Bloggar på Läkande föräldrar

Jag märker att det kommer in läsare här titt som tätt, trots att jag inte skriver här så mycket längre. Vad roligt!

På senaste kan jag se att det har varit på olika sökningar kring barn, anknytning, depression osv. Om detta skriver jag numera på en annan sida som jag döpt till Läkande Föräldrar – och deras helande barn.

Min dröm är att det ska kunna bli något stort. Jag vill kunna dela med mig av min historia, även om jag inte skrivit så öppet om den här. Då var allting alldeles för smärtsamt så jag klarade inte av att skriva så öppet och naket om det. Nu har jag kommit ut ur dimman och mår bra och vill göra någonting av mina erfarenheter.

Är du nyfiken, själv varit (eller är) i en förlossningsdepression eller känner någon som är, så är du varmt välkommen till den sidan. Ännu är jag bara i startblocken, det tar lite tid att skapa min plattform.

 

Farmor, 98 och 10 mån, har åkt på semester

Farmor, 98 år och 8 månader på dagen, fick igår äntligen somna in och behöver inte vakna mer.

Mycket kan skrivas om det och jag väljer att hålla det lite mer privat. Däremot är min älskade Storasysters tankar och funderingar alldeles för fantastiska för att inte skriva ner här. För att dela med mig OCH för att minnas.

Hon har funderat mycket (MYCKET) på döden ett tag nu och kan plötsligt vid middagen börja storgråta och säga att hon inte vill dö. Hon frågar när jag ska dö och hur människan dör och föds. Hon fyller snart fyra så det är väl ingen överraskning precis att hon har väldigt mycket funderingar.

Idag vill hon låna ut sin farmor till mig eftersom jag inte längre har någon.

Vi kan dela på henne.

Jag nattade henne i vår stora säng ikväll (gör det ibland när hon visar tecken på större behov att vara nära mig). Istället för att läsa pratade vi en stund och frågorna kom pang på.

Hur dör människan mamma?

Hur dör man mer då?

Hur dör man mer?

Visst kan barn inte dö?

Jag vill inte dö mamma. 

Balansen är hårfin mellan vad som är smart och mindre smart att berätta om döden för barn. Jag vill inte låtsas som att jag vet att jag kommer vara jättegammal när jag dör. För sanningen är ju att vi faktiskt inte vet. Samtidigt vill jag heller inte sätta idéer i huvudet som oroar henne mer än nödvändigt. Det är viktigt för mig att döden inte blir något läskigt som vi inte kan prata om och att vi kan skapa våra tankar och bilder omkring vart personerna som dör tar vägen. Farfar har vi pratat om att han nog är i himlen och äntligen kan gå och springa igen.

Men min farmor, hon har åkt på semester hon. Det tyckte Storasyster verkade bra.

Året 2010 i korta drag

Förra året går inte till historien som ett av mina bästa år. Inte heller som det sämsta. Mera som det året då jag jobbade hårt för att komma tillbaka till mig själv igen.

Året började tungt med mycket hormonomställningar, en liten bebis på tre månader och en trotsig två och ett halvtåring. I slutet av januari insåg jag att jag behövde göra något nytt för att skapa nya resultat. Som jag mådde och med mina hormonsvängningar var vi varannan vecka mer eller mindre på väg åt skilda håll. Cipralex blev min räddning och jag har förstått att det också är den medicin som används just vid svåra PMSproblem. Gissa om det varit en lättnad?

I mars påbörjade jag behandling på Mellanvården tillsammans med Lillebror och tre andra mamma-barnpar. Det var ett tillfälle med grupp och ett enskilt samtal i veckan. Så otroligt skönt att kunna prata fritt om alla jobbiga tankar med andra med liknande upplevelser.

Under våren var gruppen det jag fokuserade på. Så mycket annat fanns varken tid eller ork till då svärfar också gick bort efter många års sjukdom. Till på köpet var Storasyster sjuk i flera veckor med trötthet och feber till och från. I efterhand misstänker vi att pollen kanske var boven i dramat.

Sommaren spenderade vi med att rensa ut farfars hus, ha semester i stugan vi hyrt två somrar och sen en tur till Morfar och Y på västkusten. Efter närmare tre veckor på resande fot och med en Lillebror som stal uppmärksamhet blev det många konflikter och utbrott de sista dagarna innan vi styrde kosan hemåt igen.

