Inspirerande bloggtips…

Jag har hittat en ny inspirerande blogg

Författaren skriver om inspiration, växande och stenar i skon….

vinnspiration.se

29 juni blir det avspark

Så, nu har jag skrivit det här också. Nu KAN jag inte smita ifrån det. Har berättat det för alldeles för många för att kunna ändra mig nu.

Att jag skriver ”smita” ifrån det handlar inte på något sätt om att jag inte vill. Bara att jag tycker att det är lite läskigt och obekvämt. En typisk Barriär med andra ord. Något som jag för några år sen helt klart i slutändan skulle hitta orsaker till att ställa in. Och nu när jag både coachar och blir coachad för fullt får jag ytterligare infallsvinklar på vad det handlar om och vad jag behöver göra annorlunda. Så att jag berättar om det gör att jag inte kan dra mig ur för att jag ”fegar”.

Självklart ska jag fira. Jag har en massa saker att fira till och med.

• Att jag har återkommande läsare, även fast jag inte skriver så ofta nu. TACK!
• Att jag tagit ställning för att äntligen starta eget företag
• Att jag vet vad jag vill göra, ÄNTLIGEN.. Och att jag gör det
• Att jag har fantastiska produkter som jag står för
• Att jag går en utbildning som är toppen
• Att jag tagit mig igenom mina fyra första (och värsta) år som förälder (nu kan det bara bli bättre)
• Att jag har en fantastisk man som supportar mig

Och just den 29 juni kommer jag fira att jag är på stort G att starta företag (inväntar lite praktiska teknikaliteter bara).

Vill du komma? Lägg en kommentar här så skickar jag inbjudan. (pls…. nån kan väl svara i alla fall )

Fokus is my middle name…

Jag har fullt upp med att få ihop allting just nu. Ett av målen för kursen som nu pågår till sista mars är FOKUS. Att göra en sak i taget.

Det är så lätt, för mig åtminstone, att hoppa mellan olika saker hela tiden. Jag påbörjar en sak och så händer något och plötsligt gör jag det där andra istället.

För att jag ska få ihop Lillebrors inskolning på förskola med studier och coaching, med jobb och kommande operation så är FOKUS ett måste. Jag har en fantastisk ”partner” på kursen som hjälper mig dit och jag är så tacksam över frågorna jag fick förra veckan. Jag har ett helt nytt driv just nu och idag lyckades jag hålla mig till det jag skulle göra och jag var riktigt effektiv. WOW!

Veckan som kommer har Maken sportlov så jag har fått en riktig egovecka. Inte så att jag ska springa runt på spa och fixa naglar och massaga mig och så. Jag ska göra det jag gillar allra mest just nu. Och till helgen är det konferens i Jyväskylä. Tjohoo!

Så…. mer av annat blir mindre av bloggandet. Jag gissar att det är precis som det ska va

Året 2010 i korta drag

Förra året går inte till historien som ett av mina bästa år. Inte heller som det sämsta. Mera som det året då jag jobbade hårt för att komma tillbaka till mig själv igen.

Året började tungt med mycket hormonomställningar, en liten bebis på tre månader och en trotsig två och ett halvtåring. I slutet av januari insåg jag att jag behövde göra något nytt för att skapa nya resultat. Som jag mådde och med mina hormonsvängningar var vi varannan vecka mer eller mindre på väg åt skilda håll. Cipralex blev min räddning och jag har förstått att det också är den medicin som används just vid svåra PMSproblem. Gissa om det varit en lättnad?

I mars påbörjade jag behandling på Mellanvården tillsammans med Lillebror och tre andra mamma-barnpar. Det var ett tillfälle med grupp och ett enskilt samtal i veckan. Så otroligt skönt att kunna prata fritt om alla jobbiga tankar med andra med liknande upplevelser.

