Bloggar på Läkande föräldrar

Jag märker att det kommer in läsare här titt som tätt, trots att jag inte skriver här så mycket längre. Vad roligt!

På senaste kan jag se att det har varit på olika sökningar kring barn, anknytning, depression osv. Om detta skriver jag numera på en annan sida som jag döpt till Läkande Föräldrar – och deras helande barn.

Min dröm är att det ska kunna bli något stort. Jag vill kunna dela med mig av min historia, även om jag inte skrivit så öppet om den här. Då var allting alldeles för smärtsamt så jag klarade inte av att skriva så öppet och naket om det. Nu har jag kommit ut ur dimman och mår bra och vill göra någonting av mina erfarenheter.

Är du nyfiken, själv varit (eller är) i en förlossningsdepression eller känner någon som är, så är du varmt välkommen till den sidan. Ännu är jag bara i startblocken, det tar lite tid att skapa min plattform.

 

Sockertopp

Två veckor av ändrad kost.
Två veckor av lugn, mycket närhet och spännande samtal med nyfiken fyraåring.

Den största förändringen är nog frukosten där hon får i sig bra protein och långsamma kolhydrater. Hon har förlikat sig med att det inte bara serveras yoghurt och russin. Middagarna har också gått bättre. Hon äter mer av proteinerna vi serverar än förut.

Maken har lite svårt att ställa om och vill väl lära genom upplevelser gissar jag. För igår tyckte han det passade bra med potatis igen, som han dessutom mosade.

Resterande del av kvällen spenderades sen springandes med en energi och uppstudsighet vi inte sett på två veckor. Jag insåg med ens att det var så där vi hade det jämt för två år sen. Det var heeelt hysteriskt.

Samtidigt som det är fullständigt självklart att bränslet påverkar hur vi mår har jag själv inte fattat det förrän nu.

Jag ger mig ut på lite tunn is här tror jag, men just med potatisen (som ett exempel) så handlar det om hur snabbt stärkelsen i potatisen blir till socker i blodet. Är man sen dessutom känslig mot sockerarterna så blir det lite föör mycket energi i kroppen.

Efter språngmarschen när det var sovdags var hon som en stor geléklump som skulle tvättas, borstas, kissas och borsta tänder på. Inte dagens roligaste uppgiften.

När hon väl blev lugn och det gick att prata med henne var hennes egen kommentar om vad som hände:

”Först blev jag pigg, sen blev jag jättetrött.”

Självbestämmande barn

Följande inlägg skrev jag för flera veckor sen, men la aldrig upp… Nu ko
Mer det.

***************

Jag har skrivit mycket om ämnet förut.

Hon har ett STORT behov av att bestämma själv, vår Storasyster. Vare sig det handlar om att äta, kissa eller vad hon ska ha på sig, sä är det HON som ska bestämma. Eller små saker som att nånting inte blir som hon vill. Jag tror hon ser tydligt framför sig hur nånting ska vara och flippar ur när det inte går. Hon slutar använda hela sitt enorma ordförråd och bara gnäller och gråter. Hon spelar ut hela sitt dramatiska register och när det är som värst sparkar hon och slåss.

Det har varit mycket bättre ett bra tag nu men de senaste veckorna (att det blir för lite stimulans då hon är ledig från dagis spelar säkert in) har kulminerat kring tjat och tjafs kring mat. Vi har helt klart hamnat i en ond cirkel där hon inte vill för att hon förväntar sig tjat och gnäll. Hon låter bli att äta och blir så trött och energilös så hon bara gråter. Vi behöver tjata och truga för att få i henne mat eftersom vi inte helt enkelt inte orkar med gnället längre.

Att det helst bara är naturella köttbullar och makaroner hon ska ha gör det inte lättare. Eller vitt bröd med smör. Eller yoghurt med russin. Ser det bara lite annorlunda ut så låter hon oftast bli. Radar på snabba kolhydrater verkar hon ha…

Jag ifrågasätter mig själv mycket och tänker på hur hela vår tid tillsammans påverkat henne eller om vi ännu bara inte hittat sättet som funkar med henne än. (Lilleman är långt ifrån likadan i sitt humör och beteende och visar inte heller tendens till att bli så).

Vi har provat att sätta gränser, bara servera det hon vill ha, vi serverar det vi tycker och talar om vad som gäller. Inget verkar funka. Förutom en sak. Vi ger henne två alternativ (motsatser) att välja på. Så här kan de låta:

-”Vi kan hålla på så här hela dagen om du vill, eller så plockar vi undan det här innan vi gör det du vill nu.”