Sensommaren inleddes med att lägga ut dyra Carpe Diemsängen på Blocket i hopp om att kunna köpa vattensäng. Väl såld inleddes en period på sju veckor, minst, med att sova på madrass och soffa i väntan på den beställda sängen.

Under tiden revs en vägg, byttes parkett, målades väggar och tak och lades klinker i hall.

Hade jag vetat bättre skulle jag nog inte givit mig på detta samtidigt som jag gick i behandling, hade en ettåring hemma och ett barn på dagis som skulle hämtas och lämnas.

Fram emot jul närmade vi oss att bli helt klara och hade barnen inte insjuknat samtidigt i vattkoppor i början på december så hade nog allt blivit färdigställt innan jul. Månaden förlöpte i stället i ett töcken av prickar, förkylning och magsjuka och golven skriker fortfarande efter sina övergångslister och trösklar.

Det var en tuff start och ett tufft slut på 2010. Jag är väldigt tacksam för att motgångarna spelade i helt olika ligor. Början av året var mentalt jobbig i det mesta medan jag i slutet av året var betydligt starkare. Även om jag var trött och slutkörd av alla sjukdomar fanns styrkan och glädjen ändå med i bakgrunden. Och viljan att börja leva och utvecklas igen.

Jag avslutade året starkt med att påbörja en 10-dagarsintroduktion på Bikramyoga. Allt för att bygga upp mig själv inför starten av 2011. Året då det är min tur.

Min tur att leva. Må bra. Jobba. Och att tjäna pengar igen. Min tur att skörda frukterna av de tuffa åren.

2010 i korta drag – del 1

Det var några saker jag satte upp som jag tyckte var glasklara för 2010.

Ungefär såhär blev resultatet:

• Storasyster bara bestämde sig på 3-årsdagen att ”Nu ska blöjan av” och så  var de med det.
• Lillebror lärde sig krypa först till sommaren så det där med krökt rygg blev aldrig aktuellt.
• Vinet på kvällarna var gott, även om jag fortfarande ammade både under sommar, höst och vinter (nej, jag ammar inte samtidigt)
• Nattblöjan? Misstänker att Lillebror kommer sluta före.

Tror att jag återkommer med en annan liten sammanfattning av året också. Plus att jag ska göra en plan för 2011.

Den visade sig vara rätt god ändå

Jag tog den där tabletten igår.

Den visade sig inte alls vara så äcklig som jag inbillat mig.

Belöningen var SÅ mycket större än jag trodde. Jag känner mig lätt inombords.

Det som jag trott skulle hända hände inte alls. Ingen dog, kräktes eller gjorde bort sig. Inom mig finns bara lätta känslor och ett långt kapitel är avslutat. Ett nytt kan börja.

Jag hoppas att den berörda motparten känner lika som jag. Om hon sen dessutom hittar hit önskar jag henne välkommen in i mitt liv igen!

Det funkade alltså likadant den här gången också… Det var inte alls så svårt eller omöjligt som jag trodde. Shit! Vad ska jag hitta för ursäkt nästa gång…

Det är dags att börja använda bloggen för vad den var tänkt till från början. Belöningar efter brutna barriärer.

När bröt du en barriär senast?

Rensa ut gammal skit

Fick sånt där äckligt beröm och uppskattning igår igen.

Med äckligt menar jag sånt där som jag har svårt att tro på. Som jag får för mig hon säger bara för att hon vill att jag ska komma igång och jobba igen. Som hon inte alls menar egentligen.

Allt handlar i grunden om att jag inte har tilliten till mig själv. Det är ju ändå där allt börjar.

Tankar som ”vad är det egentligen som måste till för att jag ska bli kvitt den där känslan och börja ha tillit?” snurrade i huvudet när jag gick och la mig.

Snabb som jag är (not) slog det mig att den där äckliga tuggtabletten sen över 20 år kanske är en väldigt viktig nyckel. Det är (nog) dags att våga stå för att det här är jag och jag gillade inte det som hände. ”Jag tyckte inte ni var snälla”-kommentarer är på sin plats.

Så det är väl bara att spräcka den här barriären också antar jag… Hjälp!

