Om du någonsin läser om ett barn i Sverige som svultit sig själv bara för att hon bestämt sig, så är det mycket sannolikt min Storasyster du läser om.
Hon är en tjej som fyller tre om knappt två månader med en mycket stark vilja. Hon är också en synnerligen verbal, intelligent, förstående och beslutsam tjej. Sa jag stark vilja?
Någon gång under dagen idag började jag luska ut vad det handlar om att hon vägrar äta och dricka. Jag såg en rädsla i ögonen när jag pratade med henne om varför det är så viktigt. Förstod efter lockande frågor att hon var rädd för att kräkas om hon åt och drack. Det är ju förståeligt, men man kan ju tänka att törst och hunger skulle ta överhanden efter ett tag. Mig var hon visst också lite rädd för. Säkert för att jag blivit för påstridig, uppgiven och ledsen i min oro över en alltmer hängig och trött dotter.
Hon ville inte ens sjunga och dansa sa hon när jag berättade att jag längtade efter min pigga, glada och sjungande tjej…
Efter Knattetimmens inslag häromveckan fick jag nys om att Jesper Juul forskar kring barn som han kallar autonoma barn och hittade två olika artiklar i Vi föräldrar. Tack Linda!
Både jag och Maken känner igen vår Storasyster i mycket av de han skriver om/säger. Det är också flera av knepen som jag redan innan jag läst om det använder mig av. Helt enkelt för att ingenting annat fungerar. Däremot det här med att lämna över ansvaret och uttala det (om vissa utvalda saker) har vi inte gjort.
När vi nu hamnat i ett minst sagt låst läge med mat och dryck insåg jag att jag måste ändra receptet. Jag kan inte göra lika om och om igen och förvänta mig ett annat resultat. Eftersom varken tjat, hot, lockelser, uppmuntran eller avledning har fungerat måste vi hitta en ny väg. Övervägde snabbt med Maken om vi vågade ta det steget i just detta läge, men hade också en konsekvens tydlig så vi testade:
Jag fick jakande svar på att hon tyckte att vi tjatade på henne om att hon skulle dricka (vem skulle inte göra det?) Jag lovade att inte skulle göra det mer idag och lämnade tydligt över ansvaret till henne att dricka när hon var törstig, säga till om hon ville ha något att äta. Jag sa också att om hon inte hade kissat något i blöjan innan hon skulle sova så skulle vi åka till sjukhuset i morgon. Sen släppte jag henne fri.
Fredag som det är festade jag på med en Päronfestis och chips till mig själv. Mycket tydligt framför näsan på henne. Hon lirkade snabbt till sig en egen Päronfestis, norpade en stor näve chips och försvann illa kvickt till vardagsrummet för att ha picknick på golvet så det blev chipssmulor överallt.
Pärondrickan sippade hon nog mest på. Mitt vatten däremot, det skulle hon ha.
Så mycket för den rädslan att kräkas!Kiss i blöjan blev det i alla fall och nu väntar hon på en present som är utlovad när hon blivit frisk. Ett dockskåp står högst på listan. För det har Belle, men inte hon 
~~
Jag tror att hon helt enkelt bestämde sig för att inte äta och dricka, dels för att hon säkert var rädd för att kräkas. Men minst lika mycket för att det blev för viktigt för oss och hon skulle bevisa att det minsann är hon som bestämmer. Undermedvetet eller medvetet. Det lär vi aldrig få veta.