-”Du kan välja mellan att vara så här grinig och gnällig och stanna inne resten dagen eller äta din lunch nu och sen gå ut.”

På nåt sätt förstår hon alternativen och väljer det smartaste alternativet där hon har roligast i slutänden. Alla blir glada. Win win. (om det är rätt i långa loppet har jag ingen som helst aaaaning om…)

Vi behöver komma fram till en positiv förändring. För som det är nu är det bara en ond cirkel och den som mår sämst, inombords, är hon som hela tiden får känna att hon inte gör rätt och inte kan vara oss till lags. Det, om något, är in drivkraft.

Är det något som är viktigare än något annat i min uppfostran så är det att hjälpa barnen att vara trygga och gilla sig själva. Det är också drivkraften för mig själv att utvecklas. Hur kan jag annars ge dem det…

Dag 1, måndag

Frukost:
Naturell yoghurt med GR2, bra proteinpulver med chokladsmak. Ekologisk müsli. Ägg. Mangojos (sista förpackningen)

Lunch:
förskolan

Extra mellis efter förskolan:
2 bitar brieost

Middag:
Laxfilé stekt i smör. Serverad med quinoa, småtomater och röd paprika.

Blev väckt 07. Morgonen flöt på bra.

Bra dag & eftermiddag. Bra kväll utan större motstånd och utbrott. Somnade ca 20.00.

Tidigare milstolpar

Sammanställer tillfällen då vi insett hur kosten haft påverkan i Storasysters beteenden och vilka förändringar vi har genomfört efter det.

• Hon var drygt 1,5 år när vi gjorde kopplingen till hennes hyperaktivitet efter att ha ätit pulvermos. Maken läste boken ”Äkta vara” och citerade högt för mig ett avsnitt som handlade om att vissa livsmedel kunde vara skadliga och kunde orsaka hyperaktivitet hos vissa barn. Samma dag hade hon och jag ätit just pulvermos och jag fattade by the second varför hon varit stört omöjlig att få att sova. Maken trodde mig inte och ville själv testa en kväll (jag avsade mig gladeligen nattningen efteråt).
• Förändring: Allt pulvermos och annan mat med just det E-ämnet i bannlystes (lägger till vilket snarast). Vi började också tänka oss för mer när det gällde att laga och förbereda maten bättre.
• Kunnat göra bättre:  Satt in mig mer i kolhydrater i stort och inte bara tänkt att det hade med dessa E-ämnen att göra

• Sommaren hon fyllt tre blev det mycket glass, bullar, kakor och efterrätter under semestern. Efter två veckor borta blev hon mer och mer oregerlig och vi kände inte igen hennes beteenden. Vi googlade mycket och läste om hyperaktivitet och barn och kom fram till att samma tillsatser som innan, och fler än så, som döljs under andra namn, ska undvikas. Mer rörelse, bort med sötsaker och tillsatser i mat har hjälpt många i liknande situationer.
• Förändring: Rensade ut alla kryddor med aromer i (vad hade vi kvar sen…) och andra livsmedel med konstgjorda aromer. Köpte mer och mer ekologiska produkter och uteslöt självklart godis, glass, bullar mm. En helt ny, lugnare och harmonisk tjej uppdagade sig. Vi pratade om socker och sockrets biverkningar och hon förstod delar av det, även om hon fattat smak för det söta och hade svårt att avstå.
• Kunnat göra bättre:  Hållit oss mer strikt till det vi upptäckte fungerade och inte givit efter för omgivningens funderingar och frågor kring varför det var så viktigt för oss. Att vara annorlunda och ”besvärlig” i sammanhang där det förväntas att barnen äter tårta och godis är inte så lätt.

 

• Den här våren och sommaren (när hon fyllt 4) har vi varit på otaliga kalas som slutat med konflikter och att hon legat gråtande på golv eller gräsmattor för att hon blivit så trött så hon inte orkat någonting. Inte ens äta mat har hon orkat och det har krävts mycket tålamod och tricks för att hjälpa henne vidare. Har också kopplat ihop tillfällen vi haft större utbrott senaste året med att det varit just i samband med fikatillfällen.
• Blivit medveten om den nästan magnetliknande radar hon har för allt som är vitt och sött och som ger henne snabba kickar med energi. Men som hon inte alls står sig på någon längre stund.
• Blivit medveten om hennes känslighet för blodsockernivåer.
  Förändring:  Successivt har vi jobbat på att styra in henne på mer proteinrik kost så att hon blir mätt längre tider. Jobbar på att hålla koll på tiden och peta i henne ett äpple, morot eller liknande ett par timmar efter måltid. Håller koll på humör och är snabbt där med något som höjer hennes blodsocker.
  Kunnat göra bättre:  Egentligen önskar jag bara att jag kunnat mer från början och att jag haft ork och kraft att ta tag i detta tidigare.