Som en torr äcklig tuggtablett

Ibland kan en barriär vara så liten som en god liten tuggtablett med apelsinsmak. Där man redan innan kan förstå vad belöningen blir och att det kommer vara roligt på vägen dit. Skulle säga att det ofta kan vara saker man gör för första gången och som man ser fram emot.

Att ge mig på att lägga parkettgolv och klinkers är exempel på en sån barriär.

Andra gånger kan barriären vara så stor som en torr äcklig tablett som bara måste sväljas ner med dricka. Där doktorn säger att den här behöver du ta för att komma vidare. Där motståndet är stort. Och det går inte heller att förstå på förhand vad belöningen blir. Det är mer som att det sitter en tagg någonstans och för att bli av med den måste du ta den där äckliga tabletten.

I min ägo besitter jag just nu en av de där äckliga varianterna. Jag vet att om jag inte gör nåt så kommer taggen sitta kvar för alltid. Så länge jag inte gör något åt det blir jag hela tiden påmind om dess närvaro. Det är som att jag har bett om den länge och nu när jag har chansen så vill jag bara öppna toalocket och spola.

Vad får jag för belöningen då tror du?

Just det. Troligtvis ingen. Det är bara att ta tag i det. Ska bara ladda lite först… En livstid eller så

Ett år har gått

För ett år sen precis hade vi sett klart på första Idolkvalet och väntade in omröstningen. Jag satt i vår rödrandiga puff. Maken i soffan intill. På andra sidan satt barnens mormor och i det lilla rummet låg en blivande storasyster och sov. Jag hade haft sammandragningar under dagen. Men inget anmärkningsvärt.

På förmiddagen var vi på överburenhetskontroll och fick veta att jag var 3-4 cm öppen redan. Något med ctg-kurvan och att jag hade väldigt lite fostervatten gjorde att läkaren ville att vi skulle komma in på ny kontroll dagen efter. Därav tyckte vi det var smart att  mormor stannade kvar över natten. Ifall något skulle inträffa och det skulle gå snabbt.

När omröstningen var klar 22,40 hade jag haft tre sammandragningar med fem minuters mellanrum och jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag tog en varm dusch. Det gjorde ingen skillnad. Ändå var jag naiv nog att tro att jag faktiskt skulle kunna sova en stund under natten. Det gjorde ju inte ont. Det drog ihop sig i magen, men det var inte värre än lite mensvärk. Bara väldigt tydligt avgränsade när de kom och gick.

Bad Maken klocka sammandragningarna (ja, jag trodde fortfarande att det bara var sammandragningar) och under tiden som han höll på att fippla med klocka och dator för att få till det hann jag få både en och två sammandragningar till.

Klockan närmade sig midnatt och samtidigt som jag fortfarande trodde att jag skulle kunna sova började jag misstänka att det faktiskt var värkar som jag hade. Ringde förlossningen kl. 0,05 och frågade hur länge en andragångsföderska med förlossningsplan i 41+3, som är öppen 3-4 cm, ska ha värkar var 5:e minut innan hon ska komma in.

Du verkar inte ha sånt besvär av dem än, så du får nog vänta lite till. Du måste ha ont också. Annars kommer de inte ut…

Det var svaret jag fick. I efterhand var det ett mycket märkligt svar. Alla har ju olika smärttröskel och med tanke på min erfarenhet och den plan som var gjord hade det varit allt annat än bra om jag inte hunnit in.

Fem minuter efter samtalet drog det till ordentligt i nedre delarna i magen och jag fattade äntligen att det faktiskt var värkar. 1,5 timme senare var han ute. Vi hann vara på sjukhuset i hela 22 minuter. 01,42 var han ute.

Vattnet gick innanför ytterdörren och medan jag kämpade emot i mina krystvärkar eftersom varken Maken eller doulan riktigt var på plats än var det viktigaste för sköterskan att koppla på en ctg-apparat på magen på mig.

Efter att barnmorskan äntligen fattade att det faktiskt var ett barn på väg ut så tog det sju minuter innan första skriket från lilla E kom. Full i bajs låg han sen där på min mage. Finaste finaste killen. Med alla tår och fingrar på plats.

Trots att han var ute och mådde bra var det här min stora nervositet satte in. Blödde jag? Hur mycket? Behövde jag sys? Var de verkligen säkra på att det inte var mer än så? Slutligen kunde jag slappna av. Första delen var avklarad.