Under våren var gruppen det jag fokuserade på. Så mycket annat fanns varken tid eller ork till då svärfar också gick bort efter många års sjukdom. Till på köpet var Storasyster sjuk i flera veckor med trötthet och feber till och från. I efterhand misstänker vi att pollen kanske var boven i dramat.

Sommaren spenderade vi med att rensa ut farfars hus, ha semester i stugan vi hyrt två somrar och sen en tur till Morfar och Y på västkusten. Efter närmare tre veckor på resande fot och med en Lillebror som stal uppmärksamhet blev det många konflikter och utbrott de sista dagarna innan vi styrde kosan hemåt igen.

Sensommaren inleddes med att lägga ut dyra Carpe Diemsängen på Blocket i hopp om att kunna köpa vattensäng. Väl såld inleddes en period på sju veckor, minst, med att sova på madrass och soffa i väntan på den beställda sängen.

Under tiden revs en vägg, byttes parkett, målades väggar och tak och lades klinker i hall.

Hade jag vetat bättre skulle jag nog inte givit mig på detta samtidigt som jag gick i behandling, hade en ettåring hemma och ett barn på dagis som skulle hämtas och lämnas.

Fram emot jul närmade vi oss att bli helt klara och hade barnen inte insjuknat samtidigt i vattkoppor i början på december så hade nog allt blivit färdigställt innan jul. Månaden förlöpte i stället i ett töcken av prickar, förkylning och magsjuka och golven skriker fortfarande efter sina övergångslister och trösklar.

Det var en tuff start och ett tufft slut på 2010. Jag är väldigt tacksam för att motgångarna spelade i helt olika ligor. Början av året var mentalt jobbig i det mesta medan jag i slutet av året var betydligt starkare. Även om jag var trött och slutkörd av alla sjukdomar fanns styrkan och glädjen ändå med i bakgrunden. Och viljan att börja leva och utvecklas igen.

Jag avslutade året starkt med att påbörja en 10-dagarsintroduktion på Bikramyoga. Allt för att bygga upp mig själv inför starten av 2011. Året då det är min tur.

Min tur att leva. Må bra. Jobba. Och att tjäna pengar igen. Min tur att skörda frukterna av de tuffa åren.

Lost in space

Om du undrar vart jag är så försöker jag förstå min Iphone…

Den är alldeles på tok för avancerad för mig. Bara att ringa, sms:a är en hel vetenskap. För att inte tala om att ladda hem app:ar. Jag återkommer

Buzzadorkampanjer

Jag är inte bara mamma. Jag är också en Buzzador…

Jag ska försöka mig på att beskriva vad det är lite grann. Sen kan du såklart gå in och läsa på www.buzzador.com själv för att ta reda på mer.

Kortfattat så får man ta del av nya (eller gamla) produkter och tjänster gratis för att prova på dem och för att berätta för andra om vad man tycker om det. Jag har varit med ganska länge men inte tidigare tackat ja till några kampanjer. Förrän nu i september då jag plötsligt fick ta del av båda kampanjerna jag tackade jag till. Mer om det i ett annat inlägg.

Följande två kampanjer har jag (är) jag med i just nu:

Pampers Active Fit som är en ny, tunn och mjuk blöja för barn i farten. Vi gillar Pampers till Lillebror ändå och jag gillade faktiskt även denna blöja. Den kommer vi nog fortsätta med, förutom att vi mer och mer kommer gå över till byxblöjor eftersom han inte är så förtjust att ligga stilla på skötbordet längre.

Den andra kampanjen var från Lovefilm.se där man behändigt får hyrfilmerna hemskickade till brevlådan. På lovefilms hemsida prickar man för vilka filmer som man vill se. För 99:- i månaden får man sen hem fyra filmer som man kan ha hemma så länge man vill. När man skickar tillbaka en film kommer en annan film från listan hem. En nackdel tycker jag är att jag inte kan välja vilken film jag vill se just denna vecka. Det verkar som filmerna som kommer hem ofta är från ganska långt ner på min önskelista. Annars är det förstås ett bekvämt sätt att se på film.

