Bloggar på Läkande föräldrar

Jag märker att det kommer in läsare här titt som tätt, trots att jag inte skriver här så mycket längre. Vad roligt!

På senaste kan jag se att det har varit på olika sökningar kring barn, anknytning, depression osv. Om detta skriver jag numera på en annan sida som jag döpt till Läkande Föräldrar – och deras helande barn.

Min dröm är att det ska kunna bli något stort. Jag vill kunna dela med mig av min historia, även om jag inte skrivit så öppet om den här. Då var allting alldeles för smärtsamt så jag klarade inte av att skriva så öppet och naket om det. Nu har jag kommit ut ur dimman och mår bra och vill göra någonting av mina erfarenheter.

Är du nyfiken, själv varit (eller är) i en förlossningsdepression eller känner någon som är, så är du varmt välkommen till den sidan. Ännu är jag bara i startblocken, det tar lite tid att skapa min plattform.

 

Kärleken växer

Storasyster 4 år

Idag var det dags för domen. Skulle hon bli godkänd eller ej?

Klockan 15 i eftermiddags tryckte vi på 8:an i hissen och klev sen in i väntrummet på BVC för att se om hon skulle bli OK eller underkänd.  Det var dags för 4-årskontroll med både ritning, räkning, hörsel och syn på schemat.

Fem minuter efter ankomst sitter jag med tårar i ögonen. Jag blinkade snabbt för att dölja alla känslor som vällde upp inom mig. Bara att se ryggen på min underbara tjej när hon helt självklart började rita en huvudfoting med huvud, ben, armar med armbåge, ögon med pupiller och hår skickade en känslostorm utan dess like genom min kropp. Jag är normalt inte den blödiga typen som gråter när det blir lite känslosamt och blev totalt överrumplad när tårarna vällde fram.

Fyraårig dotter. Fyraårig mamma. Fyra år av vånda, sorg, oro och hårt arbete. För mig själv och tillsammans för att ta oss fram till där vi är idag. Äntligen förstår jag, om ens en bråkdel av vad jag hört många prata om, den ovillkorliga och starka kärlek man känner för sitt barn.

Jag fick min start tillsammans med min dotter och redan från början förstod jag att det fanns någon anledning till att det blev så här för just mig, även om jag ännu inte förstår hela vidden av det. Jag inser att vi är långt ifrån klara, vi har bara börjat vår resa tillsammans och idag känner jag sån tacksamhet över att få ha henne i mitt liv och få lära mig av min kloka, fina, fantastiska dotter.

Hur hon klarade sig? Med beröm godkänt, på alla punkter.

Sova sova sova säng säng säng

Varför vara traditionell och ha en bestämd plats och säng att sova i?

I natt har jag bäddat till mig själv på soffan och Storasyster sover halvsittandes i vagnen efter ett kvällsbesök på närakuten. Öroninflammation! Stackars!

Den som sover som den ska är Lillebror som hittills bara vaknat till några gånger och behövt klappas lite på för att somna om. Pappan, han sover (inte i skrivande stund) på golfturnébussen mellan Helsingborg och Örebro inatt. I morgon kommer han hem till oss igen. Då flyttar jag tillbaka in under loftet.

Längtar efter stora sängen!

Tur jag mår bra nu. För ett par månader sen hade jag brutit ihop efter en liknande helg.

Separationer

Näst sista gången på Gruppen idag. Det blev riktigt känslosamt. Kommer på mig själv med att tänka att jag hoppas de ska säga ”det är klart ni ska fortsätta hålla kontakten om ni vill det”. Det gör dem inte och jag vet varför. Det tar ändå inte bort känslan av att jag inte vill släppa relationerna även om jag är redo att gå vidare och göra något annat med tiden jag har lagt på att vara där varje vecka. En gång i grupp och en gång i enskilt samtal. Tillsammans med Lillebror såklart.

Nästa tisdag är sista. Jag vill inte skiljas. Av flera skäl.

Vilket skämt!

Jag rensar för fulla muggar här hemma nu. (Det är ett gott tecken på att jag mår rätt bra nu).

Idag flyttade jag in några bra IKEA lådor för förvaring av barnens vinterkläder och en stor låda för urvuxna kläder som ska sorteras och ges bort åt olika håll till bättre behövande.