Nu har ett år gått och min prins fyller ett år i morgon. Det har varit ett år fyllt av känslor och hårt arbete. Ett arbete som verkligen givit lön för mödan. Han är världens finaste kille och jag njuter av att få dela mina dagar med honom.

Största och varmaste gratulationerna på 1-årsdagen önskar jag dig lilla fina Lillebror!

Val i livet

Vi pratade yrkesval i morse. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när jag blir stor. Och i förra veckan läste jag att man räknas inte som ung längre när man passerat 24 eller 25. Jag har alltså precis passerat det stadiet och måste väl inse att jag kanske redan är stor.

Jag har gjort en del val där jag lyssnat mer på andra än på mig själv. Sen har jag gjort en del val där jag verkligen har lyssnat på mig själv. Däremot har de valen inte varit så genomtänkta och det jag ville med en utbildning var något helt annat än vad den egentligen gav. Vilket jag visste redan innan… Smart va?

Jag har alltså gjort en del mindre kloka val. Frågan är varför jag lyssnat mer på andra än på mig själv? Jag har väl helt enkelt inte vetat vem som är jag bakom allt det där andra som surrat runt omkring. Misstänker att det är det jag håller på att ta reda på nu. Att skala av allt det där onödiga bruset och blir jag, rätt och slätt.

Jag har inte bara gjort osmarta val. Vissa har varit riktigt smarta drag. Som det här och det här.

Kanske inte så konstigt att de dragen handlar om just Barriärer.

Vilka är dina smarta drag i livet?

Vem är det som jä-s?

Kan inte allt bara få flyta på ett tag nu?

• Först var det Storasysters förlossning och tiden efter det - jun 2007 till 2008.
• Sen var det jobbet jag sa upp mig ifrån - sep 2008.
• Jobbet jag blev uppsagd ifrån – nov 2008.
• Sen blev jag gravid igen - jan 2009. Och fick ångest inför kommande förlossning och första tiden med bebis – jan till maj 2009.
• Så föddes Lillebror och jag blev nedstämd, igen, och sjukskriven - okt till dec 2009.

Tre månader har gått och jag känner att jag är på god väg tillbaka. Till en skön känsla i familjen och livet. Ser ljust på framtiden. Nu är det ett nytt år. Nytt decennium.

Och det första som händer, första dagen när nya livet ska börja, är att jag får en sabla tandvärk. Skit!

Vad är det jag inte har fattat? Kan någon upplysa mig om vad det är jag har missat? Utmaningar brukar ju pågå tills man har fattat poängen liksom… Jag måste vara väldigt trög.

Kan allt inte bara få vara bra ett tag. Är det för mycket begärt?

Återblickar på 2009

2009 har gått i barnens tecken. Att bli gravid, vara gravid, föda barn och bli tvåbarnsmamma. Ett år där jag många gånger kastats tillbaka till gamla minnen som smärtar. Första halvåret bloggade jag på Blickar in i mitt hjärta. Det andra bloggade jag här.

Tidigt i januari smakade kaffet sådär äckligt som det bara gjort när jag varit gravid. Det knäckte koden. Jag var arbetslös och ville starta eget, men med vad? Mitt livs första dagisinskolning. Gravid, trött och känslig som jag var gick det inte på räls. Dessutom var Storasyster, då 1,5 år, mer sjuk än frisk. Den starka viljan fanns redan. Ångesten över att vara gravid igen kom tidigt.

I februari började jag jobba 60 %, hemifrån. För lite jobb och jag trivs inte. Här fick jag en chans att se att jag har disciplinen att jobba för mig själv. Magen börjar svälla. Jag söker hjälp för min ångest inför förlossning och tiden efteråt. Får jobba för att få en bra kontakt. Drömmer mardrömmar och har det riktigt tufft just nu.

Mars började med eld i baken då jag gick Coaching Practitioner på Coach2Coach. Vi gjorde ett första ultraljud ivecka 13 och jag blev rörd till tårar. Jag hade första besöket på psykosociala enheten på SÖS.

April handlade mest om den där hemuppgiften jag fick av psykologen. Ångesten hängde över mig mest hela tiden. Gjorde allt för att skjuta upp den. Blev åtminstone nästan klar till slut.

