Bloggar på Läkande föräldrar

Jag märker att det kommer in läsare här titt som tätt, trots att jag inte skriver här så mycket längre. Vad roligt!

På senaste kan jag se att det har varit på olika sökningar kring barn, anknytning, depression osv. Om detta skriver jag numera på en annan sida som jag döpt till Läkande Föräldrar – och deras helande barn.

Min dröm är att det ska kunna bli något stort. Jag vill kunna dela med mig av min historia, även om jag inte skrivit så öppet om den här. Då var allting alldeles för smärtsamt så jag klarade inte av att skriva så öppet och naket om det. Nu har jag kommit ut ur dimman och mår bra och vill göra någonting av mina erfarenheter.

Är du nyfiken, själv varit (eller är) i en förlossningsdepression eller känner någon som är, så är du varmt välkommen till den sidan. Ännu är jag bara i startblocken, det tar lite tid att skapa min plattform.

 

Spjälsängstiden är över

Lilleman har blivit så stor så han har fått flytta över till storsängen.

Eller rättare sagt, han skulle säkert kunna bo kvar i spjälsängen. Och jag tycker att det är dags att få använda utrymmet till något annat. Han själv var allt helt klart redo. Såå nöjd över att äntligen få krypa in under loftet och få sova där. Rullar han ut så är det ett fall på hela tio centimeter så han klarar sig säkert.

Och goset som jag får när jag nattar är väl värt det. Han drar min arm intill sig, ler förnöjt och stänger ögonen och njuter. Eller så kryper han upp, lägger sitt lilla huvud mot min kind en liten stund för att gosa, sen lägger han sig till rätta igen.

Helt underbart!!

Sluta eller fortsätta

Lillebrors sömnmönster håller i sig. Tyvärr.

Han somnar före åtta efter att ha bökat och lekt i sängen ett bra tag. Sen vaknar han alltid runt 01-02 och sover sen rätt illa resten av natten. För några veckor sen gick det bra utan att amma honom. Det har ingen betydelse om han ätit gröt på kvällen eller ej. Ammar jag när han vaknar så vaknar han ändå. Ammar jag inte så är det ändå samma sak.

Sista veckan har jag givit upp o lägger honom intill mig när han vaknar. Tänker att då får jag iaf sova lite. Och lite är precis vad det blir. Oavsett hur jag gör.

Så fort det blir lite mer amning så tar vänstra mjölkkantinen stryk. Och den högra duger inte mer än för lite snutt.

Nu har jag ju ammat honom ett helt år. Ett helt år mer än vad många andra gör. Så det kan tyckas att det väl bara är att sluta då. Vi gillar det ju båda två så det vore ju trist att behöva sluta med något som ändå funkar för oss. Oftast.

Nu börjar jag känna att jag inte orkar mer om det ska fortsätta så här. Sen har vi det ju lite rörigt här hemma också utan riktig säng och allt. Så det gör ju sitt till.

Men kanske får jag ge upp den där tanken på att han inte ska få välling på kvällen.

Sist fick han ont i magen så det är ytterligare en anledning till att jag hellre avstår. Plus att jag inte märkt nån skillnad på när han ätit mycket eller lite på kvällen. Kanske det ändå är värt ett försök…

Lite förvirrat inlägg kanske men behövde samla mina tankar lite. Nu är det dags att sova.

Ett år har gått

För ett år sen precis hade vi sett klart på första Idolkvalet och väntade in omröstningen. Jag satt i vår rödrandiga puff. Maken i soffan intill. På andra sidan satt barnens mormor och i det lilla rummet låg en blivande storasyster och sov. Jag hade haft sammandragningar under dagen. Men inget anmärkningsvärt.

På förmiddagen var vi på överburenhetskontroll och fick veta att jag var 3-4 cm öppen redan. Något med ctg-kurvan och att jag hade väldigt lite fostervatten gjorde att läkaren ville att vi skulle komma in på ny kontroll dagen efter. Därav tyckte vi det var smart att  mormor stannade kvar över natten. Ifall något skulle inträffa och det skulle gå snabbt.

