Tänk att en barriär kan vara så liten men ack så svår…

Just nu sitter jag framför datorn, i soffan, och degar.

Ögonen trillar nästan ihop på mig och det är hög tid att gå och lägga mig och vila både knopp och kropp. Ändå sitter jag framför Facebook och kollar bilder på andras sidor. Det är inte ens något konstruktivt jag gör. Sitter bara av tiden. Till vadå kan man ju undra?

Till den där gränsen 24.00 när juli blir augusti? Och vad tror jag kommer ha hänt då som inte har hänt nu?

Nä, nu får det vara skärpning. Nu får jag slita mig från datorn och bryta den där minibarriären som ändock kan vara så svår att komma över vissa kvällar…

Sov gott!

Tidig telefonvana

Morgonens telefonsamtal till pappa som fyller år och cyklat iväg för ett par timmar med egen tid lät så här:

(pratar i en liten ficklampa)

”Hej pappa. Va gö du? Du cykla iväg. Vi é hemma. Göra tårta ti dig. Hejdå”

Nästa samtal:

”Hej pappa. Va gö du? Du cykla iväg. Ja. Hejdå” Sen såg hon på mig och sa: ”Pappa ringde i mig”.

Alien i magen

Jag har en bebis i magen. Om mindre än två månader ska den vara verklig och levande utanför min kropp.

Jag jobbar på att förstå att det faktiskt är en riktig liten människa som lever och växer därinne. Tänk att det skulle vara så svårt att förstå även andra gången.

Jag minns inte hur mycket Storasyster sparkade och levde om när hon låg i magen. Inte var det så här mycket i alla fall. Nu kan jag ofta stanna upp med det jag gör och fascineras över hur magen guppar fram och tillbaka, alldeles av sig själv. Och då menar jag förstås att jag själv inte gör något. Det är den där Alien i magen som flyttar sig, makar plats, tränar, kickar och hickar.

Storasyster är väldigt mån om att klappa och pussa på bebisen. Oftast är det bara mammas bebis. Andra stunder är det också pappas och hennes. ”våras bebis” som hon säger. Hon är mån om att berätta för andra att mamma har en bebis därinne. En dag fick hon för sig att hon skulle öppna magen. Då hämtade hon det som mest liknade en sax i hennes verktygslåda. Det var en tång… Tur att den inte är så vass så hon lyckades. Haha

Andra dagar tar hon något som hon tycker liknar ett stetoskåp så hon kan lyssna på magen. Snart kommer den ut. Då får du höra på den mest hela tiden gissar jag… Först ska vi bara fixa lite till här hemma och förbereda oss lite. I alla fall behöver jag göra det.

Att ställa om

Vissa dagar (ibland hela perioder) blir inte som jag har tänkt mig.

Bra dagar kan jag tänka: ”det är väl en del av tjusningen med livet”

Andra dagar blir det en stor utmaning att ställa om och se vad det är jag kan lära mig på att det blev på ett annat sätt än just det som jag tänkt mig. Då jag vet att min egen insats oftast har en stor påverkan på utfallet blir det en extra utmaning att inte slå på mig själv för att jag valde en annan väg just den här dagen. Se vad det var jag gjorde och hur jag kan göra annorlunda nästa gång.

För det går ju alltid att börja om, välja en ny väg och på så sätt också välja ett annat resultat till nästa dag, månad eller specifik period. Vilken tur vi har!!

Min största barriär

I ett av bloggens första inlägg skrev jag om vart min resa med ”Brutna Barriärers Belöning” började.

Efter det har det blivit tydligare och starkare vad det innebär. Att det verkligen kommer en belöning utav att bryta barriärer. Det har jag sett på många olika sätt sedan dess.

Hösten 2004 hade jag bestämt mig för att jag skulle leva själv och jag skulle inte (med eftertryck på INTE) lägga ner tid och energi på att träffa någon att dela mitt liv med. Jag tyckte att det varit rätt struligt ett tag bakåt och samtidigt hade jag insett att jag behövde rå om mig själv. Förstå vad jag behövde för att må bra och göra det som jag gillade att göra. Utan att lägga fokus på att vara och bli omtyckt av andra. Det jag förstod (inte bara intellektuellt) var att om jag inte visste vem jag var och vad jag ville ha i mitt liv skulle jag ha svårt att träffa rätt person att dela livet med också.