I maj började jag nog må lite bättre igen. Bloggar mest om Storasysters utveckling som verkar gå i rasande fart just nu. Vi hade en vecka med riktigt dålig sömn som avslutades med nattligt besök på akuten. Och så såg vi första sparkarna som syntes utanpå magen.

I juni började jag komma igång med GNLD och kände hur det växte inom mig. Det syntes även på mina värden hos barnmorskan. Sen fascinerades jag mycket av blivande Storasysterns språkliga utveckling och fantasi. Vi firade hennes 2-årsdag. Juni slutar med att jag startar nya bloggen och tycker att livet är fantastiskt.

I Juli bloggar jag om att Bryta Barriärer och hur bra jag trivs med min nuvarande situation. På Ön kämpar vi med blivande Storasysters båtskräck och hjälper henne att Bryta sina Barriärer. Det går inte att ta miste på hennes glädje över att vara hemma igen. Jag funderar över det här med att starta en egen verksamhet. Och så fick vi oss ett gott skratt.

Augusti och boandet kommer igång. Knappt två månader kvar och är fysiskt piggare än på länge. Minns knappt när jag mådde så här bra. Hade en massa energi, nådde mitt mål och firade! Det handlar mycket om utmaningar och att Bryta Barriärer nu. Jag unnade mig också lite extra.

Kejsarsnittet var planerat till 11 september. Jag velade och ändrade planerna bara dagar innan. Samtalen på BUP fortsatte. En fantastisk läkare på SÖS hjälpte mig också att ta det rätta beslutet. Nu började jag bli redo. Blivande Storasyster pratar och pratar. Vi gör vad vi kan för att få igång förlossningen. Nu vill jag inte vänta längre.

Den 3 oktober kom han till slut vår Lillebror. Första tiden hemma var lätt. Väldigt annorlunda från förra gången. Sen skulle Maken tillbaka till jobbet och ångesten och stressen kom tillbaka. Blev sjukskriven så att Maken kan vara hemma och avlasta. Lillebror sover mest hela tiden och vi pratar mycket namn.

November och Storasyster vägrar det mesta. Första reaktionen på att få småsyskon är här. Jag vill helst bara sova och vara ifred. Stänger in mig mycket när Storasyster är hemma. Har jobbiga söndagar och bestämmer mig också för ett godisstopp.

Bloggandet tog fart i december med inlägg både om mina känslor om att träffa andra, sätta mina behov på första plats och med roliga kommentarer från Storasyster som är lite lättare att vara med nu. Vi firade jul hemma själva och som vanligt runt tsunamitider ägnade jag mig åt tillbakablickar.

Året har gått i en berg och dalbana kring barn och föräldraskap och så en del arbete där i mitten. Jag ser fram emot 2010 där jag kan skapa något nytt och börja dra nytta av dessa erfarenheter.

Dagen då sekunder gjorde skillnad

Annandag jul. 2004. Thailand.

Klockan var 14,30 då jag och min vän Ängeln var på en strand på Koh Samui. Vi hade tagit det lugnt på förmiddagen efter att kvällen innan ha legat på en klippa och tittat på stjärnorna och konstaterat hur små vi är här på jorden. Hur lite vi har att säga till om, egentligen. En kompis kommer tillbaka från en bar där han råkat se nyheterna och berättar att det dragit in en jättevåg över Patong och att tusen personer lär ha dött. Jag trodde han skämtade. Varför man nu skulle skämta om något sådant.

Efter en stund fattade vi nog i alla fall att något stort hade hänt och började inse att vi borde höra av oss hem och berätta att vi mådde bra. Vi var ju på andra, säkra, sidan av Thailand så det kändes inte så angeläget i början.

Det som för mig var angeläget däremot var vart den där killen jag träffat några dagar tidigare hade varit samma förmiddag. Vi skulle ju träffas nästa dag. Jag skulle flyga dit och vi skulle få några dagar tillsammans innan semestern var slut. För att se vart det kunde leda. Men hur skulle jag veta om han klarat sig? Jag önskade att de fått för sig att spela golf just den här dagen. För då tänkte jag att de nog var säkra. För om de tagit en long tail båt ut för att bada kändes det osäkert. Och hotellet låg precis vid stranden.