När omröstningen var klar 22,40 hade jag haft tre sammandragningar med fem minuters mellanrum och jag tänkte att det nog skulle lugna ner sig om jag tog en varm dusch. Det gjorde ingen skillnad. Ändå var jag naiv nog att tro att jag faktiskt skulle kunna sova en stund under natten. Det gjorde ju inte ont. Det drog ihop sig i magen, men det var inte värre än lite mensvärk. Bara väldigt tydligt avgränsade när de kom och gick.

Bad Maken klocka sammandragningarna (ja, jag trodde fortfarande att det bara var sammandragningar) och under tiden som han höll på att fippla med klocka och dator för att få till det hann jag få både en och två sammandragningar till.

Klockan närmade sig midnatt och samtidigt som jag fortfarande trodde att jag skulle kunna sova började jag misstänka att det faktiskt var värkar som jag hade. Ringde förlossningen kl. 0,05 och frågade hur länge en andragångsföderska med förlossningsplan i 41+3, som är öppen 3-4 cm, ska ha värkar var 5:e minut innan hon ska komma in.

Du verkar inte ha sånt besvär av dem än, så du får nog vänta lite till. Du måste ha ont också. Annars kommer de inte ut…

Det var svaret jag fick. I efterhand var det ett mycket märkligt svar. Alla har ju olika smärttröskel och med tanke på min erfarenhet och den plan som var gjord hade det varit allt annat än bra om jag inte hunnit in.

Fem minuter efter samtalet drog det till ordentligt i nedre delarna i magen och jag fattade äntligen att det faktiskt var värkar. 1,5 timme senare var han ute. Vi hann vara på sjukhuset i hela 22 minuter. 01,42 var han ute.

Vattnet gick innanför ytterdörren och medan jag kämpade emot i mina krystvärkar eftersom varken Maken eller doulan riktigt var på plats än var det viktigaste för sköterskan att koppla på en ctg-apparat på magen på mig.

Efter att barnmorskan äntligen fattade att det faktiskt var ett barn på väg ut så tog det sju minuter innan första skriket från lilla E kom. Full i bajs låg han sen där på min mage. Finaste finaste killen. Med alla tår och fingrar på plats.

Trots att han var ute och mådde bra var det här min stora nervositet satte in. Blödde jag? Hur mycket? Behövde jag sys? Var de verkligen säkra på att det inte var mer än så? Slutligen kunde jag slappna av. Första delen var avklarad.

Nu har ett år gått och min prins fyller ett år i morgon. Det har varit ett år fyllt av känslor och hårt arbete. Ett arbete som verkligen givit lön för mödan. Han är världens finaste kille och jag njuter av att få dela mina dagar med honom.

Största och varmaste gratulationerna på 1-årsdagen önskar jag dig lilla fina Lillebror!

Lättare sagt än gjort

Det är lätt att säga att man inte ska gå omkring och bära barnen när de ska sova. Att de ska lära sig att somna själva i egen säng.

Men när han bara skriker och är arg och blir lugn först när han kommer i famnen och då kan komma till ro och somna. Vad gör man då?

Så här gör jag: Jag bär, slår på tv:n på CSI eller liknande och så går jag på stället. DÅ lugnar han sig. Sätter jag mig ner. Icke! Står jag still. Icke! Får vänta en bra stund innan jag lägger ner honom i sängen igen så att han kan sova vidare. Lägger jag ner honom för tidigt så vaknar han och är ledsen en stund till.

Nu är det tack och lov inte så här särskilt ofta. Senaste veckan har det varit lite till och från. Mycket gaser och lös i magen efter helgen. Lite feber en natt. Snorig några nätter och nu är jag rätt så säker på att han har ont i halsen och därför vaknar och gnäller.

Igår natt sov han ända till klockan sex på morgonen. Hörde honom pipa till någon gång under natten men måste ha kommit till ro av sig själv. Så jag vet ju att han kan. Det är bara lite annat jox som ska falla på plats först.

Lillebrors snutte

Alla väljer vi olika saker att göra viktiga för oss…

Filtar, kaniner, gossedjur eller mina doftande kläder är ointressanta. Kudden däremot, den är go den.

Brutna barriärer

Vi har brutit några barriärer här hemma sista veckan:

• Jag har slutat nattamma. Visserligen får jag söva om några gånger under natten, men han äter inte.

• I veckan har jag nattat båda barnen själv. Två kvällar på raken och jag är grymt imponerad över föräldrar som har det som vardag. Need I say more?

