Sockertopp

Två veckor av ändrad kost.
Två veckor av lugn, mycket närhet och spännande samtal med nyfiken fyraåring.

Den största förändringen är nog frukosten där hon får i sig bra protein och långsamma kolhydrater. Hon har förlikat sig med att det inte bara serveras yoghurt och russin. Middagarna har också gått bättre. Hon äter mer av proteinerna vi serverar än förut.

Maken har lite svårt att ställa om och vill väl lära genom upplevelser gissar jag. För igår tyckte han det passade bra med potatis igen, som han dessutom mosade.

Resterande del av kvällen spenderades sen springandes med en energi och uppstudsighet vi inte sett på två veckor. Jag insåg med ens att det var så där vi hade det jämt för två år sen. Det var heeelt hysteriskt.

Samtidigt som det är fullständigt självklart att bränslet påverkar hur vi mår har jag själv inte fattat det förrän nu.

Jag ger mig ut på lite tunn is här tror jag, men just med potatisen (som ett exempel) så handlar det om hur snabbt stärkelsen i potatisen blir till socker i blodet. Är man sen dessutom känslig mot sockerarterna så blir det lite föör mycket energi i kroppen.

Efter språngmarschen när det var sovdags var hon som en stor geléklump som skulle tvättas, borstas, kissas och borsta tänder på. Inte dagens roligaste uppgiften.

När hon väl blev lugn och det gick att prata med henne var hennes egen kommentar om vad som hände:

”Först blev jag pigg, sen blev jag jättetrött.”

Onödiga frågor

Storasyster såg begrundande på när jag klädde på mig i morse:

”- Ska du jobba idag?
- Ja, hur ser du det?
- Med mina ögon förstås!”

Vid frukostbordet lite senare satt hon i Pappans knä och kom åt en av mina fötter under bordet:

”- Mamma, jag känner din fot.
- Hur visste du att det var min fot du kände?
- För att den var lite kall.”

Gissar mig till att hon tycker det var aningen onödiga frågor… Å andra sidan hade jag koll på att det var min fot utan att hon berättade det. Så jag tycker nog vi är kvitt.

Dagens högsta betyg

Lilleman pratar mer och mer. Mer är det kanske egentligen inte. Det är bara det att vi börjar förstå vilka ord det är han säger också. På Barnens egen blogg skriver jag mer om det.

Storasyster tycker att det är kul att prata med honom och hjälpa honom till rätta. Idag lät det så här när de pratade:

Hon: Lillebror, kan du säga klar?
Han: Klar
Hon: Kan du säga bilar?
Han: Bilar
Hon: Kan du säga… gosedjur
Han: Mamma!

Tackar och bockar för den!

Kan inte låta bli…

Storasyster: Mamma, varför petar sig pappa i näsan hela tiden?

Förlåt älskling, kunde inte låta bli. Den var alldeles för underbar för att inte dela med mig av.

Farmor, 98 och 10 mån, har åkt på semester

Farmor, 98 år och 8 månader på dagen, fick igår äntligen somna in och behöver inte vakna mer.

Mycket kan skrivas om det och jag väljer att hålla det lite mer privat. Däremot är min älskade Storasysters tankar och funderingar alldeles för fantastiska för att inte skriva ner här. För att dela med mig OCH för att minnas.

Hon har funderat mycket (MYCKET) på döden ett tag nu och kan plötsligt vid middagen börja storgråta och säga att hon inte vill dö. Hon frågar när jag ska dö och hur människan dör och föds. Hon fyller snart fyra så det är väl ingen överraskning precis att hon har väldigt mycket funderingar.

Idag vill hon låna ut sin farmor till mig eftersom jag inte längre har någon.

Vi kan dela på henne.

Jag nattade henne i vår stora säng ikväll (gör det ibland när hon visar tecken på större behov att vara nära mig). Istället för att läsa pratade vi en stund och frågorna kom pang på.

Hur dör människan mamma?

Hur dör man mer då?

Hur dör man mer?

Visst kan barn inte dö?

Jag vill inte dö mamma. 

Balansen är hårfin mellan vad som är smart och mindre smart att berätta om döden för barn. Jag vill inte låtsas som att jag vet att jag kommer vara jättegammal när jag dör. För sanningen är ju att vi faktiskt inte vet. Samtidigt vill jag heller inte sätta idéer i huvudet som oroar henne mer än nödvändigt. Det är viktigt för mig att döden inte blir något läskigt som vi inte kan prata om och att vi kan skapa våra tankar och bilder omkring vart personerna som dör tar vägen. Farfar har vi pratat om att han nog är i himlen och äntligen kan gå och springa igen.

Men min farmor, hon har åkt på semester hon. Det tyckte Storasyster verkade bra.

Jag älskar dig så mycket

Jag tog tempen på Storasyster innan läggning. Hon var lite ledsen då vi var oense om i vilken ordning förberedelserna för sängen skulle göras. Jag lockade henne med att lista ut vilka siffror det var på örontermometern efter att jag tagit tempen på mig.

Det blev 37.4. Hon ville helst att 7:an skulle vara ett L. Och det är det ju, uppochnervänt. Sen var det hennes tur och den visade precis samma siffror.

Jag älskar dig så mycket så jag har samma som dig!

Älskade fialottan då. Jag älskar dig med! Extra skönt att höra på Alla Hjärtans Dag kanske.