En kär vän (jag kallar henne min Ängel) var i Australien i flera veckor under hösten och skulle avsluta sin resa med att åka till Thailand och fira jul. Hon tyckte att jag skulle komma dit och fira med henne. Jag har jobbat inom resebranchen i rätt många år och varit på utlandsresor själv. Då alltid i jobb. Däremot hade jag aldrig varit på en riktig semester på egen hand och tyckte att det var bland det läskigaste jag kunde utsätta mig själv för. Min kompis skulle vara i Thailand en vecka och träffa andra gemensamma vänner till oss. Jag tyckte det var för kort tid att åka så långt bara för en vecka och efter många tankar och överväganden tog jag mod till mig och beställde en tvåveckorsresa.

Hjälp!! Vad skulle jag göra alldeles själv så långt borta en hel vecka? Och vad skulle andra tänka om att jag var själv i Thailand? Att jag inte hade några vänner. Att jag var knäpp osv… Det var sådana tankar och frågor som snurrade i mitt huvud inför att åka själv. Jag var väl helt enkelt rädd för att vara ensam med mig själv. Eller nåt. Idag är det svårt att förstå hur jag tänkte då. Men DÅ var det otroligt tydligt, läskigt och skrämmande.

Innan jag kom iväg var det flera som sa ”du ska se att du träffar mannen i ditt liv när du åker” och liknande. Jag tyckte det lät osannolikt. Dessutom så skulle jag inte träffa någon. Jag skulle vara själv i minst 6 månader till. Hade fullt upp under våren med andra åtaganden så jag skulle inte ens ha tid, tänkte jag…

Min resa till Thailand var en av de större barriärerna jag brutit. Tänk om jag innan anat vilken belöning det skulle ge mig. Undra om jag varit lika rädd och tyckt att det var lika svårt att ta mig över kanten då?

Redan 1,5 timme efter att planet lyft förstod jag att något hade hänt. Bredvid mig hade en man slagit sig ner, som fått byta plats med ett annat par som fått splittrade platser. Vi började prata på en gång och redan vid mellanlandningen efter halva flygresan kändes det som vi känt varandra i 100 år. En kille vi också lärde känna där trodde att vi redan var ett par. Sån kemi måste vi ha utstrålat redan från start.

Vad som hände de där veckorna i Thailand är en känd historia. Vi var där julen 2004. På skilda platser just den 26 december när vågen sköljde in över kusterna. Jag firade julen på Koh Samui med mina vänner. HAN var på PhiPhi Island över juldagarna och åkte därifrån till Patong dagen innan.

Det tog mer än ett dygn efter att vågen slagit in som jag fick ett livstecken från honom. Då bara ett kort mail där jag kunde läsa följande meningar:

”Jag ar glad att saga att allt ar bra med mig. Jag stod i mitt rum pa vaning 3 nar vagen kom. Xx var i sitt rum med Y. De hann simma ut och uppfor trappan. Alla hans grejor ar borta. Vi har blivit inkvarterade hos en norrman uppe dar agaren till hotellet bor ovanfor Patong Beach.
Jag hade en osannolik tur. 20 minuter tidigare var jag och handlade i en underjordisk butik. Alla pa vart hotell klarade sig. Agaren ar nog ruinerad. Hade jag inte traffat xx pa planet, hade jag varit pa Phi Phi. Dar ar allt forstort.
Nu ar jag pa Karon Beach och pratar med Fritidsresor. Internet fungerar mycket daligt.
Vi ses pa flygplatsen pa onsdag.
Langtar efter att fa se dig igen.
Kramar T”

Jag minns att jag satt i en liten internetbutik och tårarna rann när jag läste hans mail. Jag var så glad att han klarat sig. Vi som var i Thailand fick inte samma nyheter som kablades ut på tv i Sverige och det tog ett tag innan man förstod vart det hade slagit som värst. Det första jag fick höra på eftermiddagen den 26:e var att vågen slagit in över Patong och att 1000 människor dött.