För att få plats med det var en annan låda tvunget att rensas. Underkläder jag hade innan barnen. Det måste ju ändå vara det första skämtet. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna använda dem efter? Även om storleken i vikt för min del nu är tillbaka på +1,5 kg sen fyra år tillbaka och jag kan ha en kjol nu som var lite trång veckorna innan Storasyster flyttade in i mig är formerna helt annorlunda och behoven likaså…

Skämtet jag ändå syftar på är att det naturligtvis fanns ett antal bh där också. Jag har alltid tyckt att jag varit storbystad och målet är att söka förminskning så snart amningstiden är över (om sisådär femton år alltså). I lådan låg de där som jag använde precis innan jag blev akut illamående och var tvungen att ta av mig allt som satt åt så fort jag kom innanför dörren för knappt fyra år sen nu. I storlek 80 D.

80 D!

Fattaru. I mina mått är ju det ingenting. Jag har ökat en sisådär sex kupstorlekar med andra ord. Men ingenting runt om.

Maken hävdar att de kommer att minska när jag minskar i vikt. Jo, eller hur. Bara för att hans tuttar blivit mindre sen vi träffades…

Hösten på ingång

Dagis började förra veckan.

Sen dess har jag pysslat i vårt badrum och målat vitt, satt in badkar och köpt nya hyllor som ska sättas upp ikväll (om jag har turen på min sida). Maken och jag har tillsammans också rivit ut allt i våra två förråd och satt upp ett Elfasystem av hyllor för att göra ytan lite mer effektiv. Och för att riva ut sju lådor när vi bara ska ha den som står längst ner.

Idag började Maken jobba efter 7-8 veckors ledighet.

I morgon börjar jag och Lillebror på gruppen igen.

Idag blåste kyliga vindar på morgonen.

Jag är inte helt positivt inställd till allt detta just nu. Har varit skönt att ha Maken hemma på dagarna och kunna dela på ansvaret.

Vad gör vi för fel?

Har det förresten framgått att jag ifrågasätter mig själv sjukt mycket och vad det är jag och vi gör för fel eftersom det blir så här. Är det något vi skulle gjort annorlunda från början? Har det att göra med hur hennes start i livet var? Har det med mig och mina erfarenheter att göra osv? Eller är det bara sån hon är?

Om hon nu ”vinner” och det inte blir någon fortsatt kur den här gången heller, hur gör vi då nästa gång hon blir sjuk och behöver medicin? Det är ju inte bara Kåvepenin hon vägrat, det har varit lika med flytande Alvedon och Ipren, som faktiskt är helt okej med svartvinbärssmak.

Känner mig verkligen elak som går igenom allt detta ”bara för att vinna”. Men vad har vi för val?

Önskar vrida klockan framåt

Känner mig närmast förtvivlad över att inte lyckas få Storasyster att ta medicin. Att förstå allvaret och att vissa saker bara är att göra, eller åtminstone att göra som vi säger.

Efter att ha känt smaken av dem så har hon bestämt sig för att det är äckligt och hur mycket jag än disikerat leverpastej, torkade aprikoser och russin för att operera in tabletterna i dem så att hon kan svälja utan att känna smaken så SKA hon tugga så att det blir äckligt och sen spottas allting ut igen.

I morse tog det kanske 1,5 timme innan vi var klara. Pappan tog eftermiddagspillret med sig när de drog iväg till Farbror och kom hem utan lockbeten men med piller intakt.

Hon och jag har haft vår värsta fajt någonsin, där jag inte alls var arg, men höll i henne för att hon skulle ge med sig till slut och förstå att jag menar allvar. Kändes som en evighet innan hon släppte mig inpå sig igen och jag skulle helst haft allting ogjort. Det var fullständigt vidrigt och slutade med att vi båda bara grät. Låg på golvet och läste nära varandra en lång stund efteråt. Allt detta gick vi igenom utan att hon på något sätt förstod och gjorde som vi bad, trugade, lockade eller erbjöd godsaker efteråt.

Önskar också att det gick att skita i medicinen, för det gjorde vi sist. En halsfluss går ju över ändå. Men nu, vad blir konsekvensen i så fall? Och samtidigt måste hon ju lära sig att ibland måste vi göra saker även om det är äckligt och vi inte vill…

Jag är glad att hon är viljestark. Eller? Just nu tror jag faktiskt inte att jag är det. För detta är SKIT!

Längtar efter ledighet

I morgon om en vecka anländer vi till vår semesterstuga som vi hyrt för en vecka. Jag längtar.

Längtar efter att komma tillbaka dit där vi var för två år sen och hade det så skönt. Dagarna gick ut på att gå upp, äta frukost, gå 150 meter till stranden, hem för lunch och vila och sen tillbaka till stranden igen en stund innan middagen på verandan intogs. Naturen på knuten, ingen täckning på mobiler och inga datorer eller internet. Inga krav på städ och tvätt, utrensning av förråd eller tider att passa.