• Lillebror somnade i egen säng igår kväll. Vilket framsteg. Vi är på rätt väg!! Jag och Storasyster sjöng Sången om sommaren femtielva gånger, jag buffade i rumpan och vickade lite på sängen tills han somnade. I egen säng. Utan att tutta.

Sen sover han rätt bra i egen säng också. Där är jag lite mer kluven eftersom jag gillar att ha honom i sängen intill mig. Däremot blir det svårare att stå emot amningen på natten så jag får ta det onda med det goda.

Stopp i mjölkfabriken

Det finns många åsikter kring amning. Vissa är säkert sanna. Andra är just åsikter vilka är olika för olika mammor.

• Alla kan amma
• Det är bara att lägga barnet vid bröstet i början. Det vet vad det ska göra.
• Det är mysigt, underbart och härligt
• Ju mer man ammar desto mer mjölk. Mao; för att öka tillgången, amma ofta
• Ammar man mindre minskar också mjölken
• Man är en ”sämre” mamma om man ger flaska (absolut inte min åsikt)
• Barn som får flaska på kvällen sover hela nätter. Andra inte

Osv osv. Listan kan säkert göras lång. Jag skriver heller inte att alla dessa åsikter är mina egna. Men det är sånt där som småbarnsmorsor ofta snacka om över en Latte eller två.

För egen del har jag med Lillebror lärt mig att tycka om att amma och jag har ingen tanke på att sluta förrän han fyller femton, eller nåt åt det hållet. Storasyster slutade jag amma efter 10,5 månad och hon sökte aldrig, ALDRIG, bröstet efter det.

Jag tycker att det är mysigt när han ligger där och med sina små händer plockar ut bröstvårtan och stoppar in den igen, som om den ligger fel i munnen eller nåt. Jag gillar att kunna ge honom tryggheten, närheten och näringen. Jag fascineras också ibland över hur han håller på på kvällarna då han kryper runt i sängen, borrar ner huvudet i täcket, upp igen, tillbaka till mig. Suger lite, kryper iväg igen. Lägger sig över min mage för att få tag i det andra bröstet och ibland nästan ligger upp och ner för att få i sig några droppar. Tills han är så trött så han inte längre orkar krypa iväg utan stannar kvar och äter sig så mätt så han plötsligt bara vänder bort huvudet och toksover.

När Storasyster var i samma period och kröp omkring samtidigt och låg upp och ner gillade jag det inte. Då ville jag bara sluta. Nu tycker jag det är lite lustigt och gulligt.

Här är mina tankar kring punkterna ovan;

1. Jag tror inte alls att alla kan amma. Det finns en massa skäl till varför vissa inte kan. Sen vill inte alla heller. Och det är också helt okej. Deras barn blir också människor. Och mammorna blir mammor.
2. Skitsnack. Det är långt ifrån självklart att barnet vet hur man ska göra. Än mindre mamman. Det är SKITjobbigt i början. Gör ont som fan och man får profylaxandas för att slappna av.
3. Återkommer till det där med härligt eller inte.
4. Ju mer man ammar desto mer mjölk – se punkt tre.
5. Min erfarenhet är att det stämmer. Annars skulle man ju gå med mjölk i tuttarna tills man fyller nitti.
6. Moderligheten ligger inte i huruvida man kan eller vill ge sitt barn mat från bröstet eller ej.
7. Det där med att sova hela nätter tror jag mer har att göra med vilket barn det är. Båda mina barn har tidigt sovit hela nätter utan att matas med flaska på kvällen.

Inlägget skriver jag för dem som tror att det BARA är härligt och fantastiskt. Visst är det härligt. Om man får det att funka för både barn och mamma. Vilket inte alls är självklart. Men OM det funkar så kan det vara både mysigt och fantastiskt och en källa till närhet för både barn och mamma. (men det kan man ju få även med flaska)

Men så finns de där tillfällena när ungen snart är elva månader och får feber och inte vill annat än att amma. När det finns mjölk så det räcker efter den vanliga måltidsordningen med kväll, morgon och ibland en gång på dagen. Plötsligt ska det ammas flera gånger på dagen och även på natten, eftersom han är för trött och ovillig att äta något annat.