Det jag visste var att Tony bodde på ett strandhotell i Patong och jag önskade att de bestämt sig för att spela golf den dagen. För då hade de varit någon annanstans än på hotellet.

En tanke som ekade i mitt huvud inför hemresan var ”Om jag träffar honom igen så släpper jag honom aldrig”.

Jag minns så tydligt min oro, min känsla och nervositet inför hemresan några dagar senare. När han och hans kompis äntligen kom och ställde sig i incheckningskön var det som allt annat försvann. Vi såg bara varandra och vi ville inte släppa taget. Mitt i allt det jobbiga och kaosartade som var på flygplatsen och på hela resan hem hade jag min nye vän brevid mig. Han hade vunnit mitt hjärta. Jag gav upp tankarna på att jag skulle leva ensam resten av det där året som jag bestämt mig för. Vi påbörjade vår resa tillsammans under omständigheter som var tuffa och som omkullkastade alla tankar på spel och att inte våga ge oss in i något som kändes stort för oss.

Det var så många som förlorat sina nära och kära dessa dagar så att vi hittat varandra blev för oss en gåva som vi ville vårda. Det var bara att kapitulera för vart känslorna förde oss och vara tacksamma för det vi fått med oss ifrån vår resa.

En kompis sa till mig ett par veckor senare: ”Du har varit borta i två veckor och kommer hem ett helt liv senare”.

Det var en så passande beskrivning så jag vill gärna citera honom här.

Jag bröt en för mig stor barriär och fick med mig så oändligt många insikter och erfarenheter från min resa. Vi kan aldrig veta vad som väntar runt hörnet. Så det gäller att chansa, våga och ta tillvara de tillfällen vi bjuds i livet. Följa vårt hjärta och göra saker som vi mår bra av.

Ge energi och tid till saker som ger energi tillbaka.
Våga Bryta Barriärer för att nyfiket se vilken belöning som ges på andra sidan.

Ta mig över tröskeln

Att starta en ny och egen verksamhet kan vara lite läskigt. Minst sagt. Det är en stor utmaning. Åtminstone har det varit det för mig. Det är något som jag velat göra under ett tag. Åtminstone har jag varit klar över att jag velat vara min egen. Samtidigt har jag varit väldigt osäker på vad jag skulle göra. Hur jag skulle göra. Och rädd för att jag inte skulle göra rätt val.

Ett stort steg att ta från att ha en ”trygg” inkomst från en anställning till att själv vara helt ansvarig för hur mycket pengar jag skulle få in på kontot varje månad.

Och så kom jag i kontakt med företaget jag arbetar med idag och bestämde mig för att prova mig fram. Framför allt att prova produkterna. För jobba, det skulle jag inte. Jag skulle ha en trygg inkomst som jag inbillade mig att en anställning skulle ge mig.

Efter några månader av provande och kännande och velande och startande av en ny anställning (som skulle ge den där säkra inkomsten) blev jag uppsagd igen. För andra gången inom ett halvår. Månaderna innan hade jag sagt upp mig från ett företag som veckan efter beslutades om avveckling. (Kan avslöja att jag idag har en helt annan inställning till ”trygg inkomst”.)

Detta skedde nu i april och jag insåg på allvar att det är ju nu jag har chansen att prova mig fram att vara min egen. Bygga mitt eget. Innan bebisen kommer i september (så nu var det sagt också, att det är september den är väntad). Först då började jag se detta som ett riktigt jobb. En kollega hjälpte mig att förstå att det bara handlar om min inställning till det. Om jag väljer att se det som ett riktigt jobb och väljer att stå för vad jag gör. Eller om jag väljer att inte göra det.

Jag har ju länge vetat att det mesta (om inte allt) handlar om min inställning till saker som händer. Och ibland behöver jag hjälp att tydliggöra det för mig själv innan jag kan fatta det också.