 

Det smärtar att jag och vi inte har förstått detta bättre tidigare, samtidigt som vi såklart har våra skäl till det, med allt vad dessa år har inneburit. Känslan av dåligt samvete jag har står för att hon fått stå ut med så mycket frustration, både från oss och osäkerhet i sig själv, då det i själva verket handlat om att hon inte givits rätt förutsättningar för att kunna må bra. Jag vet såklart inte om en kostomläggning kommer att göra skillnad för henne och oss ännu. Det jag vet och känner starkt just nu är att vi verkligen behöver testa.

Jag kommer troligen att skriva i någon form av dagboksform vad vi ätit och hur dagen/humöret har varit. Letat på appar efter detta också, men det mesta handlar om att räkna kalorier för viktminskning.

Jag vill vara extra tydlig med att detta inte har någonting alls med viktminskning eller att ta bort vissa födoämnen för våra barn att göra. Det handlar helt enkelt om att ge dem de bästa förutsättningarna till att må bra och att plocka bort saker som vi ser har en negativ inverkan på dem. Det är egentligen inte konstigare än det är att undvika laktos eller gluten för de barn som är känsliga mot det. 

Att det sen ger dem goda vanor för livet och att vi får vårt support med att undvika fikabröd och onödiga kolhydrater själva, är bara en bonus.

 

Omläggning av kost

Maken och jag hade vårt sedvanliga veckomöte igår när barnen somnat efter ännu en kväll med skrik och gråt för att kraften och orken inte fanns i Storasysters lilla kropp.

Hon är den gladaste, finaste och klokaste lilla tjej jag kan tänka mig, när hon har bra energi i kroppen (jaja, jag är en smula partisk i sammanhanget, men ändå…). Däremot, när hon bestämmer sig för att endast peta in kolhydrater i form av pasta, ris, smörgås med smör, vaniljyoghurt och russin i sin lilla kropp på ca 20 kilo, så har hon inte ork särskilt länge. För en vecka sen somnade hon utslagen på badrumsgolvet efter en kalaskväll med korv & bröd och sen tårta på det. Godiset fick jag henne faktiskt att avstå ifrån.

Ju mer jag läst och pratat om det med andra kan jag börja lägga ihop ett och ett och förstå varför vi periodvis har haft det helt galet här hemma med svårt att få henne att varva ner och lyssna på vad vi säger. Självklart förstår jag att det också har med ålder att göra, men det här är inte bara åldern. Det är mer än så.

Om hon får en sockerkick av att dricka välling är det inte lätt att komma ner i varv och sova på kvällen. Det är t.om tillfällen jag på skoj sagt att hon varit supertrött ända tills vällingkicken satt in… Ändå har jag inte fattat tillräckligt och kollat upp det. Jag kan bara förklara det med att jag haft väldigt dålig koll på kolhydrater och dess inverkan tills nu. Rent socker har jag för länge sen greppat som dåligt. Däremot har jag vuxit upp med att pasta, bröd, ris och potatis för att inte tala om välling, ska vara bra… Att tillverkarna sen gömmer dåliga innehåll med andra namn, så att vi inte förstår vad det egentligen är, är riktigt dåligt.

För att förstå hur vi kan må bättre tillsammans i hela familjen har vi börjat läsa in oss på GI. Jag googlade lite på välling efter att jag läst på paketet att Sempers välling har 59 gr kolhydrater (varav hela 24 gr är sockerarter). Hur bra är det egentligen? Till på köpet består sockerarterna av maltodextrin som jag nu förstår är ännu värre än socker.

Vällingen är bara ett exempel där hon reagerar. Och det har vi ju lärt oss ska vara bra för barnen. Men är man känslig så är man… Och det är hon, minsann.

Nu lägger vi om och byter ut pasta, ris, potatis, bröd och enkla flingor till quinoa, fullkorn, couscous mm. Vi har lite att lära innan vi kan köra fullt ut och vi inser ändå att vi verkligen behöver göra en helomvändning för att åtminstone se om det gör någon skillnad på kraft och ork.

Jag kommer använda denna blogg framöver för att kunna samla våra lärdomar och insikter kring detta. Ni får gärna komma med hejarop, glada kommentarer eller tips på mat, hemsidor eller bloggar som handlar just om energinivåer, GI och kostomläggningar för barn. Har fått ett tips om inslag på Efter Tio med Malou von Sivers, men jag har inte lyckats hitta det….