Eftersom kroppen är så finurligt ordnad så hörsammar den barnets röst och skickar iväg en order till fabriken att här förväntas mer mat. Eftersom det är leveranstid på någon dag eller två så kommer mjölken igång lagom tills ungen har blivit piggare och inte längre vill ha så mycket  Då spränger det i bröstet som för att tala om att ordern är framkörd.

Det är bara det att mottagaren har ångrat sig lite och tycker något annat är mycket mera intressant och själv finner man sig stående som en kossa i ett varmt ångande bås och mjölkar och masserar för att få loss det där som inte kunde levereras. Och om det inte släpper så väntar mjölkstockning och 45 gradig dusch i en timme för att lossa upp det där bröstet som ungen inte velat äta från på lääänge mer än på kvällen i en särskild ställning och där mjölken blivit till gammal klumpig grädde som satt sig fast som en propp. Men nu ska här fram mjölk…

Kunde han inte åtminstone haft vett att beställa fram mer där kranen redan är fullt öppen? Det hade liksom varit lättare då, än att få fart på ett som bara strilar lite och som kalkat igen en aning.

Eller så är det de där gångerna där suget på ”pumpen” är så starkt så det känns som vacuum när han suger. Och det gör ont, även om tuttarna är vana efter nästan elva månader.

Men visst är det härligt att amma. Jomenvisstserru!

Vad gör vi för fel?

Har det förresten framgått att jag ifrågasätter mig själv sjukt mycket och vad det är jag och vi gör för fel eftersom det blir så här. Är det något vi skulle gjort annorlunda från början? Har det att göra med hur hennes start i livet var? Har det med mig och mina erfarenheter att göra osv? Eller är det bara sån hon är?

Om hon nu ”vinner” och det inte blir någon fortsatt kur den här gången heller, hur gör vi då nästa gång hon blir sjuk och behöver medicin? Det är ju inte bara Kåvepenin hon vägrat, det har varit lika med flytande Alvedon och Ipren, som faktiskt är helt okej med svartvinbärssmak.

Känner mig verkligen elak som går igenom allt detta ”bara för att vinna”. Men vad har vi för val?

Snabb i vändningarna

Vi är hemma igen efter lite mer än två veckors turné med besök hos vänner, stuga bara för oss själva i en vecka och sen besök hos Morfar och Ylva.

Innan vi åkte har Lillebror utan problem kunnat sova i sin spjälsäng på högsta läget utan att vi varit rädda för att han skulle klättra på kanterna och kunna trilla ur.

För en och en halv vecka sen hade han bekymmer att ta sig över trösklar när han kröp. Nu drar han sig upp till stående, står på knä, kryper och tar sig också några steg framåt med händer och fötter i golvet. Med rumpan i vädret.

Två veckor har gått sen vi åkte hemifrån och det är inte tal om att han kan ligga i sin säng innan vi har sänkt ner hans madrass. Å andra sidan ligger han gärna intill mig och sover i alla fall. Och äter när andan faller på. Ibland vaknar jag av att han drar mig i bröstvårtan för att han ska komma åt. Skönt värre. Not!

Sommarlov på gång

Makens första semesterdag. Bara åtta veckor kvar nu. Härligt med avlastningen och att kunna umgås lite mer.

Utvecklingssamtal på dagis idag. Bara gott att säga. Förutom att hon har svårt att lyssna och acceptera ett nej. (Inget nytt under solen alltså…)

Sista dagen för Storasyster på småbarnsavdelningen i morgon. Till hösten blir det ny avdelning. Några nya kompisar i gruppen och en ny fröken.

Sista gruppgången på Mellanvården i morgon. Också sista enskilda samtalet innan sommaruppehållet. Inget jag är direkt fan av precis. Det är en skön och viktig ventil för mig. Jag märker också hur mycket Lillebror trivs att vara där. Hans chans till full fokus på bara honom, där han dessutom får träffa några andra killar i samma ålder. Och så sjunger vi med barnen en liten stund. Fast de senaste gångerna har det varit så mycket annat att prata om och barnen har varit nöjda så det har bara blivit ett par sånger innan det var dags för lunch och avslut.

Treårskontroll på onsdag och första tandläkarbesöket på torsdag.