En dag i april hade jag ett samtal med en person som för ett år sen kanske börjat med en liknande verksamhet och inte tyckte att det fungerat. Det var inget för henne sa hon. Plötsligt hörde jag mig själv säga:

”Jag tror man behöver bestämma en gräns för hur många presentationer eller hur lång tid man ska ge det innan man kan avgöra om det är något för en själv eller inte”.

Det var inget som jag innan hade tänkt medvetet på. Däremot stämmer det så otroligt väl. Det är så lätt att bara ge upp när det kommer ett motstånd och allt inte går så lätt som jag tänkt mig innan. Precis som med alla nya saker vi börjar med, varje nytt jobb, ny uppgift, utmaning osv behöver vi en inkörsport och en upplärningstid innan vi kan avgöra om det är rätt, lätt, eller inte alls vad vi vill pyssla med.

Jag är så glad att jag kom till den förståelsen själv då när vi satt och pratade så att jag kunde ge mig den tiden jag behövde för att förstå att detta är något jag vill fortsätta med. För här finns verkligen möjligheter. Både för mig själv ekonomiskt, utvecklingsmässigt, i frihet, att få hjälpa andra. Och att dessutom få välja vem jag vill jobba med. Och när. Det är super.

Det enda som behövs är att ta sig över tröskeln och sätta den där gränsen för sig själv innan man bestämmer sig för vad som är rätt eller fel. För utan att prova sig fram kan jag aldrig veta!

Matat marsvinet Jörgen

Dottern Lova har brutit en för henne stor barriär idag. Hon har tagit sig nära marsvinet Jörgen som bor hos hennes pappas moster Lena.

Förut har hon varit rädd och knappt ens velat gå nära buren. Nu kom hon närmare och närmare, ville att jag skulle klappa och tyckte det var jätteroligt att ge marsvinet maskrosblad. Vilken glädje som spred sig i hennes lilla kropp när hon märkte att hon vågade.

Vid ett tillfälle var hon till och med på väg in med sin egen arm för att klappa. Och sen tog det stopp. Det blev lite för mycket av det goda.

Nästa gång tror jag det är dags att klappa också.

Jag jobbar med konceptet ”för varje gång du gör något som är läskigt blir det lättare och lättare”. Hoppas att det kan hjälpa henne bryta sina barriärer med både små och stora djur.

Trosor i kaffet

 

Denna syn var vad som mötte min kära make idag när vi fick oväntat fikabesök efter lunchen. Lovas farbror Conny kom över en stund och Tony skulle fixa kaffet.

Lova har börjat gå lite utan blöja på dagarna sen några veckor tillbaka och jag köpte ett trepack trosor till henne. Jag har saknat det tredje paret sen innan vi åkte. Jag vet att saker kan hamna vartsomhelst här hemma när Lova är igång. Men inte trodde jag att hon skulle koka trosor i Espressobryggaren.

Eftersom bryggaren stod diskad och ren uppe i skåpet fanns det ingen anledning att lyfta på locket när han laddade den. Det tog en stund innan han fattade vad som var däri när han skulle se om kaffet var klart.

Vi bryggde nytt och lika förvånad blev jag när jag möttes av en napp när jag sen lyfte på locket för att se om nästa laddning var klar.

Hur kunde han missa den undrar jag???

Egna visitkort

Idag har jag hämtat ut mina visitkort på Posten.

Så nu kan jag jobba och också känna att det är ett riktigt jobb jag har. Inte bara något jag gör vid sidan om. Det känns bra!

Tänk att det skulle ta sån tid att komma fram till det. Får mig bara att inse att de flesta barriärer vi bygger upp omkring oss är mycket lägre och lättare att bryta än vad vi inbillar oss att de är.

Borta bra… Hemma definitivt bäst

Vi har inte kunnat missta oss på lyckan hos vår stora tjej över att vara hemma igen.

Igår när vi packade ur bilen (nåväl, jag gjorde väl inte någonting egentligen. Sparade rygg och bäcken.) sprang hon omkring på gräset med ett stort leende i hela ansiktet.

När det var dags att gå in sa hon tydligt och klart. ”mamma, jag vill inte gå in”. La huvudet på sned lite och sa ”Jag måste gunga”. Med eftertryck på Måste…

Hur nekar jag till det? Hon har ju inte gungat på en hel vecka.

