles vit av dimma. 23.

- känner i golvet hur åskan mullrar och hör dropparna som smattrar på taket och soldäcket utanför. 23.30.

Lite snö på det här så hade vi väl fått med det mesta som naturen erbjuder i väder.

Dagens högsta betyg

Lilleman pratar mer och mer. Mer är det kanske egentligen inte. Det är bara det att vi börjar förstå vilka ord det är han säger också. På Barnens egen blogg skriver jag mer om det.

Storasyster tycker att det är kul att prata med honom och hjälpa honom till rätta. Idag lät det så här när de pratade:

Hon: Lillebror, kan du säga klar?
Han: Klar
Hon: Kan du säga bilar?
Han: Bilar
Hon: Kan du säga… gosedjur
Han: Mamma!

Tackar och bockar för den!

Kärleken växer

Storasyster 4 år

Idag var det dags för domen. Skulle hon bli godkänd eller ej?

Klockan 15 i eftermiddags tryckte vi på 8:an i hissen och klev sen in i väntrummet på BVC för att se om hon skulle bli OK eller underkänd.  Det var dags för 4-årskontroll med både ritning, räkning, hörsel och syn på schemat.

Fem minuter efter ankomst sitter jag med tårar i ögonen. Jag blinkade snabbt för att dölja alla känslor som vällde upp inom mig. Bara att se ryggen på min underbara tjej när hon helt självklart började rita en huvudfoting med huvud, ben, armar med armbåge, ögon med pupiller och hår skickade en känslostorm utan dess like genom min kropp. Jag är normalt inte den blödiga typen som gråter när det blir lite känslosamt och blev totalt överrumplad när tårarna vällde fram.

Fyraårig dotter. Fyraårig mamma. Fyra år av vånda, sorg, oro och hårt arbete. För mig själv och tillsammans för att ta oss fram till där vi är idag. Äntligen förstår jag, om ens en bråkdel av vad jag hört många prata om, den ovillkorliga och starka kärlek man känner för sitt barn.

Jag fick min start tillsammans med min dotter och redan från början förstod jag att det fanns någon anledning till att det blev så här för just mig, även om jag ännu inte förstår hela vidden av det. Jag inser att vi är långt ifrån klara, vi har bara börjat vår resa tillsammans och idag känner jag sån tacksamhet över att få ha henne i mitt liv och få lära mig av min kloka, fina, fantastiska dotter.

Hur hon klarade sig? Med beröm godkänt, på alla punkter.

Och för bästa foto…

Jag sitter och går igenom lite bilder. Känslorna svämmar över. Kärleken till de små är så stark idag och jag är så tacksam över att få ha dem i mitt liv.

Här kommer den i särklass bästa bilden av de 600 vi nyligen tankat ur kameran.

Hög mysfaktor

Vem vill gå upp och jobba en timme till när Lilleman lägger sig i sked i min famn och äntligen somnar…

inte jag!! Byte?

Torra nätter utan blöja

Första natten var torr.

Andra natten pågår.

Hon stapplade nyss yrvaket ut ur sovrummet, kissade snabbt, tvättade sina små söta händer och skyndade tillbaka till sängen samtidigt som hon slängde en snabb nöjd blick på sig själv i spegeln i hallen på vägen.

Inte ett ord kröp över hennes läppar och ändå var stoltheten i hennes ansikte oslagbar när hon nöjt kröp ner i sin säng under täcket. Hon hade vaknat för att gå upp och kissa istället för att kissa i sängen.

Hon är så söt när hon sover…

Ett tåg kommer lastat

Jag måste ha mina hörselkåpor när vi blandar mamma

Ett tåg kommer lastat

Har också lagt in ett nytt inlägg hos barnen. Kommer nog lägga in lite mer av kommentarerna där i fortsättningen av den enkla anledningen att det blir smidigare att spara deras minneskommentarer på deras sida.

Kärleken till en liten son

Jag kryper ner i värmen där Lillebror sträckt ut sig och somnat i den böljande sängen. Värmen sprider sig i min kropp. Den kommer inifrån.

Jag är så glad att han ligger här. Jag är så glad att han vill ligga i vår säng. Och jag är så glad att jag vill att han ska sova mellan oss.

Jag känner de små mjuka fötterna trampa på mina ben och min mage när han letar efter en skön ställning intill mig, under mitt täcke.

Han vaknar till och sätter sig upp. Kanske undrar han vart han är. Om han är trygg och kan sova vidare. En liten stund lägger han sig över min mage innan han rullar ner över min arm igen. Han nöjer sig inte med nappen i natt och i min längtan över att äntligen få somna är jag glad att han finner närheten och lugnet i mitt bröst. Han äter och minuterna innan jag somnar tänker jag på hur jag ska kunna sluta amma.

Jag är så tacksam att jag gav mig tid. Och att jag lyssnade på min psykolog när jag redan för ett år sen var redo att ge upp amningen. Att jag då trodde att det var den som gjorde att jag mådde dåligt. Hon tänkte att amningen var viktig för vår anknytning och nu i efterhand vet jag att det inte var amningshormonerna som gjorde skillnad. För i så fall hade inte allting vänt som det gjorde i september.

Ingen rast, ingen ro

Varför är det så att just när den lille sover och den stora har fått sin lilla stund i knät och jag tänker att ”Nu kan jag slappa en liten stund innan jag fixar lunch” så hörs det där välbekanta ”ehhöhhh” från sovrummet?

Ingen rast ingen ro, bara ila bara gno. Tur jag tog mig en trekvaet i morse med latte i lugnet och att vi varit ute och laddat med sol- och snöenergi på förmiddagen.

Prick prick prick

Hemma på min gata i stan…

… har det varit prickar ute och gått ett tag nu. Prickarna har spridit sig från barn till barn. Med prick två veckors mellanrum. Nu har prickarna flyttat in hos oss ett tag.

Jag tyckte det var smart om båda fick prickarna på samma gång så jag bjöd hem en liten prickig tjej för prick femton dagar sen.

Prick fjorton dagar senare visar sig första symptomen med trötthet och feber. Prick som inkubationstiden säger.

När jag bjöd hem den prickiga tjejen glömde jag detaljen med att han som går upp på natten när barnen vaknar är borta på kurs prick två nätter och tre kvällar lite mer än två veckor senare.

Nu är jag inte lika pricksäker på att det va en så smart idé längre. Jag är prickigt rastlös och sällskapssjuk efter bara tre och en halv timme. Och det är prick 58 timmar tills han kommer hem igen. Har halva tiden gått än?

Vem vill komma hit och leka? Barnen klarar sig nog fint ändå. Jag är mer orolig för mig själv.

Barn i farten

Jag lyckades förresten fånga båda barnen på samma foto idag.
Vad tycks?

Det är inte lätt när man har så mycket att stå i hela tiden…