 

Sockerberoende

Vi har, sen ett år tillbaka kanske, funderat på och noterat Storasysters reaktioner när hon äter godis, glass och annat med mycket socker i.

Vi har väl alltid varit lite restriktiva, men som de flesta föräldrar säkert upptäckt, blir det svårare när de blir några år och det bjuds till kalas var och varannan helg. Kompisarna får lördagsgodis och det bjuds på bullar och glass lite här och var, även om vi själva inte äter det hemma.

Själv slutade jag helt med godis för 1,5 år sen, som ett nyårslöfte. När ett år hade gått var det lätt att bestämma mig för att fortsätta och nu behöver jag inte ha det som ett löfte längre. Jag vill inte ha, helt enkelt för att jag förstått hur dåligt jag mår av det. Viktigast av allt är att jag förstått hur bra jag mår när jag inte äter det. Nu ser jag även på bullar och chokladbollar på fiken utan att suktas.

Sen i våras har tjatet om lördagsgodis varit stort från Storasysters håll och vi har gjort vad vi kunnat för att undvika det. Det är inte alltid så lätt, tyvärr.

Det som händer när hon äter mycket socker är att hennes blodsocker går i topp på nolltid och lika snabbt slår hon i botten. Hon orkar inget, hon gråter, blir arg och slåss. Inget vi gör eller säger hjälper. Vanlig mat är hon inte ett dugg intresserad av även om det är precis vad hon skulle behöva just då. Det är inte varje gång det blir så här och när vi nu sett sambandet är det så många tillfällen bakåt i tiden där jag kan förstå varifrån utbrotten kommit.

Lite för många kalaseftermiddagar har slutat med att hon ligger utslagen på golvet hemma och bara gråter för att hon inte får som hon vill. Sån är hon inte annars. Hon är en glad, positiv tjej med stor klokhet och empati.

Nu har vi i alla fall fått nog, framför allt jag kanske, eftersom det är jag som är villig att ta striden och också förklara och förhandla. Det är också jag som oftast får ta smällarna när det osar då det är jag som sätter stopp och inte låter henne vinna hela tiden. Igår hade jag lovat henne att få kalasgodiset hon inte fick äta i tisdags efter ett kalas. Innan lunch bröt hon ihop av för lågt blodsocker. (Än en gång missade vi hur viktigt det är att förse henne med lite frukt på förmiddagen). Vi pratade om godis, socker, mat och att vi (Pappan och jag) tänker att hon kan få en tidning eller så på lördagar, om hon kan tänka sig att avstå godiset. Hon var väldigt tydlig med att hon ändå skulle ha sitt godis igår. Döm om min förvåning när hon vid matbordet sen plötsligt sa:

-Idag vill jag inte ha något lördagsgodis. Jag vill ha en tidning istället. 

Stolt mamma konstaterade att hon dottern själv valde att avstå för något annat som hon gillar. Sånt belönas självklart och hon valde en prinsesstidning med pyssel.

Härom kvällen träffade jag C som tipsade mig om boken ”Sockerbomben” av Bitten Jonsson. Jag lånade den på biblioteket igår och blev fast. Nu har jag beställt den för att få senaste upplagan. Jag hoppas vi kan få många nya och bra uppslag och idéer till lösningar hur vi både kan hjälpa Storasyster med hennes sockerkänslighet och oss själva till att må bättre.

Hur har du det med ditt sockerintag?

All time low

Igår stod vågen på 67,2. Märklig känsla. Minns inte när den visat dem siffrorna förut.

Mer sant är att jag ägt den här vågen sen julen 2001. I nästan 10 år alltså. Och den har aldrig varit så snäll som igår, när jag stått på den i alla fall.

Då, för 10 år sen visade den mer än 81. Jag mådde piss och min kärleksfulla mor hörsammade min önskan om en våg och gav mig en i julklapp.

Jag gick ut starkt och och började vela… En månad senare ungefär gick jag det fantastiska seminariet isa Experience och fick insikter om varför jag aldrig lyckats gå ner i vikt tidigare och i stället bara gått upp i vikt. Jag vågade helt enkelt inte lyckas. För vad skulle det innebära? Det låter säkert absurt i mångas öron och det är så mycket vanligare än jag önskar att det vore. Jag önskar att alla människor skulle få förståelsen och tryggheten i sig själva till att känna att det är okej att lyckas och vara framgångsrik. Oavsett i vilket område de vill ha framgång.