Jag är så glad att jag följde mitt hjärta och bestämde att en vecka fick räcka att vara borta till en början. Jag trodde att det skulle bli för mycket att vara borta 2 veckor och besöka tre olika platser på den tiden. Mitt hjärta hade rätt, även denna gång.

Övervunnen rädsla

Åtminstone delvis.

På några dagar gjorde vi stora framsteg. Jag lyckades inte helt lista ut vad den stora rädslan och skräcken består i. Men vi kom närmare och närmare och utbrotten blev inte lika hysteriska som de första dagarna.

Igår kunde vi t.o.m se på avstånd när både mormor, Göran och Ettan klev i båten och åkte iväg. Om jag eller Pappan däremot va i närheten av båten så ville hon gå av bryggan och att vi skulle komma med, på en gång.

Jag har tränat närheten med att mata fiskarna, närma mig båten, prata om hur den funkar och dra lite i tampen. Där var det stopp och slut på närvaron. Hon avbröt omgående och sa att jag skulle sluta, blev tydligt orolig och ville gå därifrån.

Det återkommande har handlat om att ”Fiskarna inte ta mig”, ”Inte åka mormors båt”, ”Fiskarna inte ta pappa”, ”Mamma/Pappa inte åka utan mig”. Hon har inte tillåtit oss att bada mer än precis intill bryggan, där hon hade full uppsikt på oss.

Med hjälp och råd av en kompis om hur vi kunde göra för att hjälpa henne igenom rädslan placerade jag idag en present i båten som var till henne när hon vågade kliva i båten. Ett enkelt halsband och armband med pärlor som jag visste att hon gillar. Hon blev alldeles frustrerad när hon såg att det låg ett paket där och ville till en början inte ens se i båten. Jag berättade vad paketet innehöll och vi fick gå många vändor till bryggan för att titta på det.

Hur som helst var det ont om tid eftersom vi skulle åka hem idag. På ett eller annat sätt var vi beroende av att göra entrén på båten idag lättare än den varit de andra dagarna. På  något sätt lyckades vi. Det var inte med glädje, men långt ifrån samma skräck som tidigare som Tony lyfte ner henne i båten till mig.

Jag firade med att på en gång hänga halsbandet runt halsen och sen hurra och klappa händer. Det gick hem.

I bilen sen satt hon själv och sa ”Ja modig gick i mormors båt”, ”Ja é modig och stark, ja é modig och stark”. Precis rätt ord att upprepa för sig själv gång på gång! Det stärker självkänslan.

NLP på barn

Igår när min kära lilla skulle somna hade hon sådana mardrömmar från att båten guppade så hon flög upp säkert tio gånger när hon precis somnat in. Sprattlade med ben och armar och var jätteledsen. Hon kunde inte släppa taget och slappna av.

Efter att ha provat både att sjunga, sätta på en skiva mm och ingenting fungerade insåg jag att jag behövde testa något nytt. På något sätt behövde jag få henne lugn. Bestämde mig för att prova mig fram med mina NLP kunskaper.

Hon var egentligen inte vaken men jag började prata till hennes undermedvetna lugnt, tog långsamma andetag. När hon vaknade till och flög upp höll jag om henne hårt och sa bara lugnt att jag var där. Sen började jag prata om att nästa gång det kommer upp så kommer det att kännas lättare och hon kommer kunna slappna av fortare. Nästa gång blev också mycket riktigt lugnare.

”Nästa gång kommer du bara behöva iaktta vad som händer och du kommer vara helt lugn och trygg och kunna slappna av och somna in lugnt och tryggt.”

Jag fortsatte att hålla om henne i väntan på en ny attack. Den kom aldrig. Märkte att hon ryckte till vid ett tillfälle igen men det gick snabbt över och hon började andas lugnt igen och somnade sen in i min famn. Fortfarande med båda mina armar omkring henne, för att rädda henne från faror.

Min lilla älskling. Om jag visste vad jag kunde göra för att hjälpa dig igenom din rädsla.