********************************

Det är nog bra att hon får vara hemma ett tag nu. Hon, precis som vi, har haft en tuff vår. Det har varit svårt att lämna sen hon kom tillbaka och hon har inte velat släppa iväg mig på morgonen och blivit ledsen när jag hämtat på kvällen. Kanske är det en trötthet som sitter kvar fast den inte är lika tydlig.

Eller så är det en massa andra omställningar som att bli tre, bli blöjfri, lära sig balanscykla, få inglasad balkong och förstå vad det innebär när någon dör.

Vad vet jag. Jag gör ju bara vad jag kan för att förstå vad som händer, sätta gränser och att räcka till båda barnen. Idag har jag varit väldigt framgångsrik på att inte lyckas med något av ovanstående. De lite lugnare trotsiga dagarna som inföll sig i förra veckan kring födelsedagen är över.

Smekmånadsdagarna är slut. Nu börjar sommarlovet. Håhåjaja.

Alla barn är olika och sina egna individer

Inte konstigt att jag tyckt att Lillebror är liten och att han kunnat ha vissa kläder mycket längre än Storasyster kunde.

Ändå äter han gott och det går ingen nöd alls på honom. Han är en riktigt nöjd liten tjomme. Oftast.

Sen är det ju långt ifrån bara storleken som är olika med dem. Deras personligheter och intressen verkar också gå isär märker jag.

Här är några jämförelser. På både gott och ont skulle jag gissa.

Storasyster har varit tidig med allt, från att vända sig om till mage vid 2,5 mån. sitta när hon var 5 mån & 1 vecka till att gå vid 9,5 och att ha ca 30 ord som 1-åring. Hon har alltid varit väldigt metodisk och testat sig fram med det hon velat lära sig. Bestämde sig vid 9,5 månad för att kliva i och ur lära-gå vagnen för att träna på det. Lyfte jag ur henne så klev hon bara upp i den igen och vi har egentligen sällan varit oroliga att hon skulle göra något tokigt och slå sig (förrän nu när hon är en trotsig 3-åring då´rå). När hon var lika gammal som Lillebror är nu (,5 mån) gick hon stadigt själv med vagnen framför sig. Hon har alltid gillat ett visst kroppsligt avstånd och somnade aldrig i vår famn efter de första spädismånaderna. Att ligga bredvid henne och amma gav jag upp tidigt. Hon var aldrig still (ALDRIG). Hon ammade och ammade och ammade och blev expert på att snutta utan att äta, och att sova vid tutten. När hon sen tyckte att hon var klar var hon färdigsoven och sov sen inte så mycket mer under dagarna. Tills hon blev några månader. Då kunde hon sova flera timmar på dagen, när vi väl fick henne att komma till ro vill säga.

Storasyster 3 år. Bild från 8 mån. kommer

Det enda de är rätt lika på (som jag kan tänka på nu) är att de båda har sovit bra på natten redan från början.

Lillebror å sin sida ammar för att äta, när han blivit mätt så vänder han bara bort huvudet och vill absolut inte ha mer. Men så är han inte så supersugen på napp heller. Han har tills nu legat stilla intill mig när vi ammat och tycker att det är rätt mysigt att ligga kvar och mysa efteråt också. Han gosar in sig i famnen och jag vill mer än gärna att han ska somna i min famn på kvällen, bara för att det är så mysigt. Men han somnar oftast precis lika bra i sin egen säng, utan stora krusiduller eller metoder. Samma sak är det i vagnen. Han pratar också rätt mycket (har väl att brås på…) men än så länge är det ingenting som går att urskilja som ord. Han vänder sig om till mage nu när han är 8 månader och ett par veckor, men bara i sängen av någon anledning. Han tar sig ännu inte framåt, varken liggande, krypande eller sittande. Lärde sig sitta vid 7 månader och vill gärna hålla i våra händer så att han kan stå upp. Men är långt ifrån en egen balans. Det där metodiska lärandet har jag ännu inte sett och plötsligt släpper han bara våra händer utan någon koll. Befarar att han blir den vi kommer få plåstra om både en och två gånger…

Lillebror 8,5 månad, viljan att ta sig framåt finns där i alla fall

Båda är två nöjda små barn även om jag tror att Lillebror har en helt annan humor och skrattar mer än Storasyster gjorde så tidigt. Men det kan förstås finnas andra skäl till det…