Fem månader senare hade jag gått ner till 68. Sen tog det stopp. Villigheten tog slut att göra mer och jag fick påtryckningar utifrån att ”nu får du minsann inte gå ner mer” osv… Jag trodde inte längre på mig själv att jag kunde klara det. Det är klart, det var en stor förändring på kort tid och kanske mådde jag bra av att landa i den nya vikten som sedermera la sig på strax över 70. (Jag är 170 cm lång kanske också bör nämnas här.) Rent fysiskt har jag sällan mått så bra som då när jag vägde mellan 68-70 och jag bestämde mig för att det är där jag ska hålla mig.

Man och barn har förstås påverkat under åren och jag har toppnoterat på 94 kg. Då ville jag inte ens ställa mig på vågen. Spelade för mig ingen roll att det var bebisen i magen som hjälpte till.

Sen i augusti för ett år sen har jag så sakteliga minskat med 10-11 kg. Efter besöket på Plastikkirurggruppen i mars tog jag ett raskt kliv ner med 1,4 kg över en natt så 9-10 är väl den mera ”sanna” viktminskningen. Vågen har sen haft väldig stort motstånd till att visa siffror under 68. För tio dagar sen började jag med Gr2 Control Herbal Complex som ska hjälpa till med ämnesomsättningen. Har inte tänkt så mycket mer på det sen, en vän sa att det för henne brukar ta runt två veckor innan det händer saker i kroppen. Och vips, det verkar ju stämma väldigt bra.

Med detta inlägg förespråkar jag inte att man ska äta tabletter för att gå ner i vikt. Man ska äta bra mat och röra på sig tillräckligt för att det ska vara hälsosamt. 

GR2 Control Herbal Complex ingår i ett suveränt viktminskningsprogram som heter just GR2 Control. Herbal Complex har en unik örtformula som arbetar med kroppens naturliga signalsystem för att främja en hälsosam viktminskning. Läs gärna mer på hemsidan om GR2 Control.

Jag har jobbat med företaget i över två år och känner mig helt trygg med att det är bra produkter som ger mig all den näring jag behöver, tillsammans med övrig mat, samtidigt som jag vet att det bara är naturliga ämnen. Jag stoppar inte i mig något konstigt syntetiskt eller genmanipulerat. Det tycker jag känns bra.

Inspirerande bloggtips…

Jag har hittat en ny inspirerande blogg

Författaren skriver om inspiration, växande och stenar i skon….

vinnspiration.se

Flyt nu!

Jag har svårt att gå och lägga mig när det är mycket som händer. Just nu tusen idéer och jag vet inte vart jag ska börja och vilken tråd jag ska dra i först.

Det är så kul!!! Att bli egenföretagare is da shit! När jag fått växa in i det i min egen takt och hjärtat är på rätta stället vill säga.

Håll ögonen öppna… Snart kommer en tävling. Eller snarare utlottning av nåt som är bra för hälsa och immunförsvar.

Förresten, det kommer in en massa nya läsare, både här och på hemsidan. Det vore så kul att veta vilka ni är som tittar in. Skriv gärna en rad.

Kortvarig lärdom

Träffade en vän igår kväll och drack en latte. Efteråt var jag illamående och såg mönstret. Det är inte första gången det händer när det blivit för mycket latte på en dag.

I morse hade jag reflektionsmöte med mig själv på Birgittas Bageri i Nacka Strand. Och beställde en latte…

Reflekterar över att lärdomen från igår inte var särskilt långvarig.

Okända släktingar

Har just mött en syssling jag inte visste att jag hade.

Hon jobbar i stora butiken där vi handlar mat på kvällarna ibland. Hon såg mitt efternamn på körkortet och ställde frågan.

Vi nystade lite och med min mammas hjälp kom jag fram till att jag mött en syssling. Kul!

Jag har på ett sätt blivit trött på ”släktfrågor” sen vi tog efternamnet när vi gifte oss. Har lite inskränkt nog bara tänkt på min släkt med det efternamnet som min mamma och hennes tre syskon. Resten var ju mormors alla 14 hel och halvsyskon och dr hade ju helt andra namn.

Att min morfar, som dog när jag var fyra, kunde ha syskon som ynglat av sig med hans familjenamn som spridits har liksom aldrig slagit mig.

Det finns nämligen två släkter med mitt efternamn. En stor som jag har noll koll på och så vår som är lite mindre med ett väldigt tornedaliskt Waara framför vilken jag för övrigt också verkar ha rätt dålig koll på.

Tack M för att du frågade mig om mitt efternamn. Det var skoj. Kanske hittar du hit och hör av dig. Välkommen i så fall!