Längtar nog allra mest efter tiden med familjen. Min familj. Ingenting annat som stör. Inga sjukdomar, läkarbesök, bodelningar eller utrensningar. Eller jobb och dagis. Inga telefoner. Inga datorer.

I morgon kommer Maken hem från Dalarna och bodelning och tömning av ett helt liv är i stort sett klart. Försäljning av hus och lite annat återstår. Sen kan vi lägga kapitlet ”Våren 2010″ bakom oss.

Jag längtar!

Underbara älskade

Inte så vanligt förekommande men ibland händer det även den bästa...

Lillebror får fortfarande inte så mycket plats härinne som han faktiskt förtjänar.

Kanske beror det på att det just nu flyter på bra och då blir det mindre för mig att skriva om. För det är mycket runt omkring Storasyster, hennes humör och trots, hennes kommentarer och sånt som jag behöver få låta pysa innan det blir för mycket och jag sprängs. När allt flyter så har jag mindre att skriva om. Gobitarna får liksom stå åt sidan för det som är jobbigare.

Det passar egentligen inte alls ihop med mig och hur jag ser på (och vill se på) livet.

För visst är det väl så att det man matar och vattnar är det som växer?

Om det är så skulle det betyda att ifall jag matar det som är negativt och jobbigt så blir det mer negativt och jobbigt. Och tvärtom förstås. Jag vet ju att det funkar så, ändå ger jag de jobbiga bitarna mer utrymme än de goda och härliga, åtminstone här på bloggen just nu. Kanske (eller ganska troligt) hänger det ihop med mitt tillstånd och hur jag mår. Och att det är något jag behöver göra för att lära mig att acceptera att de delarna också får ha en plats i livet. Att alla faktiskt har rätt till alla känslor. För så har jag nog inte alltid känt att det är.

Nu var det inte därför som jag började på detta inlägg utan jag ville ge lille söte Lillebror lite extra utrymme. Mata de härliga och varma bitarna istället.

Han har hunnit bli 8 månader och 8 dagar idag. Han väger lite mer än 8 kilo och ammar säkert 8 gånger om dagen. Ja, bara på dagen, för på natten då sover det lilla underbarnet. Han äter direkt ur förpackningen på morgon och förmiddag. Äter mosad fast föda till lunch och gröt i samband med att vi äter middag. Däremellan och efter får han tutten till mellis och innan han somnar. Så det blir inte riktigt åtta gånger, men sex eller sju, eller fem kanske. Lite olika.

Han skrattar hejdlöst åt sin älskade storasyster när hon busar med honom och gråter och säger ifrån när hon råkar bli lite för ivrig och intensiv och antingen välter omkull honom eller tar för hårt i honom. Han mår fortfarande bäst när han ligger på rygg och leker. Eller så sitter han upp och sträcker sig så långt han bara kan för att nå något som rullat ifrån honom. På mage blir han mest sur eftersom han fortfarande bara kommer längre ifrån det han vill ha. Har inte alls fattat det där med att dra upp benen under sig. Än.

Idag såg jag nämligen första tendensen till att lyfta upp även magen från golvet. Så kanske han kan bli en liten krypare ändå. Syrran var en sitthasare som snabbt kom på att hon kom framåt om hon satte ena foten i marken och hade det andra benet under sig.

Nu till det bästa av allt. Jag älskar hur han skrattar. När jag ammar så är han snabb och effektiv, vänder sig sen om, tittar på någon fläck i taket och skrattar förnöjt, innan han vänder tillbaka och fortsätter en stund till. Då med sina ögon långt in i mina samtidigt som han pillar på mitt halsband. Han har länge hittat rätt med nappen och tar ut den ur munnen när han ska hosta, och sätter sen in den igen. Jag älskar hur han gosar in sig i min famn när han är trött och faktiskt fortfarande ibland somnar i mina armar, med ansiktet trött vänt mot min hals… Det får han gärna fortsätta med, länge länge.

Underbara älskade Lillebror. Du är så fin och jag är så glad och tacksam att du ville komma till just mig!

Mycket mera vanlig min

Älskar du mig med?

Att Storasyster och jag hade en jobbig start tillsammans är inte precis någon hemlighet för de som hängt med här ett tag eller som jag pratat med om det.

Mest handlade det om att jag mådde väldigt dåligt efter förlossningen med henne. Här är ett exempel. Det finns fler än så men jag orkar inte länka till dem just nu, kanske en annan gång.