Egotripp?

Ikväll fick jag frågan hur jag väljer vad jag skriver här och vad jag skriver på Facebook.

Det är ju superenkelt egentligen. Här kan jag vara precis så ego som jag vill. Vilket så klart går att vara på FB också, men där blir det aldrig lika utmålande och jag behöver inte skylta med allt till vem som helst. Även om adressen hit finns på FB så antar jag att det är de som är intresserade av att läsa om mitt liv och min vardag också är de som återkommer hit. Annars behöver jag inte trycka upp i ansiktet hur min vardag är. Kanske inte världens mest intressanta statusuppdateringar jag har att komma med.

Här kan jag ju skriva precis vad jag vill och eftersom det bara är min sida har jag rätten på min sida att vara hur ego jag vill. Även om jag stundvis önskar att jag vore lite mer anonym så jag slapp tänka alls på vad läsare skulle tycka och tänka om vad jag skriver. Men sådant får jag kanske hålla mig till annat forum för…

Apropå Barriärer

Kan kanske tyckas litet och fjantigt… men det här inlägget var faktiskt en Barriär för mig att publicera. Visst har jag all frihet i världen att skriva vad jag vill, särskilt i min egen blogg. Men det var ändå lite läskigt att ”fiska efter kommentarer”. Tänk om ingen alls skulle svara…

Tack Linda och Fiafiber som hittills har svarat!

Vem är du, vem är jag?

… kan vi få kontakt…

Jag har märkt att jag har fått lite nya läsare på sistone. KUL! Välkommen ska du vara.

Jag bloggar ju främst för att få skriva av mig om min vardag, barnens små hyss och mina tankar om Brutna Barriärer förstås. Även om dem lyser väldigt med sin frånvaro för tillfället. Inte det att brutna barriärer lyser med frånvaro, bara det att jag inte skriver om dem just nu tror jag. Och det beror nog främst på att de just nu pågår allra mest inom mig så det är svårt att uttrycka dem i bokstäver på en vit dataskärm. Ni får hålla er till tåls.

Och det verkar det ju som ni gör, eftersom ni läser trots att jag inte skriver om dem så tydligt.

Till saken…

1. Jag berättar ju en del om mig och min vardag. Vem jag är och så. Det är ju det en blogg är. Eller kan vara åtminstone. Det beror ju förstås på vilken riktning man väljer när man börjar. Om man inte är som veliga jag och ändrar sig tusen gånger och byter både blogg och inriktning stup i kvarten.

2. Jag skulle tycka det vore kul att veta lite vem du som läser är också. Vad är det som intresserar dig med just min blogg? Bloggar du själv. Om vad isf? Länk? Det är inte så att du nödvändigtvis måste kommentera alla (eller ens några) av mina inlägg nånsin. Även om det förstås vore kul att få lite skriftlig bekräftelse också på att det faktiskt är någon som läser och inte bara råkar hamna här av misstag och snabbt klickar vidare till Hemnet eller någon annan lustfylld sida.

Det vore helt enkelt bara kul att få veta lite om vem du som läsare är. Vill du inte göra dig känd med ditt namn så hitta på ett alias eller nåt och berätta lite om dig själv. Några av er vet jag redan vilka ni är, men ni får gärna göra er tillkänna här ändå. Om du vill förstås.

Eftersom det är min blogg tänkte jag vara först ut att berätta vad jag kanske skulle skrivit om jag själv svarat på detta inlägg.

”Jag hittade hit för att jag sökte på ”död tand” och fastnade för att jag tyckte att dina inlägg är så biiiip intressanta/roliga/igenkännande (eller vad vet jag, det är ju mina tankar bara). Jag bloggar själv om allt och inget på typ fyra olika ställen, bara för att jag vill. Och för att jag kan. Och för att jag kan välja vad jag vill skriva. Och mår bra av att skriva. Är gift med Tossiga, Talangfulla och Tantastiska maken Tony och har de två sötaste och mest intelligenta barnen i mannaminne (såklart).”

