Följande inlägg skrev jag för flera veckor sen, men la aldrig upp… Nu ko
Mer det.
***************
Jag har skrivit mycket om ämnet förut.
Hon har ett STORT behov av att bestämma själv, vår Storasyster. Vare sig det handlar om att äta, kissa eller vad hon ska ha på sig, sä är det HON som ska bestämma. Eller små saker som att nånting inte blir som hon vill. Jag tror hon ser tydligt framför sig hur nånting ska vara och flippar ur när det inte går. Hon slutar använda hela sitt enorma ordförråd och bara gnäller och gråter. Hon spelar ut hela sitt dramatiska register och när det är som värst sparkar hon och slåss.
Det har varit mycket bättre ett bra tag nu men de senaste veckorna (att det blir för lite stimulans då hon är ledig från dagis spelar säkert in) har kulminerat kring tjat och tjafs kring mat. Vi har helt klart hamnat i en ond cirkel där hon inte vill för att hon förväntar sig tjat och gnäll. Hon låter bli att äta och blir så trött och energilös så hon bara gråter. Vi behöver tjata och truga för att få i henne mat eftersom vi inte helt enkelt inte orkar med gnället längre.
Att det helst bara är naturella köttbullar och makaroner hon ska ha gör det inte lättare. Eller vitt bröd med smör. Eller yoghurt med russin. Ser det bara lite annorlunda ut så låter hon oftast bli. Radar på snabba kolhydrater verkar hon ha…
Jag ifrågasätter mig själv mycket och tänker på hur hela vår tid tillsammans påverkat henne eller om vi ännu bara inte hittat sättet som funkar med henne än. (Lilleman är långt ifrån likadan i sitt humör och beteende och visar inte heller tendens till att bli så).
Vi har provat att sätta gränser, bara servera det hon vill ha, vi serverar det vi tycker och talar om vad som gäller. Inget verkar funka. Förutom en sak. Vi ger henne två alternativ (motsatser) att välja på. Så här kan de låta:
-”Vi kan hålla på så här hela dagen om du vill, eller så plockar vi undan det här innan vi gör det du vill nu.”
-”Du kan välja mellan att vara så här grinig och gnällig och stanna inne resten dagen eller äta din lunch nu och sen gå ut.”
På nåt sätt förstår hon alternativen och väljer det smartaste alternativet där hon har roligast i slutänden. Alla blir glada. Win win. (om det är rätt i långa loppet har jag ingen som helst aaaaning om…)
Vi behöver komma fram till en positiv förändring. För som det är nu är det bara en ond cirkel och den som mår sämst, inombords, är hon som hela tiden får känna att hon inte gör rätt och inte kan vara oss till lags. Det, om något, är in drivkraft.
Är det något som är viktigare än något annat i min uppfostran så är det att hjälpa barnen att vara trygga och gilla sig själva. Det är också drivkraften för mig själv att utvecklas. Hur kan jag annars ge dem det…