Funderingar kring döden

Det är mycket prat om döden här hemma nu. ”När ska vi dö? Jag vill inte att du ska dö? kan man prata när man är i himlen?” Det är tydligt att hon utforskar och tar reda på vad det egentligen innebär och hon förstår förstås inte hela dess innebörd.

Jag vill ha den här klänningen ända tills jag är död.

Jag svarar på frågorna så gott jag kan. På något sätt har hon ändå fattat det där med att man inte finns längre när man är död.

Idag var hon och jag hemma hos dagiskompisen S. S har katt. Storasyster är inte förtjust i djur som rör sig, när hon är i närheten. När hon tänker på dem och förbereder sig på att träffa en katt eller hund så tycker hon alltid om dem. Tills det blir verklighet och hon står öga mot öga med en nyfiken katt. Då blir det panik. Så även idag. Katten stängdes in och jag uppmanade henne att ta ett djupt andetag. Det lossnade efter en stund.

På vägen hem pratar vi om katter igen. Om att Pappan blir sjuk om han kramar katter eller hundar. Hon vet att vi av den anledningen aldrig kan ha en egen katt eller hund. Så kommer funderingarna kring döden igång igen.

Men mamma, om pappa och lillebror var döda, då kunde vi ha en katt hemma hos oss?

Vargen kommer

Maken har varit dålig sen julafton.

Det där efterlängtade jullovet som jag sett fram emot har fortfarande inte börjat, för mig åtminstone. Istället för att kunna rå om bara mig själv lite varje dag rår jag nu om tre andra och får lägga mig själv åt sidan ett tag till.

Storasyster har varit frisk, om än lite hostig, hela tiden och är minst sagt rastlös nu för att hon inte får komma ut. För grejen är den att själv har jag också mått dåligt. Halsont och huvudvärk. Idag är det bättre och jag bestämde att hon och jag skulle gå hemifrån och fika i eftermiddag. Det behöver vi båda och det blir lättare för Pappan att bara ha Lillebror en stund.

Så får ungen för sig att säga att hon är ”kräkig”. Vi rusar från matbordet till toaletten och inget kommer. Hon säger att hon lurades och vi pratar om vad det innebär. Att om man luras många gånger om sånt så är det till slut ingen som tror på vad man säger.

Några minuter förflyter. Samma sak igen.

Tror fan att jag vågar gå med henne till Forum då… Jag vet ju inte om hon faktiskt ÄR illamående eller inte. Så tillförlitlig är hon inte.

Så, vi blir hemma en dag till. Yippie!!! Not!

Min önskelista

Vid middagsbordet:

” Jag: jag önskar mig friska barn i julklapp.
Hon: Nej, man kan inte få det i julklapp. Först får man bebisar, sen växer de och blir stolta över mammorna och papporna. ”

Jag hoppas det håller i sig. Länge!

Ett tåg kommer lastat

Jag måste ha mina hörselkåpor när vi blandar mamma

Ett tåg kommer lastat

Har också lagt in ett nytt inlägg hos barnen. Kommer nog lägga in lite mer av kommentarerna där i fortsättningen av den enkla anledningen att det blir smidigare att spara deras minneskommentarer på deras sida.

Presenttorka

En dagisfröken slutar för att hon ska börja plugga. Vi ska köpa en present och jag har frågat Storasyster vad hon tycker.

-En bil.
-Tror du K tycker det är kul med en bil?
-Ja! Men hon har ju barn.

Ett par dagar senare pratar vi om det igen och hon har fattat grejen att en leksak kanske inte K tycker är så roligt.

Hon: En vuxensak!
Jag: Vad då för vuxensak tycker du?
Hon: En smurf, kanske.
Jag: Men det är väl ingen vuxensak?
Hon: Joho. De é ett gosedjur!

Ehhh… Pratar vi verkligen om samma smurfar. Dessutom, vem är jag att säga vad K tycker om. Kanske det får bli en bil ändå. Eller?

Längtan efter kamrater

Hon har varit hemma från dagis i två veckor och längtat efter sina kompisar varje dag. Eller kamrater som hon själv säger.

I början var hon alldeles förtvivlad för att hon inte fick gå och undrade om hon aldrig skulle få komma tillbaks. Sen har det gått bra och hon har varit så duktig och förstått att när kopporna är borta så får hon gå tillbaka igen. Annars kanske hon smittar sina kompisar.

Igår ringde en fröken och frågade hur hon mår och berättade att alla kompisar längtar efter henne. Innan läggdags valde hon kläder hon skulle ha på sig idag så att vi skulle göra morgonen så smidig som möjligt. Min erfarenhet säger mig att det kan bli lite jobbigt och nervöst att komma iväg när hon haft ett längre uppehåll. Samtidigt som hon längtar så är det en lång tid att vara borta.

Med spänd förväntan fick hon snabbt på sig favoritkläderna. Ett par grå manchesterbyxor och ballerinakjol. En rosarandig långärmad topp och på det sin älskade kalasklänning. Kanske inte precis den kombo jag själv skulle valt… Men men… Trivs hon så trivs jag.

En liten stund senare kommer hon lite ledset och oroligt in till mig i badrummet

Tänk om de inte tycker om mig när jag har de här kläderna…

Lilla gumman!

Mitt hjärta värker när hon redan som 3,5 har såna tankar. Hur hjälper jag henne med detta? Säger självklart att det inte är kläderna de längtar efter utan det är HON som är viktig.