Eller så kanske jag hade skrivit:

”Tack för en bra och kul blogg. Jag har ingen aning om vem du är men här är jag.”

Fast vad vet jag? Det är svårt att beskriva vad jag själv skulle ha skrivit om jag var en annan som läst min blogg… Det är ju där du kommer in.

Vill du beskriva för mig?

Att blogga är en barriär

För ett tag sen fick jag frågan vad jag vill göra sen. Sen när jag inte bara ska vara hemma med Lillebror längre. Den där tiden när min lilla bebis inte längre är en liten bebis utan ska vara stora killen och börja på dagis. Frågan ledde vidare till vad jag tycker är kul att göra och varför jag gillar att blogga.

Jag har alltid gillat att skriva och har använt det som en sorts terapi för mig själv. Eller, nej, jag ska inte säga att det är terapi, för det behöver man gå till en terapeut för att få. Eller åtminstone behöver någon som kan styra samtalet åt ”rätt” håll för att det ska föra personen vidare. Att skriva för sig själv kan bli precis hur som helst, positivt eller negativt och det behöver inte alls föra den som skriver framåt. Och det är ju en del av vad terapi handlar om.

Det är alltså inte en terapi för mig. Däremot är det att skriva av mig. Samla mina tankar. Samla mina barns utveckling och framsteg. Och samla mina egna utvecklingssteg, Barriärer, Belöningar, våndor och rädslor. Många gånger när jag skriver får jag också insikter som leder mig vidare och som får mig att förstå varför vissa saker är som de är.

Jag kan känna att det förpliktigar med ett bloggnamn som Brutna Barriärers Belöning. Att jag därför borde skriva mer om just Barriärer och Belöningarna som kommer av att Bryta dem. Och just nu blir det mest om barnen och vad som händer i vardagen. Samtidigt som jag skriver det inser jag att det faktiskt ÄR en Barriär att skriva om och stå för mina tankar, funderingar och oro så öppet.

En Barriär att våga stå för mig själv, min egen åsikt och mina erfarenheter i livet. Oavsett vem som läser.

Ibland tänker jag att det hade varit skönt om jag inte outat mig så att folk jag känner läser. Då skulle ingenting behöva friseras. Det skulle onekligen vara rätt skönt ibland. Jag hade kunnat vara precis vem jag ville. Och hur jag ville. Inga masker eller förklädnader. Eller skulle jag valt att vara någon helt annan kanske?  Nackdelen skulle förstås vara att det inte heller vore samma Barriär att Bryta. Och det är ändå det som gör att jag växer.

Det är också många fördelar med att folk vet vem jag är. Då slipper jag ju berätta irl

Någonstans där var det mitt svar landade när jag fick frågan. Att det för mig handlar om att våga stå för mig själv. Att vara den jag är rakt upp och ner oavsett vem som läser. Jag är inte där än, men en bit på vägen.

Hur är det med dig? Vad får dig att växa? Är du där du vill vara just nu?
Jag blir alltid glad och ödmjukt tacksam om du ibland lämnar en kommentar. Även om det egentligen är för mig själv jag skriver (eller?) så uppskattas alltid ett litet pip eller hejarop. Konstigt det där!

Ny layout

Jag fixar lite med sidan just nu. Hittade ett nytt tema som kanske blir bra. Eller så ändrar jag tillbaka igen om jag inte trivs.

Skrivkramp

Har flera uppslag på saker jag tänker att jag ska skriva om. Både här och på barnens blogg.

Men så sitter jag här med bomull i hjärnan. Jag får inte fram något. Åtminstone inte något sammanhängande. Det blir mest bara blaj och så slänger jag det igen. Eller så blir jag sittande och läser på andra sidor istället.

Antingen är det förkylningen som gjort att jag har snutit ut alla hjärnceller… Eller så är det medicinen som gör så jag blir avdomnad istället för att känna något. Jag hoppas på förkylningen.