När vi tagit moppen tillbaka till vårt hotell började jag förstå hur stort det måste ha varit i Sverige. Jag hade minst åtta meddelanden på telefonsvararen. Från personer som normalt inte ringer mig, men som visste att jag var i Thailand. Själv blev jag som besatt och ville bara kolla min mail. För att se om han meddelat sig. Det var det enda sättet vi kommunicerat på hittills. Han hade telefonen kvar i Sverige. Jag kollade på eftermiddagen, före middagen med vännerna, jag kollade efter middagen. Inget mail. Oron gnagde i kroppen. Jag bokade om biljetten jag hade till Phuket dagen efter. Vart skulle jag ta vägen om jag åkte dit? Hur skulle jag kunna få tag på honom? Om han fortfarande levde förstås. Minns att jag tänkte att hans familj, som jag inte visste något om egentligen, skulle läsa hans mail och undra vem det var som skickat de där mailen. Om de skulle kunna läsa dem förstås. Annars skulle mina frågor aldrig besvaras.

Allt var så förvirrat de där första dagarna efter tsunamin. Jag var ju helt oskadd och utan fara och ändå var jag så påverkad. Av något som jag då visste så lite om. Det blev mest spridda rykten, från personer som träffat någon som hört något, eller någon som lyckats komma åt en svensk internetsida med nyheter. Eller pratat med någon i Sverige.

Jag minns att det sista mailet jag skickade till honom den kvällen var med inställningen att han mådde bra och att vi skulle ses på flygplatsen den 29:e. Jag var tvungen att tänka positivt.

”Tanker pa dig! Hoppas du mar bra och kommer at din mail snart!!
Kramar L”

Morgonen efter sa jag hejdå till min Ängel som flög tillbaka till Australien. Följde sen med C och barnen för shopping. Mina tankar var hela tiden någon annanstans. Jag ville bara få ett livstecken. När jag äntligen kom åt en dator med internet igen hade jag fått ett mail bara halvtimmen innan.

”Hej L!

Jag ar glad att saga att allt ar bra med mig. Jag stod i mitt rum pa vaning 3 nar vagen kom. T lag i sitt rum med M. De hann simma ut och uppfor trappan. Alla hans grejor ar borta. P har inkvarterat oss hos en norrman uppe dar han bor ovanfor Patong Beach.
Jag hade en osannolik tur. 20 minuter tidigare var jag och handlade i en underjordisk butik.
Alla pa vart hotell klarade sig. Peter ar nog ruinerad.
Hade jag inte traffat T pa planet, hade jag varit pa Phi Phi. Dar ar allt forstort.
Nu ar jag pa Karon Beach och pratar med Fritidsresor. Internet fungerar mycket daligt.
Vi ses pa flygplatsen pa onsdag.
Langtar efter att fa se dig igen.

Kramar T”

Tårarna rann nerför kinderna när jag kunde andas ut. Äntligen visste jag. Meningen som återkom i mina tankar var; ”Träffar jag honom igen, så släpper jag honom aldrig.”  Nu har det gått fem år och han sover sött här i min säng.

Samtidigt som mitt liv vändes till något bra slogs så många andra människors liv i spillror. Jag är så tacksam att jag fick med mig den här erfarenheten och upplevelserna även om jag självklart önskar att det aldrig hade behövt inträffa.

Det var så många tankar och känslor den där tiden. En jag minns nu är att jag undrade varför i hela friden jag hade hela mitt bagage med mig hem. Någon annan hade behövt det bättre. En annan är att om jag inte velat så mycket angående Maken i början så hade jag också varit där. Vart hade vi varit då när klockan var 10 på Annandag jul? På stranden? Varför var jag på rätt plats när andra var på fel plats vid fel tidpunkt? Det var så små marginaler som gjorde skillnad den där dagen. Vissa var större än andra. För mig handlade det om en dag. För Maken var det 20 minuter. För någon annan var det ett par minuter eller sekunder som gjorde skillnad. Många hamnade tyvärr smärtsamt på fel sida om marginalen. För dem var det något som gjorde skillnad åt andra hållet den där morgonen den 26 december 2004. Dagen då sekunder och minuter gjorde skillnad.

Det är när jag tänker på dem som jag också påminner mig om hur tacksam jag är över det jag har idag. Det är många som fick en helt annan vändning i sitt liv som säkert också frågar sig varför de var just där de var den där morgonen.