Vi har bråkat och tjafsat oavbrutet ett par dagar känns det som. Säkert har det mycket att göra med att hon varit sjuk, vi är trötta och slitna, farfar har dött, vi var på begravning i fredags och har inte vårt vanliga tålamod på grund av det heller. Sen har det självkart att göra med att hon ska äta penicillin också. Ett trixande och joxande för att kanske lyckas få i henne två av fyra milliliter. Med lite tur och mycket tvång.

Eftersom att vara storasyster innebär att det finns ett litet syskon att ta hänsyn till. Ibland är det han som måste komma före och jag förstår att hon i vissa lägen tycker att det är orättvist. Även om det är så det måste vara.

Igår insåg jag att hon och jag har alldeles för lite tid tillsammans bara vi två. Så vi tog bilen på uppdrag ”Köpa stor badbalja”. På vägen dit somnade hon och var mer än slut när jag fick lov att väcka henne. Piggnade till efter ett tag och vi hade lite mysigt ett tag, tills hon inte fick provcykla längre. Där började det. Det slutade med en skrikande unge som försökte klättra ur vagnen när jag lyft i henne där för att hon inte fick stanna kvar på Coop och åka i grodor och hästar. Såg framför mig hur både hon och jag skulle ha kunnat ligga på golvet och slå för att få vår vilja fram. (Jag mest för att visa hur galet det var). Märkligt nog blev jag där och då helt lugn och satte fast henne i bilen, med tvång…

Den utflykten blev inte särskilt lyckat slut på.

Ikväll har varit en annan kväll från helvetet. Undrar vad grannarna under tror egentligen… Storasyster övertrött och kan inte på något sätt vara stilla och komma till ro. Måste gråtande hållas fast för att slutligen och lugna ner sig och kramas. Mitt i tumultet vaknar Lillebror, livrädd. Jag behöver trösta. Maken sitter på sängen och får inte komma nära henne. Hon ser på mig och frågar

Varför älskar du Elmer?

Älskar du mig med?

Just då försökte jag bara svara på hennes frågor. Var alltför arg för att släppa taget. Efteråt, när jag lämnat henne och Pappan i sovrummet för att natta Lillebror, för fjärde gången ikväll, brast mitt hjärta och stora tårar föll.

På Mellanvården har de förstått att Storasyster tar upp mycket tid och funderingar både för mig och Pappan. De har erbjudit att vi kanske kan hitta tid för henne och mig, till hösten. För att vi ska kunna reparera det som blev tokigt från början. Mitt hjärta lättade så snart jag fick frågan. Det är nog det jag velat från början, men inte kunnat förklara.

Dagens ironi

Jag har med hjälp av ett halvt litet vitt piller (Propavan) varje kväll fått sova varje natt i två veckor. De första nätterna var det ändå svårt att slappna av och sömnen var väl lite sisådär. Maken har varit uppe varje natt och assisterat lillebror med mjölkvärmaren och blöjbyten. Han har förstått hur det är att vara vaken varje natt. Nu har jag fått det bekräftat. Det ÄR en annan trötthet. Det är också viktigt att påpeka att han faktiskt varit vaken varje natt i två veckor. Ni förstår balansen va?

Misstolka mig inte nu. Jag är väldigt tacksam över att ha en så förstående Make som har varit villig att sätta sig in i hur det är att vara mamma och vaken varje natt. Han till och med ammar Lillebror säger han när tungan slinter. Det är väl ändå jämställdhet? Vad jag fått ut av det skulle jag skrivit om igår kväll, om jag inte varit så trött efter en dag ute i solen så jag mest stirrade framför mig. Det får bli ett separat inlägg.

Han har varit villig att göra detta eftersom jag var i stort behov av sömn för att återhämta mig.

Igår kväll pratade vi om hur vi ska dela upp det framöver, eftersom det inte vore så lyckat att gå tillbaka till samma mönster. Vi bestämde två nätter i taget och att vi på helgen alltid har en av nätterna som vi vet att vi får sova.

Två veckors nätter har jag alltså fått sova. Två veckor då alla varit friska.

I natt var det min tur att ha jouren. Och vad tror du händer?

Jo, Storasyster vaknar, gnyr och gråter. Jag klarvaken på två röda. 40 graders feber, vad jag vet. Jag väntade inte för att se vart den skulle ta vägen. Nu var det supp. som gällde. På stört. Mot hennes vilja.

Självklart vaknade Lillebror och det blev till att lugna, amma och buffa för att han skulle somna om. Samtidigt som Storasyster feberyrade intill.

Nu nästan två timmar senare har det blivit lugnt och båda sover. Snart även jag, hoppas jag.